Rushdie var inte den första, vilket vi i västvärlden kanske fick för oss. Alltid har de funnits, som fått en fatwa emot sig för brottet att ha hädat islam eller smädat profeten. Alltid har de fredlösa funnits som sökt komma undan villiga bödlar. Möjligen var det dock först med ayatolla Khomeinis dom mot Salman Rushdie som islamisk rättskipning nådde utanför och bortom de geografiska gränserna för islamisk rätt. Från och med då stod det klart att också människor som var medborgare och verksamma i västländer kunde bli förklarade fredlösa och dödsdömda av islamiska rättskipare.

Året var 1989. I väst blev vi bestörta över fatwan. Vi protesterade. Somliga bar en knapp med texten ”I am Salman Rushdie” på rockslaget. Aldrig att företrädare för demokratiska länder, FN eller EG kom på idén att uttrycka åsikten att vi, samtidigt som vi fördömde fatwan och våldsyttringarna i dess spår, borde visa förståelse för dem vars tro hade vanhelgats.

Det var då. Nu har tiderna och vår inställning förändrats. Antingen har vi väl vant oss vid en ny ordning eller så har vi givit efter av rädsla för hämnd och terrordåd riktade mot exempelvis västliga ambassader i muslimska länder. Kanske har vi blivit mer vidsynta. De islamiska diktatorerna har i varje fall inte blivit mildare. Tvärtom. Dödsdomar och fatwor mot hädare blir allt fler. Och protesterna mot smädelser av islam blir allt blodigare och våldsammare. Allt envisare ställs kraven på absolut förbud mot hädelse.


Hösten 2002 får riksdagens utrikesutskott i uppdrag att se över vår hållning till islam. Utskottet rådfrågar experter, studerar relevant litteratur, besöker muslimska länder. Tre år senare läggs ett betänkande fram. Slutsatserna är: Vi måste ha större förståelse för muslimskt tänkesätt. Vi måste ha klart för oss den ”speciella roll medierna har för att muslimer /…/ porträtteras på ett rättvist sätt”. Vi måste inse att protesterna mot smädelse av profeten Muhammed ”illustrerar vikten av att ha kännedom om islam och vad som i den muslimska traditionen betraktas som heligt och okränkbart”. Vi måste begripa den förfäran som muslimska samhällen känner för ”en livsstil i västerlandet som man anser är ogudaktig, moraliskt förfallen och dekadent”. Vi måste vara medvetna om att dessa livsstilsföreteelser faktiskt är ”synliga i vårt samhälle” och att vi därför måste ”idka självkritik när vi propagerar för vårt samhälles fördelar”. Vi måste respektera ”de rädslor och farhågor som finns i den muslimska världen inför moderniteten och det västliga inflytandet”. Vi måste respektera den muslimska världens ”rädsla för att västligt inflytande leder till moraliskt förfall”. (Utrikesutskottets betänkande 2005/06:UU8)

Riksdagen bifaller utrikesutskottets förslag, med acklamation.

Allt sker i välmening. Ändå – innebörden var att miljontals enskilda människor som råkat vara födda i muslimska länder klumpades ihop till en massa, en samlad religiös betingelse. Innebörden var också ett slags avbön för den samhälls- och människosyn de västliga demokratierna står för. Innebörden var därtill att troende och sekulära muslimer som förföljs och fängslas för att de förfäktar idén att mänskliga fri- och rättigheter är allmängiltiga, att dessa människor sveks.


Hösten 2005. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna prövar om det var rätt av Turkiet att döma en i Frankrike verksam förlagschef. Förlagschefen har i sin utevaro dömts till två års fängelse för ”Hädelse mot Gud, Religionen, Profeten och Den heliga boken”. Detta eftersom hans franska förlag publicerat ”De förbjudna verserna”, en roman av den turkiske författaren Abdullah Rıza. Romanen är en delvis teologisk, delvis satirisk pamflett mot gudstron och profetens ord.

Europadomstolen tycker att yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati. Man ska kunna uttrycka det mesta, också det som provocerar och sårar. Men i det här fallet, fortsätter domstolen, har författaren i sin roman gjort ett ”överdrivet utfall mot islams profet”. Till stöd för denna sin uppfattning och som belägg för att romanen också utgör ett ”obefogat och förnärmande utfall mot de troendes legitima känslor” citerar domstolen tre meningar ur boken. Alla tre uttrycker sexuella anspelningar: att profeten sagt ett och annat ”i svallvågorna efter den sexuella fröjden han upplevt i Aishas armar”, att profeten ”bröt sin fasta efter måltiden och före bönen för att ha samlag”, att ”Muhammed inte förbjöd samlag med lik eller djur”.

Europadomstolen fann ingenting att invända mot Turkiets dom.


Hösten 2012. FN:s generalförsamling ska hålla sin 67:e sittning. Inför öppnandet kallar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till presskonferens. Tillfrågad om Youtube-spridningen av filmtrailern ”The innocence of Muslims” tvekar han inte: Det måste bli ett stopp. Filmen är en ”vanhedrande och skamlig handling”. Här smädas ”andras tro och värderingar”. Här går inte att åberopa yttrandefriheten.

Filmmakaren/filmmakarna har dödsdomar hängande över sig i flera muslimska länder. En militär undersökningsdomare i Egypten har åtalat dem, utfärdat en internationell arresteringsorder och krävt att USA ska lämna ut dem. Brotten de åtalas för – ”brott mot den nationella enheten”, ”förtal av islam” och ”falsk information” – medför dödsstraff. FN:s generalsekreterare kände till åtalen och dödsdomarna när han uttalade sig.

Parentetiskt – fast det är förstås något mycket mer än så – kan sägas att det gång på gång rapporteras om fasansfulla och grovt kvinnoförnedrande filmer. FN:s generalsekreterare har aldrig funnit anledning att uttrycka någon åsikt om dessa. Aldrig har han kallat dem skamliga och vanhedrande och velat sätta stopp för dem.

Kan det bero på att endast 15 av generalförsamlingens 198 delegater är kvinnor? Att av de 57 medlemmarna av Organization of Islamic Cooperation så gott som alla är emot en tilltänkt FN-deklaration om ”rättsstatens principer” som skulle ge kvinnor och män lika rättigheter. Hade en sådan diskriminering grundats på ras i stället för kön skulle den kallas Apartheid.

Samtidigt, i Bryssel, gör EU gemensam sak med Organization of Islamic Cooperation (OIC), Arabförbundet och Afrikanska unionen. Ett gemensamt uttalande presenteras. EU:s representant för utrikes- och säkerhetspolitik Catherine Ashton och övriga undertecknare förkastar ”The innocence of Muslims”. Man understryker ”vikten av att respektera alla profeter” och lovar att vidta åtgärder för att säkerställa ”full respect of religion”.

Vad betyder detta? Det betyder en yttrandefrihet som förverkas någonstans i glipan mellan, med poetens uttryck, andakt och revolt. Varthän det kommer att leda kan vi bara ana. Säkert är att vi här ser övergången från det individuella till det kollektiva perspektivet. I stället för omsorg om den enskildes fri- och rättigheter noterar vi nu överhöghet och immunitet åt grupper. Grupper som tillerkänns kollektiva rättigheter. Säkert är också att de kränkta kommer att få en utvidgad domsrätt över ”brotten” och att ”brottslingarna” kommer att få allt svårare att undgå straff för hädelse. Säkert är vidare att vi här ser återgången till ett ålderdomligt och, som vi kanske trodde, i europeisk rätt övervunnet förhållningssätt.


Europeisk yttrandefrihetsrätt är inte absolut eller obstinat. Ur ögonvrån på lagstiftaren och domaren sneglas ofta mot uråldrig hävdvunnen högaktning för kyrkan. Själva statsskicket förutsätter i någon mening att lag och kyrka följs åt. Så har det varit i Sverige där domare fram till 1959 avlade en ed att döma efter ”Guds och Sveriges lag”, där domstolar fram till 1990 var skyldiga – enligt kyrkolagen – att börja tingsåret med en ”rättegångsgudstjänst”. Traditionen har makt. Kyrkan är i västvärlden en gammal och vördnadsbjudande institution och dess rättigheter och påbud uppfattas lätt stå över eller ha företräde framför den enskildes yttrandefrihet. Ett utslag av den föreställningen är kriminaliseringen av hädelse eller annan trosfridskränkning. Sådana smädande yttringar är brott i långt över hälften av Europarådets länder. Brott ja, men inte förbrytelse mot den enskildes tro utan mot den allmänna ordningen. Här finns föreställningen om en sårad grupp eller en kränkt institution.

I Europa har – ända in i nutiden – diktverk, filmer, konst och teaterföreställningar ansetts såra någon ”grupp” så till den grad att verken förbjudits och upphovsmännen lagförts och dömts. Ett litet axplock ur listan:

Filmen och musikalen ”Jesus Christ superstar” – en gång förbjuden i bland annat Grekland; nu förbjuden i Vitryssland och stoppad i Irland. Skälet: Sårande av den ortodoxa kyrkan. Ondskefull offentlig hädelse.

Filmen ”Life of Brian” – en gång förbjuden i bland annat Norge, Irland och Skottland där förbudet upphävdes först 2009. Skälet: Hädelse. Sårande av trossamfund.

Filmatiseringen av den tyske författaren Oskar Panizzas drama ”Das Liebeskonzil” från 1894. En satir där Gud framställs som impotent, Gudsmodern som vällustig och påven som sexfixerad. År 1985 förbjuden och beslagtagen i Österrike. Alla filmkopior brändes. Skälet: Förolämpning av den katolska kyrkan.

Filmen ”Kristi sista frestelse”, ännu i dag förbjuden både som bok och film i bland annat Bulgarien och Grekland. Bojkottad av den mäktiga Blockbuster Video som vägrar distribuera den. Utsatt för ett blodigt bombattentat vid premiären i Paris. Skälet till förbudet: Ondskefull offentlig hädelse.

”Das Leben des Jesus”, den österrikiske serietecknaren Gerhard Haderers satir över evangelierna. År 2005 förbjuden i Grekland. Förbudet kvarstår än i dag. Haderer dömd till fängelse i sin utevaro. Skälet: Ondskefull offentlig hädelse.


Nej, det har inte hjälpt att Europa har en domstol för de mänskliga rättigheterna. Också Europadomstolen bygger sin rättspraxis på att religiösa grupper ska skyddas, att de i sin egenskap av grupper ska tillerkännas rättigheter som i de flesta fall väger tyngre än individens. Domstolen tycker det är helt i sin ordning att staterna straffbelägger hädelse och förolämpningar av trosläror och religiösa institutioner.

I och för sig ska sådana straff och förbud inte få tillgripas i onödan, menar domstolen. Bara om ingripandena är till för att nå ett viktigt ”legitimt mål” och bara om de är ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle”. Men som legitimt och nödvändigt har domstolen ansett förbud och straff som är tänkta att skydda ”religiösa känslor mot obefogade utfall”, att stävja hädelse, att ”värna religiös frid” (i Österrikes högkatolska Tyrol), att ”förhindra att några människor skulle känna sig angripna i sina religiösa känslor”, att skydda den engelska kyrkan och de troende anglikanernas ”rätt att inte känna sig förnärmade i sina religiösa känslor”.

Allt får inte sägas, många av oss instämmer i att det bör vara på det sättet. Yttrandefrihet handlar inte om vars och ens fria vilja in absurdum. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt fredligt socialt liv. Därför finns och ska det finnas gränser, men de gränserna bör bestämmas utifrån grundidén för de mänskliga rättigheterna. Och grundidén är att fri- och rättigheterna är individuella. Allmänmänskligheten och allmängiltigheten kommer ur individualiteten. Det är oroande att vi tycks tappa den riktlinjen till förmån för tradition, kollektiv och massa.