Musik väger allt mindre. Den samlade tid musik som går att lagra på ett begränsat utrymme har ökat explosivt i och med utvecklingen av den digitala lagringstekniken. Det senaste exemplet är de populära hårddiskbaserade mp3-spelare som många har skaffat sig och som kan rymma mer än 10 000 låtar. Det är fascinerande att tänka sig att det i teknikintensiva städer som Stockholm säkert är vanligt att ett genomsnittligt tunnelbanetåg rymmer fler timmar inspelad musik än vad hela Sverige innehöll för 50 år sedan.
Musiken har alltså blivit lättare att bära med sig. Men varför vill vi egentligen bära omkring på tiotusentals musikstycken i vardagen? Vilka behov är det som mp3-spelarna tillfredsställer? Michael Bull, forskare vid Sussexuniversitet i England, menar att mp3-spelarna är ett sätt att återerövra den personliga sfären. Hörlurarna, menar Bull, blir ett verktyg för att skydda sig från omvärldens inblandning. Bull har också i sin forskning pekat på kopplingen mellan det visuella bombardemang som vi utsätts för i vardagen och hur vi kan försvara oss mot reklamens brus med det egna musikvalet.
Bull pekar på hur vi kan använda musikspelare – han har också forskat på annan bärbar musik som de kassettbandspelare som är de digitala spelarnas föregångare (”Walkman”) – för att tonsätta våra vardagar. Vi kan till och med, med ett eget soundtrack, förändra vår bild av oss själva. Minns ni ”Ally McBeal”? I ett avsnitt av den populära tv-serien råder Allys psykolog henne att skaffa ett ledmotiv. Det är kanske precis vad vi alla gör nu när vi sätter musik till vardagen i våra mp3-spelare.
Båda dessa teman – avskärmningen och identitetsbygget – kan läsas ur namnet på den kanske mest framgångsrika mp3-spelaren av alla, Apples ”iPod”. Musikspelaren är en räddningskapsel som vi kan gömma jaget i. Men samtidigt kan den också bli en fröskida för ett framtida jag som byggs med vårt egenkonstruerade soundtrack. Men är det allt?
Vid en närmare analys kan vi se att mp3-spelarna är mycket mer än bara musikspelare, och att de
har en överraskande förmåga att förändra våra livsmönster. Musikspelarna kan tyckas vara till för att avskärma oss och skydda våra identiteter. I så måtto är de faktiskt reaktionär teknik i en tid som framför allt hyllar tillgänglighet och kommunikation. Men mp3-spelarna är mer än så. Förvånande ofta används de just kommunikativt.
Mp3-spelarna kommunicerar. Dels trivialt: innehavet av en iPod signalerar status och ett avståndstagande (precis som Bull konstaterar) från det offentliga rummet. Just iPod har till och med speciella, vita hörlurar (medan de flesta andra är svarta) som försäkrar ägaren om att hans hippa val kommer att kunna iakttas av var och en som ser honom lyssna på musik. Dels mer sofistikerat: kring iPod har det vuxit fram en enorm mängd accessoarer av olika slag och i olika kostnadslägen. En enkel iPodväska från Gucci går på 200 dollar, men den som verkligen vill signalera exklusivitet skaffar sig en Fendiväska för 1 500 dollar särskilt utformad av den store modegurun och iPod-entusiasten Karl Lagerfeld. Väskan har särskilda fack för ett dussin iPods. Designern medgav nyligen i flera intervjuer att han själv har lagt in sina 60 000 cd-skivor på 40 stycken iPods som han tar med sig vart han än reser.
Men mp3-spelaren kan också användas för att kommunicera konkret. Vissa musikklubbar erbjuder redan nu så kallade noWax-kvällar där endast mp3-spelare används. Var och en får en chans att ställa upp och tävla mot andra med sina mixar, vare sig det är via de särskilda mixerbord som tagits fram för iPod eller om mixarna lagts ned direkt i spelaren. Var man sin egen mp3-jockey.
När det gäller användningen av den nya generationens musikspelare är det just mixandet i bred bemärkelse som är det svåra. Den som har tusentals låtar till sitt förfogande måste hitta något snabbt sätt att välja mellan dem. Det har vuxit fram två sätt att hantera denna utmaning. För det första kan användaren skapa särskilda spellistor där långa sekvenser av musik förprogrammerats. Dessa den digitala världens motsvarigheter till blandband kan konstrueras på en mängd olika sätt. Vissa bygger upp spellistor efter artister, andra kanske ordnar musiken efter aktiviteter.
Spellistor kan vidare användas för att uttrycka humör eller identitet. Det är inte ovanligt att återfinna olika spellistor på webbplatser eller bloggar runt om på nätet. De kan också delas med andra för att jämföra musiksmaker. Med de särskilda ”smarta” spellistor som finns kan musikspelaren föreslå musik utifrån vad du föredragit tidigare och vad andra som lyssnar på samma musik också lyssnar på. Nu har till och med en programvara – ”iPodder” – utvecklats som gör det möjligt för den som äger en iPod att varje dag få nya låtar från olika avsändare. Musiksmak kan därmed sändas ut på internet som ett radioprogram och syndikeras.
Spellistor har till och med använts för att bygga upp helt nya affärsverksamheter. Adam Porter i Philadelphia erbjuder en tjänst där han söker upp restauranger och klubbar och erbjuder dem att hyra en av de iPod-spelare som han har köpt. Han utformar sedan ett särskilt sound för stället utifrån sin mångåriga erfarenhet som diskjockey – på detta sätt kan han klona sig själv och inte bara vara diskjockey på ett enda ställe.
Den andra lösningen för att hantera det stora utbudet av låtar är möjligheten att låta spelaren slumpmässigt välja en spelordning bland alla de olika musikstycken som finns lagrade på spelaren (”shuffle”). Det ger stor variation, men ibland kan spellistorna ändå vara att föredra. I New York Times kunde man nyligen läsa en artikel om det nesliga i att bli avslöjad som en mjukis när mp3-spelaren plötsligt väljer att spela inställsamma kärlekssånger på vad som skulle vara ett häftigt ungkarlsparty. (Här ryms en ny möjlighet att lära känna sina bekanta. I stället för att som tidigare granska bokhyllorna kan man, för att komma sin värd närmare in på livet, helt enkelt diskret trycka på mp3-spelarens shuffle-knapp!)
Att de flesta innehavare av en mp3-spelare investerar mycket tid i att försöka ta fram bra musiksamlingar och lagra musik på spelaren, och att detta arbete är mödosamt, bekräftas av historien om Arleen Mathers. Enligt ett rykte som cirkulerat på nätet påstods Mathers ha mördat sin pojkvän efter att denne raderat mer än 2 000 sånger från hennes iPod med motiveringen att hon piratkopierat dem och att det inte var rätt. Mordvapnet? Mathers iPod, som enligt Apples webbplats är robust och tål stötar. Nu var just denna historia ett elaborerat skämt riktat mot den amerikanska musikindustrin (kampen mot piratkopiering leder till mord), men den spridning sprattet fick visar kanske på trovärdigheten i Mathers tänkta reaktion på pojkvännens vandalisering av hennes musiksamling.
Alla älskar emellertid inte de nya musikspelarna. Främst just musikindustrin har visat stor fientlighet mot den nya tekniken, och faktum är att en av de första tillverkarna av mp3-spelare – företaget Rio – stämdes av representanter för rättighetsinnehavarna, som ville att domstolen skulle förbjuda spelaren. Motivet till stämningen var att mp3-spelarna endast kunde användas olagligen och att det vore katastrof för musikindustrin om de släpptes fria. Exakt samma argumentation hade använts av filmindustrin i ett tidigare mål där tillverkarna av videoapparater hade stämts för att deras maskiner skulle skada filmbranschen. I dag tjänar samma filmindustri mer på videomarknaden än på biografförsäljningen och de som då var ansvariga för stämningen tackar nog högre makter för att de förlorade. Förlorade gjorde också musikindustrin i målet mot Rio, men kampen mot mp3-musik tycks fortsätta.
Sannolikt kommer musikindustrin också fortsättningsvis att förlora kampen. Om den spelar sina kort rätt ser det ut som om mp3-marknaden kan bli precis lika god som cd-marknaden. Just nu reformeras emellertid musikförsäljningen inte i första hand inifrån, utan utifrån, av aktörer som Apple och Microsoft som mot betalning börjat erbjuda musik för nedladdning online.
Apple – som ligger steget före – har varit enormt framgångsrikt med ”iTunes”. Den europeiska versionen har, efter endast tio veckor, sålt mer än 10 miljoner låtar. Den amerikanska versionen av iTunes lär ha sålt mer än 125 miljoner. Förutom att erbjuda ett lagligt alternativ till fildelningen, driver detta samtidigt upp den traditionella cd-försäljningen ”offline”. Givet detta är det svårt att se att mp3-spelarna skulle vara något hot mot en någorlunda innovativ musikindustri med förändringsvilja.
Tekniskt är spelarnas enda tillkortakommande en kort batterilivstid, men även detta håller nu på att förändras. I dagarna deklarerar flera företag att de utvecklar mer hållbara batterier med längre speltid och kanske kan den stora marknaden för digitala musikspelare också driva fram innovationer inom batteritekniken, som fortfarande utgör en av de få kvarvarande utmaningarna i det mobila samhället.
De flesta mp3-spelare som finns på marknaden i dag är mer än bara musikmaskiner. Ofta är det också möjligt att använda dem som portabel datalagring – ordbehandlingsfiler och annat kan transporteras fram och tillbaka till arbetet på samma maskin som används för att lyssna på musik. Redan i dag utvecklas särskilda program för iPod som gör det möjligt att använda den som kalender eller för att spela enkla textbaserade spel på.
Just denna mångsidighet fick ledningen vid Duke University i USA att bestämma sig för att gratis erbjuda alla sina förstaårsstudenter en iPod. Särskilda kurser ges på universitetet som utnyttjar möjligheten att lyssna på föreläsningar via spelaren, och dessutom fungerar de tusentals studenter som får spelaren som empiriskt underlag för kurserna i tekniksociologi som hålls i samband med försöket.
En sak som möjligen dämpar entusiasmen är de betydande säkerhetsrisker som drabbar ett företag som har hundratals anställda som varje dag kommer in till arbetet med en musikspelare som kan innehålla i stort set vad som helst och pluggar in den i företagets interna nätverk. Vissa amerikanska företag har också förbjudit de anställda att koppla in sina mp3-spelare (eller andra bärbara hårddiskar) på arbetet.
Sammanfattningsvis förändrar de nya mp3-spelarna inte bara konstruktionen av det egna jaget och hur vi deltar i det offentliga rummet – de förändrar också hur vi kommunicerar med musik och hur vi utbyter erfarenheter kring musik. Att de dessutom har betydande användningsområden utanför musikens område visar vilken förändringskraft de rymmer: de förändrar både hur vi lever och hur vi tänker kring fenomen som musik, information och mobilitet.
Stora förändringar är dock att vänta. Den första gäller just kommunikationen. När mobiltelefonin, det mobila bredbandet och mp3-spelarna slutligen smälter samman är det inte bara musikmarknaden som kommer att förändras i grunden. Film, litteratur och allt annat ”innehåll” kommer då att delas mellan en mängd konsumenter.
iPod-spelaren och dess konkurrenter är bara det första exemplet på de digitala maskiner som kommer att bygga upp den digitala vardagen. Med enorma informationsmängder, tiotusentals musikstycken, filmer, spel och dokument på fickan kommer var och en av oss att ha tillgång till – om vi vill – den samlade västerländska kulturen i våra personliga nätverk. Var och en av oss kan bli ett arkiv av kunskap och kultur. Kanske kommer det inte att dröja länge innan diktaturer förbjuder turister att ta med sig sina mp3-spelare in i landet – vem vet vad som kan dölja sig i de enorma informationsrymder som nu går att bära med sig i fickan?
Frihet i en liten ask?
