Den australiske etikprofessorn Clive Hamilton kritiserar djupgående vår tids girighet, övermod och exploatering av människor och natur. Följderna är olyckliga människor och en miljökris som hotar civilisationens framtid.
När sjöfarande portugiser på 1700-talet gjorde strandhugg i Västafrika, fann de att naturfolken där använde bilder och amuletter som de ansåg ha en övernaturlig förmåga att skydda mot olycka och fara. Från portugisernas ord för detta kommer begreppen fetisch och fetischism. Vår tid har sin egen form av fetischism, hävdar Clive Hamilton. Dess namn är ekonomisk tillväxt. Förr kunde politiker lova ”frihet, jämliket, utbildning för alla, moralisk upprustning… nu lovar de ekonomisk tillväxt”, skriver han i boken ”Growth fetish” (2003). Tillväxten är undermedlet för alla samhällets brister och behov. ”Den är en religiös drivkraft”.
Men tillväxten är ingen räddare, hävdar Hamilton. Den är en best som föröder både människor och miljö. Den ökande konsumtion som tillväxten förutsätter överbelastar och förorenar jordens ekosystem som vi alla är beroende av. Den farligaste föroreningen, växthusgaserna, är på väg att framkalla en klimatkris. Och samtidigt som människors inkomst i de rika länderna har ökat blir också välfärdssjukdomar som fetma, drogberoende och olika stressrelaterade symptom vanligare.
Mot slutet av 1980-talet passerade vi den punkt där ekosystemens produktionsförmåga och tjänster (åkermark, fiskbestånd, grundvatten med mera) precis räckte till för mänsklighetens behov. Nu försöker vi leva på 1,4 jordklot per år enligt Hamiltons ”Requiem for a species” (2010). Det vill säga vi underminerar de ekosystem vi är beroende av.
Att möta klimathotet på ett adekvat sätt är inte ens dyrt, men till och med förslag om en mycket måttlig minskning av tillväxten på lång sikt (som i Sternrapporten 2006) utlöser förbittrat motstånd. Varför? Jo, tillväxten står över alla andra mål för samhället. Ifrågasättande av det dominerande neoliberala ekonomiska systemet med dess tillväxtfetischism, globaliseringsideologi och konsumism är ett grundtema hos Hamilton. Men han betonar samtidigt att länder på väg upp ur fattigdom är i behov av en rimlig tillväxt.
Nu några ord om Hamiltons personliga utveckling. Sedan sommaren 2010 har jag haft kontakt med honom via e-post för att ställa frågor kring hans böcker. Citaten i fortsättningen är från detta utbyte, om inte annat anges.
Efter grundexamen (bachelor of arts) i historia, psykologi och matematik, studerade Hamilton ”politisk ekonomi”, där han kombinerade radikal social analys med matematiska modeller. Sina doktorandstudier gjorde han vid universitetet i Sussex. Avhandlingens titel var ”Den kapitalistiska industrialiseringen i Sydkorea”.
En betydelsefull händelse i Hamiltons liv var en ”uppenbarelse” han hade vid ett besök i den storslagna nationalparken Kakadu i norra Australien. Upplevelsen väckte hans miljömedvetande, och i början av 90-talet vistades Hamilton med sin familj i Indonesien, där han tjänstgjorde i ett hjälpprojekt som rådgivare i miljöplanering åt indonesiska regeringen.
Hemkommen grundade han Australiens första progressiva tankesmedja, The Australia Institute. Det fanns redan flera ”högerorienterade” tankesmedjor ”med avsevärt inflytande”, stödda främst av gruvindustrin. De första åren var svåra ekonomiskt, och man var nära att tvingas lägga ner institutet. Men då kom diverse fondmedel till hjälp. ”Genom åren med konservativ regering, 1996-2008, såg många människor institutet som ett ljus i mörkret.”
Hamiltons skarpa kritik av den australiska bristen på klimatpolitik (bland annat i boken ”Scorcher”, 2007) har lett till häftiga sammanstötningar med ”’the greenhouse mafia’, det vill säga lobbyisterna för fossilbränsleföretag, som har ett enormt inflytande i detta land”. Han har personligen vid flera tillfällen fått kränkande och hotfull e-post, en taktik som i Australien ofta används mot den som varnar för klimatkrisen.
Efter 14 år vid rodret kände Hamilton att han stått där ”alltför länge”. Han slutade och fick snart en akademisk tjänst som professor i public ethics. Denna position ”tillåter mig att vara en ’offentlig intellektuell’ utan bekymmer för undervisning och andra plikter”. 2009 blev Hamilton medlem i Order of Australia. I motiveringen står: för hans ”bidrag till den offentliga debatten och till utvecklingen av politiken särskilt på områdena klimatförändring, hållbar utveckling och tendenser i samhället”.
”Politiskt står jag till vänster, men jag har varit mycket kritisk mot vänstern, speciellt socialdemokratin, som har kört fast i en föråldrad samhällsmodell som inte längre passar in på överflödssamhällen”, skriver han. Dessa tankar utvecklar han i boken ”What’s left. The death of social democracy” (2006). 2009 ställde Hamilton upp som kandidat för Australiens gröna parti (The Greens). Han fick fler röster än någon annan grön kandidat fått tidigare, men det räckte inte för en plats i parlamentet.
Vissa har beskrivit honom som socialkonservativ, främst på grund av hans åsikt att 1960- och 70-talens sociala frihetsrörelser visserligen gjorde nytta men har gått för långt. Den sexuella revolutionen till exempel har gett oss ett översexualiserat samhälle, där till och med barn utnyttjas som sexualobjekt i reklamen. ”Om det finns något enda tema som går genom allt jag gjort, så är det en maning till besinning i en värld präglad av våldsamma överdrifter och brist på självkontroll”, skriver han.
Men åter till ”Growth fetish”. Boken, som har lyckats reta gallfeber på kommentatorer både på höger- och vänsterkanten, utgår från den enkla men oväntat radikala frågan: vad får folk att känna sig tillfreds? Ja, inte är det ekonomisk tillväxt med stigande löner och ökande konsumtion. Hamilton summerar en omfattande forskning som säger ungefär detsamma som världens stora religioner och vishetslärare sagt i alla tider. När väl människors grundläggande behov är täckta, så ökar mer pengar knappast deras tillfredsställelse med livet. Här är den viktigaste bestämmande faktorn i stället kvaliteten på relationer med familj och vänner.
Hamilton koncentrerar sin kritik av konsumismen så här: ”Folk köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om.” Han är en essäist med precision i språket, drastiska exempel och bister humor.
I slutet av ”Growth fetish” presenterar Hamilton sin egen vision av ett samhälle nära nolltillväxt (som redan John Stuart Mill tänkte sig). Där är arbetstiden kort och människor har tagit ett avgörande men enkelt psykologiskt steg: de bestämmer sig för att de inte längre ska bedöma sitt eget värde med hjälp av vad de tjänar och konsumerar. Där har marknaden krympts till sin vederbörliga storlek. Där kommer olika personliga och samhälleliga projekt i förgrunden.
Men var står vi? Jo, inför en global klimat- och miljökris framdriven av vår tillväxtfetischism. I ”Requiem for a species” tar Hamilton ett helhetsgrepp på klimathotet. Hösten 2008 tillät han slutligen sig själv att inse: vi kommer inte på långt när att handla med den snabbhet och beslutsamhet som krävs för att undvika en oöverskådligt lång framtid med svår klimatkris. För vetenskapen har faran i situationen stått klar i årtionden. Men en av historiens mest välfinansierade och skickligt skötta desinformationskampanjer har fördröjt nödvändiga klimatåtgärder tills det nästan är för sent. I förordet skriver han: ”Konferensen i Köpenhamn i december 2009 var mänsklighetens sista hopp att dra sig bakåt från avgrunden /…/. Detta är en bok om den mänskliga artens svagheter /…/ framför allt vår hybris.”
På en nivå kände han sig lättad. Men insikten utlöste också en period av själsligt tumult. Han skrev boken både för att förstå hur vi kunde hamna i ett sådant läge och för att en klar insikt om vad som väntar är bästa förberedelsen. Huvudorsaken är vår instrumentella syn på naturen som blott och bart ett råvarumagasin för vår konsumtion. Denna syn har djupa idéhistoriska rötter i 1600-talets naturvetenskapliga revolution. För tidigare generationer var naturen ett levande mysterium. Men nu skedde en medvetanderevolution. Det mänskliga förnuftet ansågs kunna förstå allt och naturen blev ett mekano, den dog. Naturens död öppnade portarna för en alltmer ohämmad exploatering, som vi nu ser följderna av.
I boken berättar Hamilton om en klimatkonferens i Oxford 2009, där han tillsammans med psykologen Tim Kasser deltog med ett arbete om den psykologiska anpassningen till livet i en 4 grader varmare värld. Klimatforskaren Kevin Anderson framhöll att två tal avgör mänsklighetens framtid: vilket år som de globala utsläppen kulminerar och med vilken hastighet som minskningarna sedan sker. Ju längre man dröjer, desto snabbare måste minskningen vara. Av detta drar Hamilton slutsatsen att det redan är så gott som omöjligt att stoppa uppvärmningen vid plus 2 grader (jämfört med förindustriell tid), vilket är FN:s mål. Och det krävs något så osannolikt som att rika länders utsläpp kulminerar 2015 (i utvecklingsländer 2030) och att utsläppen i båda fallen minskar med 3 procent per år därefter, för att världen ska ha en 50:50 chans att begränsa uppvärmningen till 4 grader framåt 2070 eller 2080-talen! Så troligen får våra barn och barnbarn i arv en värld som är 4 grader varmare eller mer. En sådan värld är inte längre vår kända värld, den är en mer eller mindre mardrömslik version av den.
Vad göra? Den normala politiska processen är trög och påverkas ofta av särintressen. När väl de rika inser faran, kommer de att lägga beslag på resurserna och lämna de fattiga åt sitt öde. Så har det varit i alla tider. Så är det också nu. Därför behövs en demokratisk gräsrotsrörelse som bevakar allas intressen. Dessutom kräver situationen civil olydnad, menar Hamilton: ”Vi måste bryta mot lagar som skyddar dem som äventyrar mänsklighetens framtid med sina föroreningar /…/ Endast genom att handla, och handla etiskt, kan vi bevara vår mänskliga värdighet.”
Hamiltons djupa samhällskritik inspireras av den etiska syn han utvecklar i den moralfilosofiska boken ”The freedom paradox” (2008). Den frihet som så ofta prisas i det moderna samhället är mest en utifrånstyrning av trender och marknad. En verklig frihet, ”inre frihet”, förutsätter en djup etisk förankring. Liksom begränsningen gör konstverket, så förutsätter verklig personlig frihet ett moraliskt liv. Detta är paradoxen.
Den maning till besinning som går genom allt Hamilton skrivit kan också ses som en varning för hybris. Här riktas sökarljuset in mot oss själva – mot vårt övermod som får oss att tro att vi kan omforma naturen efter vår egen vilja. Hamilton påminner om att hybris i det gamla Greklands tänkande följdes av Nemesis; den gudomliga vedergällningens gudinna straffade dem som trodde sig vara utom gudarnas räckhåll eller satte sig över de lagar som styr människor. I vår tid träder Nemesis fram i form av en hotande miljökris. ”Kanske kommer vårt manipulerande med Gaia att ge material för nästa århundrades myter”.
Kjell Andersson är biolog och frilansskribent.
