Den som följt tv-serier som ”Herrskap och tjänstefolk” och ”Downton Abbey” eller sett filmer som ”Gosford Park” och ”Återstoden av dagen” kan inte ha undgått att notera arkitekturen i dessa slott, country och town houses för den engelska aristokratin. Lika mycket som för representation och komfort byggdes de som arbetsplatser för personalen, osynliga för herrskap och gäster men högst påtagliga för alla dem som skötte ruljansen och endast fick visa sig i salongerna om deras plats i hierarkin tillät det. Vi blickar in i trånga korridorer, ser tjänare springa upp för smala trappor och passera rader av dörrar på väg till sina sovplatser på vinden.
Mellan dessa två världar på tvären och höjden, mellan upstairs och downstairs, pompösa hallar och enkla pigrum, mellan herrskap och tjänstefolk, regerar butlern, denne go-between som behärskar sin stab oemotsagd och ibland även sin herre. Ty han vet bäst. Han är det stora hushållets hjärna liksom köket är dess hjärta där alla vägar korsas, också skvallrets. Endast han får öppna och stänga alla dörrar, endast han får ha sina privata gemak på nedre botten, i omedelbar närhet till köksregionen. Denne betrodde överste ceremonimästare, han må heta mr Hudson eller mr Carson och spelas av stjärnor som Anthony Hopkins eller Jim Carter, är alltid klädd i oklanderlig frack.
Allt en butler företog sig, från att anställa till att avskeda folk, skulle vara till herrskapets bästa och i möjligaste mån förskona det från obehag. Dialektiken mellan herre och tjänare var av det finkalibrerade slaget. En gammeldags butler var en mäktig regissör i ett spel med få huvudroller och många biroller. Hans uppgift var framför allt att ständigt vara uppdaterad och beredd – om något skulle hända.
Det var alltså inte utan skäl som tjänaren Jeeves, legendarisk från en rad boktitlar, fick ge namn åt en tidig sökmotor på nätet. Humoristen P G Wodehouses outslitlige allvetare skulle underlätta för användaren att ta det nya mediet datorn i besittning. Att kalla en sökmotor för Ask Jeeves hade sina poänger. Logon försvann visserligen 2005 när företaget fick en ny ägare – kvar blev Ask.com. Något tråkigare kan man tycka men förklarligt med tanke på att butlern sedan länge tillhört en svunnen värld. En värld innan sysslor som utförts av tjänstefolk ersatts av tekniska apparater och gör det själv-principen.
Med Jeeves glada min har illusionen att en människa hjälper oss tillrätta på internet en gång för alla rensats bort. Eller? Just som man trott sig ha avskaffat de sista resterna av sådant som inte hör hemma i vår sköna nya datorvärld dyker elektroniska avatarer – återfödda gudar – upp och det virtuella rummet fylls av hybrida varelser.
Om allt detta och mycket mer berättar en ny bok av mediehistorikern Markus Krajewski, verksam som forskare vid Bauhausuniversitetet i Weimar. I Der Diener. Mediengchichte einer Figur zwischen König und Klient (S Fischer, 720 s) vänder han på kikaren åtskilliga varv för att kunna visa att kommunikationen på webben liknar den mellan forna tiders herrar och tjänare. Hans återkommande fråga är: Vem tjänade vem? Vem var master och vem servant – och i frågans förlängning: Vem är client och vem server? Den höga konsten att tjäna och att betjäna följde lika strikta protokoll som de agenter som i dag står till vårt förfogande på nätet – nu som då i det fördolda.
Studien har ett kunskapsteoretiskt syfte. Den tar sin utgångspunkt i filosofen Hegels avhandling ”Herre och dräng” som vid 1800-talets början förutspådde ett dialektiskt rollbyte. Men Krajewskis fokus ligger på en annan dynamik. En tjänare är inte en dräng utan ett amfibieliknande väsen med tillgång till flera världar och perspektiv. Det är i sin egenskap av mediator och kommunikatör hans uppdrag fascinerar.
Med sin forskning avviker Krajewski från de huvudfåror som plöjts upp av allmän- och socialhistoriker. Hans bok handlar om tjänandet som kulturteknik. Tesen är att ingen utveckling hade skett utan de många osynliga andar och onämnda hjälpare som försvunnit i historiens avfallskvarn.
Vad han söker är med andra ord det sekundäras produktionskraft. Och av den är vi lika beroende nu som förr, hävdar Krajewski med syftning främst på informationsteknologin. I dag får vi ett mejl om att lånetiden för en bok gått ut, på 1700-talet kunde ett biblioteksbud skickas hem till folk för att kräva tillbaka den. (Av en händelse tillkom kortkatalogen och husnumren samtidigt, de senare i syfte att spåra förrymda rekryter under Napoleonkrigens dagar.) Nu sköts navigeringen och springet av digitala medier men det fysiska återlämnandet får låntagaren ombesörja själv.
På vägen mellan servant och server stannar berättelsen vid olika historiska konstellationer och brytpunkter, inte minst för att komma åt det som numera kallas tyst kunskap. ”What did the Butler see?” hette en tidig undersökning i den riktningen. Vilken roll, frågar sig Krajewski, spelade kammartjänaren, skrivaren, den vetenskapliga assistenten, vaktmästaren, laboratorieslaven, biblioteksbiträdet och sekreteraren för de kulturella framsteg och tekniska uppfinningar som andra fått äran för? Inte främst i Brechts mening ”vem byggde pyramiderna?”, utan på vilka vägar har kunskap ackumulerats?
I brist på direkta källor har författaren fått tolka indirekta. Han har studerat byggnadsritningar och lönelistor, anställningskontrakt och tjänarmanualer. Biträdenas roll i laboratorier och bibliotek, sällan uppmärksammade, skildras utförligt. Tjänarfigurer i skönlitteraturen, som Daniel Defoes Fredag och Diderots Jacques, le Fataliste, sätts in i sina historiska sammanhang. Slutligen lyfter Krajewski fram tilltals- och hälsningsfraser i brev och deras modernisering. Nu gäller muntlighet och rak kommunikation. Kvar från barockens underdånighetsretorik har vi stockholmskans tjenare, en folklig hälsningsfras långt från den gamla kanslisvenskans allt tommare floskler.
Vad gör tjänaren när han vilar, väntar? Vad gör datorn när vi inte använder den? Vilket arbete pågår i det tysta, i detta tillstånd av stand by där saker sker ”till vårt bästa”? Frågan om idle time och vad den används till är central i Krajewskis projekt.
Att själva väntandet, som inte är det samma som fritid, har en produktiv sida kan i dag särskilt tydligt observeras hos datorn när den inte är sysselsatt. Tomgång får inte förväxlas med stillastående. Med idle menas tid då systemservrarna arbetar i det fördolda, vilket de gör så länge strömmen är inkopplad. Genom att observera de kringliggande processerna får de likt den väntande tjänaren i sitt somnambula tillstånd nya insikter i läget. Även maskinen bildar sig vidare när den har tråkigt, skriver Krajewski. På så sätt uppnår den ett informationsförsprång som kan filtreras eller gå direkt till användaren.
Om dessa processer störs eller avbryts kan illvilliga element som virus och trojanska hästar smyga sig in. De kommer köksvägen, blandar sig med tjänstefolket och väntar hos sin host på kommandon från andra agenter eller makter. Användaren märker sabotaget på att maskinen arbetar långsammare.
Det finns alltså ingen tomgång, varken hos människa eller maskin. Tvärtom – det är under spänd vila som snilleblixten slår ned, ängeln uppenbarar sig och tjänaren tänker längre än sin herre. ”Like the objects the waiter sees and does not see, he appears to himself once present and once absent from this scene of waiting, once in exaggerated particularity, once re-absorbed into the flux of the whole.”, skriver Harold Schweizer i boken “On waiting. Thinking in action” (London 2008).
I dag är det datorprogrammen som hämtar merparten av vår information, analyserar och distribuerar den. De lyder samma algoritmiska befallningssteg som forna tiders lakejer. Datorn är förvisso en waiter som gör oss alla till kungar men den låter oss också vänta. I det är den en makthavare, påpekar Krajewski. Och maktens signum är att låta andra vänta.
För att få audiens hos kejsaren i Wien på 1600-talet måste man passera sju dörrar som alla vaktades av en tjänare. Steg för steg sållades oönskade suplikanter bort. På utsidan av de många förrummen löpte en lång korridor från vilken ugnarna eldades. På denna genväg kunde hovets egen personal ta sig till kejsarens gemak utan att passera de sju trösklarna. Dessa smala gångar i Hofburg kan liknas vid dagens genvägar på nätet.
På en plansch i boken avbildas 384 olika stigbyglar, detta hjälpmedel som gjorde att en herre inte längre behövde sin tjänares böjda rygg för att komma upp på hästen. På en annan visas en livré framifrån och bakifrån med hatt och skor med spännen. I Reformklubbens nya kök i London behövde man ingen piga längre för att sköta grillens rotering. I herrskapshusen kopplas samtliga rum till köket med elektriska ledningar och en ringsignal. En variant av detta får tjänaren Jean i Strindbergs ”Fröken Julie” att rycka till. Om hushållsmaskinerna skämtade man mycket och överlät gärna på tjänarna att använda dem.
I ett avsnitt om naturvetenskapens legendariska ögonblick berättas hur de båda naturforskarna Gauss och Weber under sina försök med jordmagnetismen som en ren sidoeffekt upptäckte den elektriska telegrafin. Tjänaren, som en vårdag 1833 på uppdrag av sin herre sprang med en tvinnad koppartråd från Göttingens fysikaliska institut till det nya observatoriet på ett fält utanför staden, är en av Krajewskis hjältar. När han andfådd beträdde Webers rum hördes Gauss anmäla hans ankomst från en apparat på forskarkollegan skrivbord. Ett historiskt ögonblick, en triumf, inte bara för uppfinnaren av telegrafin utan även för tjänaren, som nu slapp springa benen av sig med bud mellan de båda forskarna.
Kapitlet om vetenskapen handlar inte minst om störningar eller demoner, sådant som ger tanken en oväntad kick när ett laborativt experiment gått snett. En sådan demon kan visa sig när någon begåvad subaltern i framstegets tjänst saboterar sitt uppdrag för att – indirekt – visa sin herre på nya vägar. Dessa tankens stigbyglar har förvisso fått plats i vetenskapshistorien men knappast äran av resultatet. Själva metaforen demon skapades av naturforskare som Maxwell och Laplace och tjänar bokens författare som ytterligare ett bevis för att vi behöver gamla bilder för att förstå nya världar.
Genom att avläsa historien från dess kanter och undersöka hur vi använder metaforer för att skapa ett språk för en ny (virtuell) verklighet kommer Krajewski fram till en ”liten kunskapsteori”. Enligt den är det bisakerna och birollerna som borde kräva vår egentliga uppmärksamhet. Med stigande fascination för hans tes och metodiska grepp, hans talande belägg och muntra stil, har jag följt framställningen från första till sista sida. Detta är humanistisk forskning när den är som bäst, när den till sin natur liknar den höga konsten att tjäna.
Om informationstekniken leder till någon ”befrielse” i Marx mening återstår att se. Någon skall alltid duka bordet. Men bokens huvudfråga – vem styr vem – rör onekligen vid den obehagliga magkänsla som anmäler sig när vi påminns om att det världsvida nätet inte bara är ett under utan också ett vidunder, en makt som inte bara gör utan också förgör.
