För ett år sedan anordnade the New Globe Theatre i virtuella ”Second Life” en beryktad presskonferens. Ingen mindre än Chris Anderson, eller rättare sagt hans avatar, var inbjuden att presentera sin bok, ”The Long Tail”. Bekvämt till­bakalutad på det virtuella podiet lade en avslappnad avatar-Anderson bokstavligen ut texten om den nya digitala medieekonomin, där ett obegränsat utbud förefaller skapa en närmast oändlig efterfrågan. Presskonferenser i ”Second Life” är dock lite speciella eftersom avatarer inte kan kommunicera med varandra muntligt, bara skriftligt. Bara genom ett intensivt knappande på varsitt imaginärt tangentbord kunde Anderson och intervju-avataren prata med varandra. Men givetvis spelades presskonferensen också in. Videon laddades omgående upp på Youtube, och där har den nu setts av tusentals personer. Bland det trettiotalet presentationer med Anderson som man hittar på Youtube är nog hans virtuella uppträdande det mest spektakulära – ”this is the coolest thing I’ve done”, som hans avatar uttryckte sig.

I sin omtalade bestseller skriver Chris Anderson nu ingenting om Youtube – sajten lanserades nämligen först efter det att boken publicerats. Men att Youtube är ett kulturellt fenomen utan like i mediehistorien skulle även han hålla med om. Ungefär samtidigt som Andersons avatar framträdde i ”Second Life” köptes Youtube av Google för den svindlande summan 13 miljarder kronor. Det var vid en tidpunkt då sajtens videoinnehåll fortfarande mest bestod av hundar som åkte skateboard eller glada amatörer som sjöng karaoke framför sin dv-kamera. Men den användarbaserade webb 2.0 förändrar sig som bekant vidunderligt snabbt. Youtube har genomgått en remarkabel förändring bara under det senaste året. För den film- och tv-intresserade finns här allt från Monty Pythons samtliga sketcher till filmhistoriens smalaste dokumentärer. I musikväg hittar man närmast allt. Att Fredrik Strage på granntidningens webb satt ihop en lista med de 100 största rockögonblicken med hjälp av You­tube är ett tecken i tiden. Och finns det inte musikvideor att ladda upp kan man vara säker på att någon filmat av en snurrande skivtallrik med någon obskyr maxisingel. Formatet är nästan genomgående några minuters mediematerial, och förmodligen håller Youtube på att sätta en ny standardlängd för webbaserade medier.

Vad som emellertid är mest slående är sajtens popularitet – mediematerialet på Youtube ses dagligen hundratals miljoner gånger om. Beräkningar som gjorts tyder också på att omkring 95 procent av allt material som laddas upp iakttas av någon. Youtube är därför det paradigmatiska exemplet på Chris Andersons långa svans – även det minst populära materialet nyttjas vid något tillfälle. Även om sajten är gratis är det precis som någon fyndigt påpekat: ”the biggest business lies in the smallest sales”. Som en följd är sajten också en potentiell inträdesbiljett för amatörer till en medial karriär. Användarkulturen blomstrar; ungdomar producerar ”mashup”-videos av redan existerande mediematerial, och andra försöker skaffa sig uppmärksamhet genom att uppträda i vardagsrummet. Karakteristisk är holländskan Esme Denters karriär. Hon började för något år sedan med att lägga ut videor med sig själv där hon sjöng covers av olika artister hemma i badrummet. Användare gillade henne och hennes popularitet ökade. I maj i år laddade hon upp en cover av Justin Timberlakes sång ”What goes around”. Mot slutet av den ­videon panorerar kameran till höger och avslöjar inget mindre än Timberlake själv, sittande hemma hos henne – ”she sings my song better than me”. Videon har nu setts av fler än tio miljoner människor, och Denters är förstås signad av Timberlake.

Alla är emellertid inte lika positiva till den här utvecklingen. Några är rentav förbannade på den ”do-it-yourself”-revolution som präglar mycket av samtidens webb. Andrew Keen har till exempel skrivit boken, The Cult of the Amateur: How Today’s Internet is Killing Our Culture (Doubleday, 228 s) – ett slags vitrioldoftande diatrib mot dagens webbaserade användarkultur. Retoriskt frågar han sig inledningsvis: vad har vi för nytta av 70 miljoner bloggare? Bloggen präglas ju av ett slags digital darwinism – ”the survival of the loudest and most opinionated” – vilket ju vår egen lilla Alex Schulman-­affär vittnar om. Därtill retar sig Keen på informationsekonomins övergång till en rekomendationsekonomi, där själlösa algoritmer i stället för kunnig personal talar om för oss vad vi skall konsumera. Med en vrede som skulle ha gjort den tyske filosofen och sociologen Theodor W Adorno grön av avund kritiserar Keen allt från den erbarmliga kunskapsnivån på Wikipedia till den illegala nedladdningen av musik och film på Piratebay. Han går till storms mot anonymitetskulturen på webben och Googles parasiterande företagsstrategi. De producerar ju inget – 99 procent av bolagets inkomster kommer från reklam – och det är detta företag som ses som webbens framtid. Grundarna av Google har ju lyckats med konststycket att på ett närmast magiskt sätt transformera webbens innehåll till en gigantisk reklammaskin. Enligt Keen är Google ett slags elektronisk narrspegel av oss själva, eftersom sökmotorns träffbild baserar sig på en algoritm vars resultat beror på tidigare sökningar. Massan tilldelas med andra ord makten att definiera vad som är sant eller inte.

Google framstår på många sätt som själva sinnebilden för den nya användarbaserade webben. Keens poäng är, i korthet, att den interaktivitet som präglat den nya webb 2.0 enkom resulterat i en kulturell förflackning. Den demokratisering av medierna som företrädare för webbens användarkulturer talar sig varma för, menar Keen snarare lett till ett bisarrt försök att demokratisera talang. Det är dömt att misslyckas. Dessutom är det digitalt dåraktigt eftersom 2.0-kulten av amatören på sikt riskerar att skjuta hela den kulturella ekonomin i sank. Det finns inga gratis luncher – i slutändan är det alltid någon som betalar – och hur skall företag göra affärer i en webbekonomi som i allt högre grad präglas av glad amatörism?

Möjligen skulle man kunna förledas att tro att Keen är en elitistisk akademiker som hatar det folkliga och låga. Så är det emellertid inte; han är gammal it-entreprenör från Silicon Valley och det är just denna insiderkunskap i webbranschen som gjort att hans kritik fått ett tämligen stort genomslag. I en anmälan av hans bok menade exempelvis Andres Lokko för en tid sedan att Keen var ”en plump kritiker och väldigt konservativ moralväktare /.../ med en orubblig tro på den akademiska världens överlägsenhet”. Det är möjligen en personlig karakteristika, men en ganska missvisande beskrivning av hans bok, vilken snarare är ett pregnant uttryck för den omförhandling mellan amatörism och professionalitet som för tillfället äger rum på webben.

Grunden för såväl Youtube som Keens bok är webbens polaritet mellan nya och gamla medieformer. Det har å ena sidan blivit så enkelt att ladda upp material att vem som helst kan göra det – ”broadcast yourself” är ju Youtubes devis. Å den and­ra sidan har sajter med professionellt mediematerial också börjat anamma denna produktionsprincip eftersom den är kostnadseffektiv. Extramaterialet på svt.se – till exempel barnproduktioner inom ramen för Bolibompa – skiljer sig inte nämnvärt från de amatörvideor som laddas upp på Youtube. När det gäller text har denna omförhandling fått än större konsekvenser. Att ”publicera” någonting online förlorar ju sin betydelse, om det inte finns en redaktionell instans som filtrerar det som läggs ut. Just bristen på ”gate-keepers” på webben ser Keen som det kanske mest oroande. Han refererar siffror som pekar på att mer än två tredjedelar av unga amerikaner numera hämtar sin nyhetsinformation på webben – samma webb som alltså ställer stora krav på ”media literacy” i termer av att värdera information. Samhällen bör ha instanser, menar han, som sorterar vad som är av vikt – och vad som inte är det – om man inte vill riskera ett slags allmän nivellering av vetandet, och i förlängningen en kulturell underminering av all kunskap. Om man skall tro Keen är massans algoritmbaserade kunskap faktiskt inte större än ett slags allmän konsensus.

Tveklöst har Keen ett antal poänger, inte minst i påpekandet att all information på webben måste tas med en stor nypa salt. Men hans budskap om den nya 2.0-webbens fördärvlighet klingar också falskt. Samtidigt som Keen intressant nog totalsågar Youtube och den digitala narcissism som han menar präglar sajten – ligger där fler än 50 videoklipp med eller om honom själv. Och det är just här som det motsägelsefulla i hans budskap blir uppenbart. Det faktum att han själv kommer till tals på Youtube – han intervjuas om sin bok, han debatterar den i polemik med andra, han föreläser om sina idéer – urholkar mycket av hans kritik av webb 2.0. För det är ju inte så att webben med nödvändighet måste fyllas med amatörmaterial. Tvärtom vittnar just Youtubes omvandling det senaste året om webben som ett nytt slags medial kommunikationskanal fylld av både högt och lågt, brett och smalt.

Faktum är att den ovan skisserade transformationen av Youtube kanske är det bästa exemplet på hur svårt det är att diagnostisera tillståndet på webben. Sajtens heterogena innehåll problematiserar i alla fall Keens dubiösa hållning. På bara två år har ju Youtube gått från att ha varit en sajt som mest innehöll amatörvideor, till att bli världens största audiovisuella mediearkiv. Det går strängt taget inte längre att beskriva vad Youtube innehåller – sajten inrymmer så att säga allt. Här hittar man som sagt det mesta, från de allra mest populära musikvideorna till allehanda politiska budskap. Omtalat är bland annat Tony Blairs videohälsning till Nicolas Sarkozy i maj i år, strax efter att den senare vunnit presidentvalet i Frankrike. Hans gratulations­video har snart setts av 200 000 personer och vid sidan av att vara den perfekta pr-kuppen tilläts Blair säga precis vad han ville till Sarkozy. Budskapet klipptes inte ner och filtrerades inte genom någon tv-kanal, utan kontrollerades av premiärministern själv och hans medarbetare. I dylika sammanhang talas det just om nästa års amerikanska presidentval som ”the Youtube presidency”, och för alla kandidater är det självklart att använda sig av You­tube som ett slags politisk plattform – inte minst för att nå yngre väljare.

Keen har med andra ord helt fel i sin beskrivning av hur Youtube ser ut – och fungerar. Sajten präglas varken mer eller mindre av amatörmaterial – den präglas av både amatörism och ett professionellt ­utbud. I mars i år upprättade Youtube till exempel ett samarbete med BBC kring att presentera en del av bolagets arkivmaterial. I dag finns ungefär tusen BBC-program vilka sammantagna har setts ungefär 75 000 gånger. Youtube har konstant adderat sådana här nya partners och i dag finns det fler än 250 innehållsleverantörer, från musikbolag till idrottsorganisationer. Warner Bros har sin egen kanal på Youtube liksom både NBA- och NHL-video. Merparten av de större tv-kanalerna finns också representerade – även SVT. PBS, den stora amerikanska public service-kanalen, har till exempel laddat upp alla program med intervjuaren Charlie Rose – sammanlagt mer än 4 000 timmar.

Dessa samarbeten har varit ett sätt för Youtube att tackla de ständiga juridiska överträdelserna som användare av sajten gör sig skyldiga till. Nyligen tog man också fram ett antipiratprogram för att lokalisera upphovsskyddat material. Men det verkligt intressanta här är att aktörer som ­åtalat Youtube samtidigt har etablerade samarbeten med sajten – alla vill vara där användarna är. Så är till exempel fallet med det franska nationella mediearkivet INA – en organisation som både stämt och samarbetar med Youtube på samma gång. Om förhållandet mellan amatörism och professionalitet ständigt omförhandlas på Youtube, gäller det såtillvida även i högsta grad den amorfa gränsdragningen mellan legal och illegal medieverksamhet.