När den moderna tävlingsidrotten tog sina första stapplande steg på den svenska arenan i sent 1800-tal, var bollspelen förpassade till sidolinjen. Visst förekom det ungefär från och med 1880 lite lawn-tennis i den översta överklassen efter kungligt föredöme. Enstaka försök gjordes att få cricket att slå rot och att lansera det gotländska bollspelet pärk på fastlandet. Bollekar för de små saknades givetvis inte. Och i några städer försökte man få till stånd mer reglementerat fotbollsspel efter engelska förebilder. Men det ville sig inte då.
Från och med sekelskiftet 1900 började tre grenar dominera inom idrottsrörelsen: fotboll, friidrott och skidor. De behöll länge ledningen men inte på jämn linje; fotbollen ryckte snart ifrån. Samtidigt fyllde en rad nya bollspel tävlingsidrottens allt rikhaltigare kartbild. 1900-talet kan från tävlingsidrottslig synpunkt till stor del ses som ett bollens triumftåg med fotbollen som det särklassigt starkaste lokomotivet.
Vid millennieskiftet hade Svenska fotbollförbundet enligt officiella siffror en dryg miljon medlemmar i 3 400 föreningar. Närmast i medlemsantal kommer golfsporten med halva detta medlemsantal och en formidabel uppgång de allra senaste decennierna. Även räknat i självförsörjningsgrad ligger dessa två grenar i topp med cirka 95 procent, närmast följda av ishockeyn. I fråga om det lokala aktivitetsstödet, ett mått på den organiserade ungdomsverksamheten, är fotbollens dominans överväldigande. Det gäller även om man drar in massmediernas och allmänhetens intresse i bilden.
Det gryende forskarintresset för fenomenet fotboll har tagit sig uttryck i en pinfärsk doktorsavhandling på hela 754 sidor av lundahistorikern och idrottsforskaren Torbjörn Andersson: Kung fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Att omfånget vida överskrider vad som bestämt rekommenderas av handledare och andra får ses som ett internt akademiskt problem. Här är det relevantare att konstatera att fotboll som populärkultur i Sverige äntligen fått sin första breda historiska genomlysning.
Tidigare forskning har sett amatörbestämmelsernas uppluckring 1967 som vändpunkten, då penninghushållningens ande i full skala släpptes ur flaskan. Nu visas att det fanns nog så kommersiella inslag långt tidigare, att fotbollens kommersialisering snarare bör ses som en över hela 1900-talet utdragen process. Den moraliska upprördheten över materiella vinster till spelarna tycks snarast ha varit större före än efter århundradets mitt, låt vara att omfattningen var långt blygsammare.
Pengar och pengars värde letade sig till de bättre spelarna på många vägar, mer eller mindre tillåtna: kostymer, resor och fester (med eller utan fruar/fästmör), ersättning för utebliven eller avstådd festalkohol, födelsedags- och bröllopspresenter, dagtraktamenten och segerpremier. Till detta kom möjligheten att värvas via erbjudanden om arbete, kanske också våning. Under periodens slut var det snart sagt bara direkta spelarlöner som saknades. Sammantaget kunde attraktiva spelare komma upp till högst betydande extrainkomster och andra faciliteter.
Utvecklingen kröntes av den påbörjade spelarexport som i första hand personifierades genom Gunnar Nordahls övergång till FC Milan 1949. Men det är då att märka att de bästa spelarna alltså inte kunde få ut sitt fulla ekonomiska värde i det egna landet. Den fullskaliga professionalismen hade här ännu ganska långt kvar att gå. Visserligen hade Malmö fotbollsförening med sin proffspositive ledare Eric Persson i spetsen sökt föregripa utvecklingen genom att ge arvodesliknande ersättningar till sina spelare. Men detta upptäcktes 1934, räfst och rättarting vidtog, laget degraderades till en lägre serie, de inblandade diskvalificerades. Ett prejudikat hade skapats som momentant hejdade den professionella expansionen.
Kommersialiseringen på klubbsidan, ett villkor för spelarnas förmåner, kan belysas från flera håll. Allmänna idrottsklubben (AIK) i Stockholm var länge ledande storkapitalist i Fotbollssverige med IFK Göteborg som nummer två. Ett tag i början av 30-talet hade AIK ett bolag för att skydda och kommersiellt utnyttja sitt varumärke. Klubben lånade ut 100 000 kronor till Svenska fotbollförbundet, vars finansiella resurser man överträffade, för att möjliggöra rekonstruktionen av Råsunda fotbollstadion 1937. Då spelades en match, ”Stora daldansen”, mot en av tidens publikmagneter, Brage från Borlänge, som bevittnades av minst 34 000 personer. Depressionsåret 1932 drog en allsvensk match in brutto 9 000 kronor i genomsnitt, inte mycket mindre än motsvarande i Italien. Torbjörn Andersson karakteriserar situation som ”rationell amatörism”, som en pragmatisk lösning i successiva steg från snövit amatörism till professionalism. Onekligen en vacker tolkning och delvis rimlig, en svensk kompromissmodell där varken ideal eller egennytta behövde offras. Men hur gick det med moralen? Länder som Danmark och Norge höll hårdare på amatörismen, andra tillämpade öppen professionalism, i svensk fotboll rådde rationalism – och smygprofessionalism.
Fotbollens kulturmiljö skildras allsidigt och tankeväckande utifrån förhållandena på planen, på läktaren och i föreningslivet. På planen rådde till en början ett gentlemannaideal, fair play var viktigare än vinsten. Tidiga referat koncentrerade sig på spelet som sådant. Slående är synen på straffsparkar. Man utgick från att ingen medvetet begick en ojusthet, varför straffspark framstod som en förolämpning. När domaren ändå envisades med att utdöma sådana, blev gentlemannalagets motdrag att medvetet skjuta utanför; så skedde exempelvis i en viktig match 1909, då Djurgården mot AIK vid ställningen 0-0 tilldömdes straffspark, ”hvilken emellertid demonstrativt sattes utanför ... något som tillvann dem allmänna sympatier”. Därifrån har vägen sakta men säkert gått i riktning mot försök att med alla medel, på senare tid inklusive skådespelarkonst, skaffa det egna laget största möjliga fördelar.
På läktaren gick utvecklingen från stel värdighet till uppsluppenhet med vulgära inslag. Bifallsyttringarna var inledningsvis återhållsamma. I den andra ändan lurade huliganismen. Med övertygande statistik visas hur den svenska fotbollshuliganismen fick en topp åren kring 1930. De tidiga huliganerna riktade sig mot domare och spelare, inte mot motståndarlagets anhängare. Särskilt uppmärksammade blev supportrarnas fotbollsresor med utsvävningar i extratåg, något som förstärkte talet om ”idrottens svans” och äventyrade fotbollens respektabilitet.
Under mellankrigstiden bredde det organiserade hejandet ut sig, ett inslag som tydligen nått ovanligt avancerade former just i Sverige (medan det länge var klenare beställt med allsången). Hejaklacksledare, ofta kända personligheter med megafoner och färdigskrivna ramsor, ingick i bilden. Till ramsor som kritiserades i samtiden – utan tvivel därför att högre makter drogs in i spelet – hör följande från 1932: ”Gud som haver barnen kär, visa dem var målet är”. Sällsynt gentlemannamässig är en ramsa från 1941: ”Heja Gais, tack ska ni ha – vi var värda smisk i dag”. Sett i ett större perspektiv innebar hejandet en disciplinering av publiken men med inbyggda möjligheter till utlevelse, en triumf för organisatoriskt och kollektivt tänkande. Som helhet erbjöd fotbollsläktaren en frizon för spontanitet och sociala kontakter över etablerade gränser.
En svår fråga för fotbollssporten gällde alkoholens roll. Lika lite som idrottsrörelsen i stort var Svenska fotbollförbundet redo att slå in på den helnyktra linjen, att bli en idrottslig nykterhetsrörelse. Till en början var alkoholbruket ett självklart inslag i den fest- och bankettmiljö som omgav själva spelet. Man befann sig i en position mellan absolutism och avancerade supseder i anslutning till en borgerlig dryckeskultur. Snart tillkom två riktningar: dels den skötsamma i linje med nykterhetsrörelsens värderingar, dels den folkliga festkulturen där genomklappningen låg på lur.
En viktig styrande faktor i alkoholfrågan fanns i fotbollsspelets tilltagande standard och resultatkrav. Utvecklingen gick mot ökad disciplin; det bjöd i varje fall på högre nivåer emot att komma bakfull till viktigare matcher. Men på banketterna efteråt kunde skötsamheten kompenseras mer eller mindre eftertryckligt. Fotbollssportens umgänge med alkoholen tycks i stora drag ha återspeglat situationen hos folket som helhet.
Socialhistoriskt gick fotbollsspelandet från över- och medelklass till arbetarklass. Kring sekelskiftet 1900 både leddes och utövades spelet i första hand av de högre skikten. Det är ingen tillfällighet att hästsportmannen och idrottsentusiasten Clarence von Rosen då framträdde som ledande fotbollspionjär. Mest känd i efterhand har han blivit som prisdonator; en pokal uppsatt 1898 erövrades inom kort av Gefle idrottsförening, en sammanslutning med starka högborgerliga inslag. År 1903 satte han upp en ny pokal som vandrade så mycket längre.
Redan i förkrigstid utmanades de borgerligt rekryterade fotbollsspelande föreningarna av arbetarrekryterade. En indirekt indikator är de många varningar för fotboll som utfärdades från fackligt och politiskt arbetarhåll. I flera städer uppträdde två socialt segregerade lag, vilket gav vissa matcher en anstrykning av till idrott kamouflerad klasskamp. Successivt fick arbetarklassen kraftig dominans på planen (domaren möjligen undantagen). Medelklassen drog sig undan – dock knappast från läktaren. Fotbollsspelare med studentexamen var en sällsynthet. Gissningsvis var friidrottens utövare socialt mer spridda. En förklaring kan vara att hårda fysiska kontaktidrotter hade stött ifrån sig den borgerliga ungdomen.
Men ledningen stannade hos medelklassen, inte minst hos industri- och affärsfolket. Medelklassen ledde den fotbollsspelande manliga arbetarklassen med ty åtföljande konflikter och kompromisser i värderingar och uppträdande.
Fotbollen blev så i Torbjörn Anderssons framställning en hela folkets sak. Både kungen och Per Albin slöt upp vid många av de stora begivenheterna. Till det tongivande persongalleriet sällade sig industriledaren och folkpartisten Elof Ericsson, 1937 vald till Fotbollförbundets ordförande. Senare efterträddes han av socialdemokratiska statsråd. Anslutningen från ovan till nedan kan tyckas homogen. Men det finns en risk att fotbollens framgångssaga görs alltför okomplicerad. De bekännelsekristna hade svårt att uppskatta söndagsfotboll, kulturradikala och kulturkonservativa liksom åtskilliga inom det samhällsengagerade folkrörelsefolket och akademikerna var svårfångade. Den kvinnliga fotbollens situation illustreras av en match i Utansjö 1930 som lockade med ”ett lag av fula, tjocka och magra gubbar samt ett lag av slanka och sköna flickor”. Genom medveten utestängning reducerades kvinnofotbollen länge till muntration och estetik.
Under 1900-talets senare del har landslaget fångat den bredaste opinionen. Men den blågula landslagsnationalismen fanns inte där från början. I förkrigstid dominerade klubb- och lokalpatriotismen. Göteborg och Stockholm stod mot varandra, bevakade landslagstruppernas sammansättning och såg gärna landslag bestående endast av egna spelare. Det internationella utbytet försiggick oftast på klubbnivå.
Mot denna bakgrund arbetade fotbollens riksledning – med benägen hjälp av massmedierna – på att impregnera landslaget med nationell identitet. Ett tidigt bidrag gav den överraskande segern över läromästaren och ”arvfienden” Danmark 1916 (4-0). Men ännu under mellankrigstiden var landslagets lyskraft begränsad. Läget förmörkades av ojämna resultat med förlusten mot Japan 1936 som famös bottenkänning. Den stora islossningen inföll väl inte förrän med segern i OS i London 1948, förstärkt av ett framgångsrikt 50-tal. Kanske kan man i linje med Torbjörn Anderssons argumentering säga att fotbollen då blev ”Sveriges klassöverskridande nationalidrott”. Och åtskilligt ligger det i synen på fotbollens frammarsch som en parallell till – eller del av – den svenska folkhemsmodellen. Inom den ramen framtonar numera både de manliga och kvinnliga landslagens insatser som nationalangelägenheter.
