Du förstår dig på att vara slav men vet ingenting om friheten, om den är ljuv eller bitter. Det stolta svaret får Hydranes, satrap i västra Anatolien, av några spartaner som han förgäves sökt locka över i persisk tjänst. Och det är inte fråga om vilken frihet som helst. Även en spartansk överlöpare som Demaratos fortsätter att ohejdat prisa sina landsmän inför kung Xerxes: ”deras enda herre är lagen, som de fruktar mer än vad folket fruktar dig”.
Ord stinna av grekiskt skryt? Men perserkrigen lyckas bekräfta bilden av ett Grekland som ensamt vågar trotsa östs segervana despotier. Långt in i modern tid behåller namn som Marathon och Salamis sin magiska aura. Inte för intet har Emil Zilliacus grekiska förebilder för ögonen när han genast efter vinterkriget ger ut sin diktsamling ”Finlands festspel”. Summa var ett lika stort mirakel som Marathon.
I den här belysningen får själva nederlaget ny trösterik innebörd. I sin dikt om Karin Boye och hennes död - skriven under andra världskriget - tar Hjalmar
Gullberg fasta på den färska notisen om att tyska trupper nått fram till det grekiska Thermopyle, passet där Leonidas och hans trehundra spartaner stupade till siste man. En insikt brände till mitt i det tätnande mörkret: ”För Thermopyle i vårt hjärta / måste några ge livet än”.
Men till dem som mest hängivet vårdade minnet av Thermopyle hörde ironiskt nog Adolf Hitler. De trehundra offrade sig för att den ariska rasen skulle leva, bara ett herrefolk kan föda hjältar av Leonidas mått. Desto ursinnigare blir Hitler 1943 när fältmarskalk Paulus i Stalingrad vägrar att spela Leonidas och Wehrmacht därmed missar sitt eget Thermopyle.

För temat Hitler och Hellas intresserar sig också Tom Holland i nyutkomna Persian Fire (Little, Brown, 418 s). En bok som i perserkrigen ser den första stora kraftmätningen mellan öst och väst, med tonvikten lagd på konfliktens asiatiska bakgrund. ”Civilisationernas kamp” i Samuel Huntingtonts mening är här redan i full gång.
Även Holland är väl medveten om att den
spartanska ”friheten” var högst ojämnt fördelad, höll sig inte Sparta med en slavklass - heloterna - som levde under aldrig slappnad polisuppsikt? Samma järngrepp kände grannarna av, och Holland förmodar att de skulle ha hälsat en persisk triumf med lättnad.
Inte desto mindre var spartanerna med om att rädda Grekland undan ödet att bli en obskyr persisk provins där ingen demokrati kunnat slå rot och ingen Sokrates fått visa upp sitt samvetsmod. Västerlandet föddes på Marathons och Plataes bloddränkta marker. Men därmed också förhävelsen, tron på att väst är bäst. Från och med nu växer den europeiska identiteten fram i ständig självbelåten jämförelse med barbariet i öster. Det är en hållning som till sin kärna finns obarmhärtigt blottad redan i filosofen Thales berömda devis från 500-talet. Thales är tacksam för tre ting: ”att jag inte är ett djur utan en människa, inte en kvinna utan en man, inte en främling utan grek”.
Sin hämnare hade grekerna fått i makedoniern Alexander, han som blev det persiska
imperiets slutliga baneman. Av sin lärare Aristoteles manades han att behandla perserna som man behandlar ”växter och djur”, folkslag finns som helt enkelt är födda till slaveri. Fria män mot slavar, den parollen tar han själv till inför slaget vid Issus.

Men Alexander insåg snart att hålla ihop sitt nya jätterike kunde han bara i fullt jämbördig samverkan med de slagna och föraktade ”barbarerna”. Nu skyndade han sig att grunda infödda förband där unga gossar tränades för framtida uppgifter inom armé och förvaltning, och för att binda samman greker och perser ordnade han till och med massbröllop. Så bröt sig Alexander ut ur en gammal rasistiskt färgad grekisk tradition, av den store krigaren hade blivit en stor revolutionär.
Alexander dog 323 f Kr, endast 33 år gammal, och reformviljan dog med honom; den grekisk-makedoniska regimen återfick sin karaktär av oskrymtad ockupationsmakt. Tvångsäktenskapen upplöstes, samtidigt som de infödda på nytt frystes ut från alla poster av betydelse. Även i sina
subtilaste yttringar var hellenismen - så kallad för att skilja den från en äldre klassisk era - en kolonial produkt som Orienten varken ville eller kunde på allvar tillägna sig.
Holland beklagar att Persien så länge varit åtkomligt för historikerna bara via grekiska källor. Först under de senaste tre decennierna har man steg för steg lyckats rekonstruera det imperium som Xerxes fått i arv. En process som, säger Holland, till effekten påminner om öppnandet av Tutankhamuns grav.
Redan till sitt omfång hade stormakten Persien få motstycken, ”Konungarnas konung” härskade över ett rike som sträckte sig från egyptiska Assuan i söder till Aralsjön och Hindukush i norr. Öknar och bördiga dalgångar växlade - vid Kaspiska havet - med djungler där tigrar strök omkring och tropikernas hela växtflora bredde ut sig.

De väldiga avstånden sökte storkungen betvinga genom ett vägnät som också lade grunden för ett avancerat postverk. Och en räcka torn fanns till hands för att med sina eldsignaler snabbt förmedla
nyheter och direktiv. Det var ett maskineri som måste ha tett sig skrämmande i grekernas ögon. Men samtidigt lockades man av allt det som var utsökt och glimrande i den gamla persiska hovkulturen, parfymer och purpurbrämade togor gjorde även tyranniet mer njutbart.
Mest vinnande var perserna kanske ändå som svurna trädgårdsentusiaster. Xerxes själv måtte haft gröna fingrar, så fort han kom åt var han i färd med att plantera och botanisera. Det berättas att kungen på marschen till Grekland en dag hejdade hela sin armé för att beundra ett blommande träd. Det grekiska ordet för paradis, paradeisos kommer ur persiskans paradaida och avsåg parker där färger, dofter, ljudet av strömmande vatten gav besökaren en berusande känsla av att vara i himlen.
Svårare hade man i väst med att smälta det fromma kryperi som utmärkte perserna i härskarens närvaro. Proskynesis hette den hälsningsritual som hörde audienserna till, om de förnäma kom undan med knäfall eller att kyssa sina fingertoppar fick vanligt folk lägga
sig raklånga på marken. Så stor var avskyn för denna sedvänja hos greker och makedonier att Alexander den store råkade ut för ett mindre myteri på fälttåget i Asien när han försökte lära sina vapenbröder persisk etikett.
Men den firade atenska demokratin hade sina egna blemmor. Kvinnorna till exempel skulle helst hålla sig inom hemmets väggar, utan minsta tanke på att den nya jämlikheten kunde gälla också dem. Slavarna var en annan svårt missgynnad grupp, man beräknar att deras antal i hela Attika steg till 100 000 som mest. Det säger något om deras livssituation att en femtedel av dem flydde till fienden under kriget mot Sparta.
Atenarna betraktade sig som Greklands äldsta invånare, med samma etniska konsistens bevarad i generation efter generation. De hade aldrig behövt skiljas från sin jord och slog med bondsk envishet vakt om sina ärvda råmärken. Främlingen hade det inte lätt i ett sådant samhälle.
En metic (”han som bytt bostad”) var fri att idka handel, allrahelst som atenarna själva inte gärna
befattade sig med det kommersiella grovjobbet. Men i folkförsamlingen hade han ingen talan, och i domstolen kunde han uppträda bara via ett inhemskt ombud. Och att förvärva mark var tillåtet för honom endast i undantagsfall. Slavar, kvinnor, invandrare - alla fick de finna sig i att stå utanför ”demokratins” förtrollade cirkel.

Vad som äcklade och förbryllade grekerna var de stora asiatiska imperiernas sätt att hämningslöst blanda folk, språk och religioner. Förbistringen i Babylon hade chockat redan judarna, en olust som myten om Babels torn så perfekt illustrerar. Babylon, själva juvelen i persiska kungens krona, var historiens första sant multikulturella stad. En smältdegel som drog till sig en oupphörlig ström av fria och ofria, vita och färgade, lärda och olärda. Exotiska djur hjälpte till att i grekiska öron göra babblet på gatorna ännu mera olidligt.
Sin tragiska bakgrund har detta färgstarka myller i de massförflyttningar som särskilt assyrierna gärna tillgrep. 597 f Kr utplånades Jerusalem
med tempel och allt av Nebukadnessar som skickade invånarna att försmäkta vid ”Babels floder”. Liknande folkspillror fanns utströdda över hela riket, så hittar vi egyptier placerade i det fjärran, nordligt kulna Baktrien och thraker kurande i en annan asiatisk vrå. Stalin kunde inte ha gjort det bättre.
Men det visar sig att de fördrivna judarna fann sig förbluffande väl till rätta i Babylon, bosatta i några av stadens mest attraktiva kvarter skulle de snabbt bygga sig egna förmögenheter och till och med göra karriär vid hovet. När kung Cyrus 538 gav dem rätt att återvända hem beslöt sig en stor del för att stanna kvar, och för den judiska överlevnaden skulle deras ättlingar bli till ovärderlig nytta när Jerusalem för andra gången förstördes (nu av romarna).
Även i övrigt hade Cyrus funnit en formel som tycktes garantera en fruktbar samlevnad mellan imperiets många olika nationaliteter, ett mönster var satt som skulle sätta djupa spår i Orienten och hela medelhavszonen.

Två undantag fanns, Sparta och
Aten, två ”terroriststater” som inte ens dragit sig för att mörda kungens sändebud. Ett exempel måste statueras, inte minst för att blidka guden Ahura Mazda, och 480 f Kr gick Xerxes till storoffensiv i spetsen för 250 000 man. Armén var rekryterad från imperiets alla hörn, indier och assyrier trängdes här med etiopier i leopardskinn och bergsfolk i turban.
Oddsen var förvisso emot grekerna, hur ynkliga tedde sig inte deras boplatser vid sidan av metropoler som Babylon, Susa och Persepolis i all deras bedövande prakt. Vad skulle dessa pygméer förmå mot världens mäktigaste man? Bron som slogs över Hellesponten visade att även naturhindren fick vika för giganten från öst.
Men denne gudarnas gunstling skulle brutalt kastas ur sadeln i Grekland, med triumftåget gradvis förvandlat till något av en mardröm. En slutlig vändpunkt kom med slaget vid Salamis, havet var ett främmande element för perserna, och de sjövana grekerna lämnade bara spillror kvar av fiendens flotta. Xerxes drog sig för alltid ur
Grekland, ett offer också han för den overstretch som förr eller senare brukar drabba imperier. Själv rycks Tom Holland med av stridstumultet, som krigsreporter är han lysande hur lite nytt han än har att komma med.

Öst och väst drabbade samman redan i homerisk tid, och orsaken var Troja, staden vid Hellesponten som greker skulle belägra och skövla. Xerxes hade inte glömt ”sina” trojaner, och på vägen västerut sökte han upp de gamla slagfälten för att offra åt gudarna och lova sen men blodig hämnd. Nu var det Atens och Spartas tur att brinna!
Också Alexander tar sig ut till Troja, men i rakt motsatt syfte. Naken springer han ett ärevarv runt Akilles grav med en lagerkrans i näven, det asiatiska fälttåget har just börjat och minnet av de grekiska segrarna behövs som extra eggelse. Med sig från Troja tar han den sköld som tillskrevs Akilles, och tillsammans med en utgåva av ”Iliaden” skulle den följa honom långt in i indiska regnskogar.
Den uråldriga klyftan öppnar sig på nytt under korstågseran, med
Ahura Mazda ersatt av Allah och Athena utbytt mot Kristus och Jungfru Maria. I sitt heliga krig släpper Usama bin Ladin inte korsfararna och deras synder ur sikte, elfte september är svaret på den kristna massakern i Jerusalem 1099. Så lever det förflutna sitt eget kusliga liv mitt i vårt nu.