När jag nyligen skulle åka tåg och letade efter något att läsa på Centralen hittade jag en ny deckare, ”Rain. Samuraj i skuggorna” av Barry Eisler (förtjänstfullt hårdkokt översatt av Thomas Preis, även känd som uttolkare av Nobelpristagaren J M Coetzee). Det är bara den senaste i en lång rad av snabbt slukade pocketböcker med titlar som ”Samurai, Inc.”, ”The Samurai Contract” och ”Pink Samurai”. Till och med lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva har skrivit en roman vid namn ”Les Samouraïs”.
”Samuraj” uppfattas som något urjapanskt. Ibland betecknar det också fanatism. Det har, som på de ekonomiska bubbelårens 80-tal, överförts på framgångsrika japanska affärsmän utomlands med betydelsen ”hängiven och hänsynslös”. Det kan också användas för att beskriva desperat brist på fruktan, som i sentensen every touch on the brake is a sign of fear. Akira Kurosawas ”De sju samurajerna” överfördes sålunda i amerikansk version i ”Sju vågade livet”.
En av vinterhalvårets storfilmer var ”Den siste samurajen” med Tom Cruise i huvudrollen. Filmen utspelar sig under den politiska omvälvning som kallas Meijirestaurationen. Efter 700 år av nästan obrutet samurajvälde i form av shogunat gjorde lägre rankade samurajer tillhörande tozama, klaner som förlorat i den avgörande striden vid Sekigahara 1600 och därmed hamnat utanför maktcentrum, uppror. De inrikespolitiska motsättningarna komplicerades ytterligare när amerikanska krigsfartyg som krävde att Japan skulle avbryta sin självpåtagna 250-åriga isolering anlände 1853.
Följden blev en revolution halvvägs uppifrån. Den maktlöse kejsaren återfördes till centrum samtidigt som Japan skulle förvandlas till en modern nation stark nog att respekteras av västerländska stormakter. I stället för samurajer, lojala mot en klan, skulle Japan nu få en nationell armé, rekryterad bland alla landets unga män. Som instruktörer för den nya armén inbjöds militärer från framför allt Tyskland (armén) och England (flottan).
I ”Den siste samurajen” är Tom Cruises rollgestalt en sådan instruktör, hämtad direkt från inbördeskriget i USA. Han konfronteras med ”den siste samurajen”, som har andra ideal än dem det nya Japan står för. I dennes Shangri-la-liknande by spirar vänskapen mellan de två. Sida vid sida kastar de sig ut i samurajernas sista strid mot det nya Japan. När filmen slutar och Cruise ensam rider bort, inte över prärien utan mot de blånande japanska bergen, smälter the lonesome cowboy samman med den siste samurajen.
Det är en bra historia och en spännande film, men totalt osannolik. För vad kunde vara en samuraj mera föraktfullt än en amerikansk soldat som halvfull rest land och rike runt i Amerika för att visa upp sig som krigshjälte samtidigt som han har mardrömmar om alla de indianer inklusive kvinnor och barn som han mejat ner?

Men en ”siste” samuraj fanns. Hans namn var Saigo Takamori. Den amerikanske Japanforskaren Mark Ravina har skrivit en biografi över honom och hans tid, The Last Samurai: The Life and Battles of Saigo Takamori (John Wiley & Sons, 265 s). Han föddes 1827 i Kagoshima på Kyushu i södra Japan. Kagoshima domineras än i dag av vulkanen på ön Sakurajima som ständigt vräker aska över staden så att man får gå med paraply. Kagoshima är historiskt betydelsefullt som centrum i den en gång envist självsvåldiga provinsen Satsuma, styrt av klanen Shimazu.
Det var en mycket fattig landsända eftersom 40 procent av befolkningen var samurajfamiljer. I århundraden var samurajerna samhällets högsta stånd med privilegiet att inte bruka jorden eller utföra annat kroppsarbete och med ett outsägligt förakt för penningtransaktioner, inklusive handel. Eftersom Japan levt i fred sedan början av 1600-talet återstod inget annat för de stolta krigarna än skrivbordsarbete, lärargärning och alltmer hobbyartad träning i svärdsfäktning och andra exklusivt odlade kampsporter samt hopplös skuldsättning.
Saigos far var en av den regerande klanens lägre tjänstemän. Bayato, stolthet över anor och ideal och en spartansk levnadsstil utgjorde Saigos huvudsakliga arv. Det var därför förvånande att han uppmärksammades av klanens överhuvud inför ett årligt besök i Edo, shoguns huvudstad. Med den fiktiva titeln trädgårdsmästare fick han utföra grannlaga ärenden. Shogunatet stod inför sin naturliga undergång efter år av bysantinska intriger. Frågan var bara vad som skulle komma efter. Snart blev Saigo indragen i regelrätta strider mellan olika grupper och klaner, sammansvärjningar och kompromisser.
Ett alternativ till shogunatet var att återföra kejsaren till den plats i maktcentrum som han inte haft på tusen år. Mito-skolan som stod för kejserlig lojalism ansåg att kejsaren skulle härska snarare än styra, det vill säga omges av samurajer vars enda raison d‘être var att tjäna honom genom att styra landet. Klanledare, daimyo, skulle med andra ord inte vara några shogun trogna utan kejsaren själv. Under mer än 20 år blev förhållandet mellan kejsaren och samurajståndet den centrala politiska frågan. Allianser, intriger och strider avlöste varandra.
Den andra frågan var vilket Japan man skulle skapa. Det stod alltmer klart att Japan måste förändras om det skulle kunna hålla stånd mot det framträngande Västerlandet, däribland USA, Storbritannien och Ryssland. Den xenofobiska Mito-skolan ansåg att Väst rentav hotade att förpesta Japans själ. Västs teknologiska försprång avfärdades med att strategi och moral var viktigare än avancerade vapen.
Ett tecken på hur inflammerad debatten var är att Mito-skolans ledande förespråkare Sanai Hashimoto avrättades 1858 av shogunsidan. Även Saigo var aktiv i olika grupperingar under denna tid och hölls i inre exil i flera år på öar söder om Kagoshima.
När det politiska schackspelet äntligen lösts 1868, kejsaren återupprättats och samurajer från tozama-klanerna Satsuma och Choshu bildade regering återkallades Saigo till Edo för att förvandla kejserliga högvakten till kärnan i en nationell armé.
Frågan hur Japan skulle förhålla sig till Väst var hela tiden överhängande. Men den tidigare stundom militanta avogheten förbyttes i intensivt intresse. Regelrätta expeditioner sändes utomlands, till och med till Sverige, för att studera och anamma allt sådant som verkade befrämja ett lands tillväxt och styrka bäst. Experter av alla de slag inbjöds till Japan eller engagerades på plats, bland dem svensken Herman Trotzig som byggde upp polisväsendet i nuvarande Osaka-Kobe-området.
Saigo hörde inte till dem som reste utomlands. Tvärtom hade han satts att vakta butiken medan flera av hans regeringskolleger hämtade lärdom utifrån. I Tokyo, som huvudstaden nu hette, kunde han iaktta hur både tidigare samurajer och föraktade handelsmän började klä sig i västerländska kläder, dansa med damer i urringade balklänningar på nöjespalatset Rokumeikan och, vad värre var, ersätta gamla ideal med nya.
Saigo var inte ensam om sin misstro. Samurajklanernas ledare hade fått sina län indragna till staten. De döptes om till prefekturer med utnämnda guvernörer i spetsen. Visserligen fick ofta tidigare daimyo denna titel med lön, men det var en helt annan sak än den hävdvunna rätten.

Saigo blev ett kuriosum i det alltmer trendiga Tokyo. En av många historier om honom berättar hur han iklädd en enkel bomullskimono och stråsandaler blev stoppad av kejsarens palatsvakt som inkräktare. Han räddades av en förbipasserande prins som intygade att detta var landets överbefälhavare.
Till slut avsade sig Saigo alla uppdrag i huvudstaden och återvände till sin hemstad Kagoshima. Han grundade akademier där unga män uppfostrades så som han själv en gång uppfostrats, till samurajernas ideal av hängivenhet, stridsskicklighet men också till boklig lärdom och poesi. Saigo var själv en mångsidig författare av allt från essäer till dikt.
Hans verksamhet uppskattades inte av hans tidigare vänner och kolleger i Tokyo. Saigo var inte den ende samuraj som var missnöjd med den vändning politiken och landets utveckling hade tagit. Men han var den farligaste. Den väldige mannen, stor som en sumobrottare, hade sedan länge en plats i mångas hjärtan.
Det förefaller inte som om han hade någon avsikt att sätta sig upp emot regeringen även om han sägs ha velat provocera fram strider i Korea – kanske som ett sätt att ge besvikna samurajer en möjlighet att ägna sig åt sitt värv, strid. Det har gjort honom beundrad bland högerextremister, men Ravina ifrågasätter tolkningen.
I övrigt verkade han ha resignerat men också njutit av det enkla liv han nu kunde ägna sig åt. Han lögade sig i heta källor, vandrade bland kullarna med sina hundar och jagade. Han skrev och tillbringade poesiaftnar med sina samurajvänner.
1876 fattade regeringen långt om länge beslut som drabbade enskilda samurajer. Deras nedärvda arvoden förvandlades till trettioåriga obligationer vilket innebar starkt minskade inkomster. En än värre nesa var att de förbjöds att bära svärd. Svärdet var inte bara ett vapen utan en samurajs identitet. Rasande samurajer stormade arméförläggningar och borgar på många håll i landet.
Saigo deltog inte men sympatiserade med de missnöjda. Hans kritik mot det nya Japan var grundad på hans konfucianska uppfattning att den som styr måste vara rättskaffens. Att avskaffa samurajståndet med dess djupt moraliska ideal var att riskera allt Japan borde stå för.

Medan läget i Kagoshima blev alltmer oroligt jagade Saigo i bergen. När situationen förvärrades tänkte han först bege sig till Tokyo, men anslöt sig sedan till sina samurajstudenter som organiserade försvaret mot regeringsstyrkorna i Kagoshima. I djup snö började de sedan sin marsch mot Tokyo. Den 21 februari stod det första slaget mot de välbeväpnande kejserliga styrkorna utanför Kumamoto. Trots att Saigos trupper stöddes av bönder och samurajer från hela Kyushu och upproret pågick ända till hösten var utgången klar. Till slut samlade Saigo sina sista rebeller på berget Shiroyama för den sista striden den 24 september 1877. När Saigo sårats och ingen återvändo fanns, bad han sin närmaste man om hjälp att begå seppuku. När regeringstrupperna hann ifatt dem, var Saigos huvud försvunnet.
Denna makabra upptäckt och den påföljande regeringsjakten på huvudet var enligt Ravina inte anakronistisk. Visserligen var presentationen av en stupad fiendes huvud en ursamurajsk sed. Än i dag tolkas den av höger- och vänsterinriktade ideologer, på olika vis. Ravina anser att Saigos image som den siste samurajen redan vid hans död var så stark att hans moderna besegrare måste försöka stämma i ån genom att presentera huvudet. Trots det uppstod omedelbart många legender. Fantasifulla träsnitt producerades på löpande band. Enligt en livaktig sägen hade han förvandlats till en komet. När en sådan uppenbarade sig rusade människor upp på taken för att se ”Saigo”. Känslosvallen förblev så starka att regeringen 1889 återinsatte honom postumt i de värdigheter han innehaft. Tidens störste rebell blev en hjälte i skolböckerna. Än i dag står han staty i Uenoparken i Tokyo.
Saigo hör till de män i Japans historia som blivit hjältar inte trots utan tack vare att de misslyckats. Kungsordet är makoto, rent uppsåt och oförfalskad ärlighet. En god samuraj skulle vara lojal, modig, orädd inför döden, okorrumperad, rättvis och medkännande.
Den framstående Japankännaren Ivan Morris skrev om Saigo i ”The Nobility of Failure: Tragic Heroes in the History of Japan” (1975). Hans poäng var att det är inte framgång som räknas, utan att vara trogen sitt ställningstagande och sitt handlande trots att nederlaget är oundvikligt. Det är det som gör en ädel människa, en japansk hjälte.