Läser de inledande raderna i Åsne Seierstads senaste reportagebok från Serbien, ”Med ryggen mot världen”. ”Varje morgon vid sextiden kan man höra någon vissla i en pipa mellan Borisav Vojnovics och Nikola Randelovics hus. Det betyder att kaffet är klart. Starkt turkiskt kaffe med tre skedar socker och en stark rakija.” Så befinner vi oss plötsligt mitt i bonden Borisavs vardag med hjälp av samma realistiska, detaljerade berättargrepp som använts i romanen sedan 1800-talet. Men Borisav är inte en romanfigur, han är en verklig fysisk person som på reportagekonstens vis blir en journalistisk produkt i en text. Det här är en bild av honom. Att påstå att reportaget rymmer den enda och hela sanningen om Borisav vore därför bisarrt, men likväl ett påstående som reportaget länge behövt förhålla sig till.

I dag använder vi gärna begreppet litterära reportage om längre textreportage där den konstnärliga ambitionen och de litterära stilgreppen är påtagliga. Det är intressant eftersom ordet i sig binder samman två aspekter av text som i kombination kan sägas utgöra en betydande del av reportagegenrens väsen: den litterära aspekten och den journalistiska. På senare tid har den polska reportagekonsten hyllats för just sina litterära kvalitéer och reportrar som Hanna Krall, Ryszard Kapuściński och Wojciech Tochman lyfts fram som förebilder i den moderna reportagetraditionen. Men inte sällan har reportagets förkärlek till litterära stilgrepp vållat genren stora problem. Så sent som förra året hamnade Åsne Seierstad i rättslig konflikt angående sanningsfrågan med en bokhandlare från Kabul. Debatten som följde ifrågasatte dels Seierstads journalistiska arbetsmetoder, men också hennes litterära formspråk – hennes reportage anklagades för att vara roman och fiktion. Det är ett intressant exempel att titta på eftersom formen, hur innehållet presenterades, direkt kopplades till om detta innehåll var sant eller ej.

Användandet av litterära tekniker i journalistiska texter har emellertid diskuterats långt innan Seierstad och de polska litterära reportagen. När new journalism slog ned i USA på 60-talet hamnade reportaget i centrum för en het debatt som ställde just det litterära språket i motsatsförhållande till den journalistiska trovärdigheten. Den ”nya journalistiken” var i grund och botten en reaktion mot tänkandet att alla journalistiska texter gjorde bäst i att använda den omvända pyramidens struktur – att all viktig information skulle komma först i texten (symboliserad av pyramidens breda sida överst) och att textens fakta sedan förväntades smalna av nedåt i både mängd och vikt. I stället hävdade new journalism att längre journalistiska texter med fördel kunde använda dramatiserande strukturer, att det var möjligt att använda skönlitteraturens tekniker för att ge den journalistiska texten närvarokänsla och förmåga att beröra läsaren.

Ett stående exempel är Truman Capote som 1965 skrev reportageboken ”In Cold Blood” där han använde största tänkbara kreativitet för att bringa liv i sina personer – han gick in i huvudet på ett par massmördare för att kunna berätta ett och samma skeende ur olika ögonpar, han använde tidsförskjutningar och laborerade med dialogerna. Formtekniken var så påfallande skönlitterär att han skrev till undertiteln ”A True Account of a Multiple Murder and Its Consequences” för att läsaren inte skulle missta boken för en roman.

Kritiken som riktades mot new journalism grundade sig ändå på att man såg den här typen av reportage som en omöjlig hybridform – en blandning mellan journalistik och litteratur. Den traditionella journalistiken hävdade att användandet av skönlitterära tekniker per automatik skulle innebära att reportaget blev just skönlitteratur, eller åtminstone inkräkta på den journalistiska objektiviteten och sanningen.

Jag skriver den journalistiska objektiviteten och sanningen eftersom de flesta andra discipliner vid denna tidpunkt tagit till sig en postmodern problematisering av sanningsbegreppet, det minst sagt komplicerade förhållandet mellan språk och värld. Att tala om verkligheten som entydig var inte aktuellt i filosofiska eller litteraturvetenskapliga samtal, men alltså fortfarande det ideal med vilket den traditionella journalistiken såg på new journalism. Objektiviteten innebar att reportern skulle spegla den enda sanna verkligheten med sin text utan att blanda in sig själv, sina värderingar eller konstnärliga ambitioner. (1974 sammanställde Ronald Weber de kritiska rösterna i ”The Reporter as Artist: A Look at The New Journalism Controversy”, en mycket underhållande antologi för den som är intresserad av den samtida debatten.)

Synen på objektivitet inom litteraturvetenskapen var däremot en helt annan. Redan 1961 talade Wayne Booth om den ”implicerade författaren” – en kör av normer och val som alltid färgar den sanning som texten ger. Han urskiljer visserligen flera olika typer av objektivitet, men alla handlar de om den inomtextuella berättarens förhållande till skeende och karaktärer. Att det skulle finnas en sann verklighet utanför texten som författaren på något vis, genom att träda ur sitt eget kulturella sammanhang och sina egna erfarenheter, skulle kunna förmedla till en läsare? Nej, det var varken möjligt, eller ens intressant, ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Nu kom emellertid det litteraturvetenskapliga synsättet aldrig samtalet om reportaget till del, eftersom intresset för journalistiska texter hos litteraturvetare alltid varit svagt. Journalistiska texter har helt enkelt inte ansetts innehålla samma kvalitéer som skönlitterära texter. Anledningen till att inget samtal förts mellan disciplinerna har uppenbarligen att göra med de väsenskilda sätten att se på texten, sanningen och objektiviteten.

Journalistikens krampaktiga tag om ett entydigt sanningsbegrepp hade sin förklaring. Och har fortfarande. Jag påpekade inledningsvis hur bisarrt det vore att påstå att sanningen om den serbiske bonden Borisav skulle rymmas i ett reportage. Men det omvända påståendet – att reportaget inte rymmer sanningen om Borisav kan tyckas lika bisarrt. Om journalistik inte är sann, vad är det då som skiljer den från skönlitteraturen? Rädslan för att blanda ihop journalistik och skönlitteratur är i förlängningen en rädsla för att inte kunna skilja verklighet från fantasi. För att förstå vidden av detta vurmande för sanningsbegreppet behöver vi bara titta på den rådande definitionen av reportaget. (Hittills har den här texten utgått från att vi vet vad ett reportage egentligen är, men det är ingen självklarhet.) Gunnar Elveson presenterade 1979 i avhandlingen ”Reportaget som genre” definitionen ”en redovisning som återger en samtida (yttre) verklighet och bygger på iakttagarens egna direkta upplevelser registerade inom ganska kort tid i det självupplevdas form samt med tidpunkt och plats väl preciserade”. Det är en ganska hopplös beskrivning, men väl vedertagen och använd av så gott som alla journalistikteoretiker som velat säga något om reportaget. Om vi bortser från besvärligheter som att använda ordet ”ganska” i en definition, och att kravet på det självupplevda utesluter mängder av välarbetade reportage som bygger på reasearch i form av intevjuer, kan vi koncentrera oss på hur Elveson använder sig av uttrycket verklighet som ”en” och ”yttre”. Elveson oroar sig också för att det subjektiva (iakttagarens upplevelser) ska drivas så långt att ”den yttre verkligheten försvinner”. Inskrivet i gällande definition av reportagegenren finns alltså att reportern ska spegla en enda yttre verifierbar sanning.

Frågan om den objektiva journalistiken dog med andra ord inte ut med 70-talets nyjournalistiska kontrovers. Så sent som för en dryg månad sedan (2/11) sände SVT1 Debatt med Lennart Persson där en av huvudfrågorna var ”Finns objektiv journalistik?”. I dag finns inte många journalister som hävdar att det skulle finnas en sådan. Men det faktum att vi fortfarande tvingas argumentera för att sanningen är subjektiv säger något om det starka grepp som objektiviten indirekt har om journalistiken. När Maciej Zaremba 2003 skrev förordet till ”Ouvertyr till livet”, en samling polska reportage, underströk han det objektiva reportagets omöjlighet och ”sanningens personliga relativitet”. När Britt Hultén 1995 skrev om det sociala reportaget i ”Förändra verkligheten” kände hon sig tvungen att påpeka att ”alla beskrivningar är tolkningar av verkligheten, det finns ingen sann berättelse och alltså ingen objektiv journalistik”. Journalistikens tro på sin förmåga att förmedla en sann bild av verkligheten är den osynliga fiende som journalister med insikt om sina och kollegornas mänskliga begränsningar fortfarande kämpar mot.

Hur ska då reportaget förhålla sig till verkligheten? Vi kan lika lite begära av ett reportage att finna och beskriva en enda sanning, som vi kan tänka oss att helt låta reporterns och läsarens fantasier ta över den journalistiska rapporteringen. Om vi sneglar på det litteraturvetenskapliga sättet att beskriva texter så kunde lösningen vara en insikt om hur hur alla texter är fiktionalisering. Så även reportaget. I ”Romanen och verklighetsproblemet” (1996) utgår Peter Hansen från att alla texter är fiktionalisering eftersom tolkningen i texten är ”avslutad och fullständig som vår faktiska verklighetsuppfattning aldrig kan vara”. Med ett sådant sätt att tänka skulle journalistiska texter alltså kunna slippa det hopplösa kravet på att vara sanning och i stället behandlas och bedömas som tolkningar av verklighet. Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning.

Skillnaden mellan litteratur och journalistik blir således aldrig ”sanningen”, utan i stället typen av fiktionalisering – där den skönlitterära texten helt kan skapa en inomtextuell värld, måste reportaget förhålla sig till utomtextuella referenser. En människa (exempelvis Borisav Vojnovic) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Ord som denne person sagt i ett sammanhang kan exempelvis översättas till andra språk och reduceras kvantitativt, men aldrig ändras i sin betydelsegrund.

I fiktionaliseringen kan, om man vill gå den litteraturvetenskapliga vägen, de utpräglade litterära berättarteknikerna snarare hjälpa reportaget i trovärdighetsfrågan än stjälpa. Tekniker som innebär att man som Capote, Seierstad och Tochman antar flera olika personers perspektiv och beskriver skeendet utifrån dessa, kan presentera flera olika bilder av verklighet i en och samma text. I somras skrev Stefan Jonsson om konstens förhållande till journalistiken (DN 24/6) att ”vägen till en sann skildring av verkligheten går via den estetiska fiktionen”. En sådan tanke ligger helt i linje med en litteraturvetenskaplig syn på fiktionalisering som nödvändig, och den motiverar också reportagegenrens användning av alla tillgängliga litterära tekniker.

Hansen menar i ”Romanen och verklighetsproblemet” att litterära och konstnärliga medel för att presentera fakta till en sammanhållen bild är oundgänglinga i alla former av texter, och att ”den narrativa slutsumman, i all sin resignation inför en oåtkomlig objektiv sanning om det historiska skeendet, fungerar som ett estetiskt retoriskt medel som stärker läsarens tilltro till den ”subjektiva” tolkning som ändå framförts.” Någonstans här, i synen på textens inneboende aspekt av tolkning, skulle samtalet om reportaget och verklighetsproblemet kunna börja. Om journalistteoretiker och litteraturvetare kunde enas i ett samarbete, skulle man kanske lyckas sätta definitiv punkt för den gamla villfarelsen om journalistikens objektiva förmåga att spegla sanning och verklighet.