Att få Dickens romaner höglästa för sig som barn innebar att vänja sig vid långa meningar och nya ord som ”försynen”, ”gäldenär”, ”hycklare” och ”ödmjuk”. Men de stackars föräldralösa barnens hårda öden och ”förtröstan” höll spänningen vid liv och munnarna öppna. Berättarens osvikligt goda humör mitt i alla hemskheter lockade till skratt, inte minst hos den vuxna högläsaren. I det trygga medelklasshemmet långt från denna sagolika värld där människorna hade konstiga namn som Pegotty och Mister Bumble, tycktes inga faror lura bakom nästa hörn. Och fanns de talade man inte om dem.
I dag infaller 200-årsdagen av författaren Charles Dickens födelse. England hyllar sin store son, sin genom tiderna mest älskade berättare, med en rad evenemang, och Amerika hänger på. Bland flera hemsidor ger dickens2012.org besked. Hamnstaden Portsmouth på Englands sydkust kommer – mot författarens vilja – att resa en staty; det var här Dickens föddes den 7 februari 1812.
Det räcker att gå till en nätbokhandel nära dig för att konstatera att inte minst pocketutgåvorna av Dickens samtliga romaner på originalspråket är legio. Berättelserna om Oliver Twist, Nicholas Nickelby, David Copperfield, den rörande lille Paul Dombey och Pip i ”Lysande utsikter” tycks toppa listan.
Ständigt komplettare och bättre kommenterade verkutgåvor, brevsamlingar, journalistik och minnesteckningar ser dagens ljus och förra året utkom två nya biografier, av Claire Tomalin respektive Michael Slater, speciellt skrivna med sikte på jubileet.
Djärvt, kan man tycka, efter det att Peter Ackroyd i 20 år nu framstått som den oöverträffbara Dickensskildraren. En lust att läsa är också John Careys analyser av den store berättarens stil som samlats under titeln ”The violent effigie. A study of Dickens’ imagination”. De utgavs första gången 1973 och finns liksom Ackroys framställning sedan dess i pocketutgåva. Inte utan skäl är det främst de våldsamma bilderna som fångat Careys uppmärksamhet – och Dickens sätt att skingra dem i en komisk grimas.
Det var konsten att punktera en melodramatisk höjdpunkt med en trivial observation som gjorde mister Pickwicks skapare till sin tids oöverträffade humorist. De senare romanerna excellerar förvisso i våld, ränkor och ödesdigra svek men också i en djup empati för människosläktet och dess strävanden.
Många är de ur hans samtid som vittnat om diktarens ständigt vakna och registrerande blick. Dickens stora mörka ögon avläste människor och miljöer mellan två blinkningar, såg allt, missade inget, lade det karakteristiska på minnet och förvandlade det till små språkliga underverk att avnjuta än i dag. Engelsmännens kärlek till hans diktade människoöden har sin like endast i deras beundran för den store Shakespeare.
Både Ackroyd och Carey, som än i dag tillhör de främsta inom engelsk litteraturkritik, uppvisar mitt i sin fascination för fenomenet Dickens en tilltalande distans till ämnet. Historikern Ackroyd uppmanar oss att inte ha några illusioner om att verkligen kunna förstå det förviktorianska London, som är berättarens eviga inspirationskälla. Och att inte glömma att Dickens förvisso började som reporter men att den stad – och den landsbygd – han återskapade också var gotisk dikt, dröm och speglingar av hans fantasi och psyke.
Det var med berättelser om Sinbad Sjöfararen och Tom Jones i färskt minne som Charles Dickens vid tio års ålder för första gången blickade ut över London från Hampstead Heath. Han, som tvingats dit från hamnstaden Chatham på grund av familjens deklassering, liknade metropolen vid ett ruvande odjur.
Det nästan medeltida gytter av byggnader pojken då lärde känna var också det han kom att minnas bäst. Då fanns inte Trafalgar Square, en gammal krog och några stallar var allt. Haymarket var fortfarande ett hötorg. De trånga gatorna genljöd av hästarnas gnäggande, vagnhjulens skrammel, månglarnas utrop och massornas trängsel om utrymmet. Järngrindar med vassa piggar vaktade infarterna till stan. Tuppfäktningar, hundslagsmål och offentliga hängningar var folknöjen. Bakom den dödsdömde Fagins mask reflekterar berättaren Dickens över vad som händer när en människa hängs. I sin cell föreställer sig denne ärkeskurk, som själv sett åtskilliga likvideringar, ”det rasslande ljudet med vilket snaran föll” och förvånas över ”hur snabbt de hängda förvandlades från starka och aktiva män till dinglande klädhögar”.
I myllret vid Covent Garden trängdes teatrar med enkla matställen där man kunde äta het potatis för en penny. Vattnet var dyrt och toaletter fanns inte. Kläder handlade man begagnade och lumphandlare fanns i vart och vartannat kvarter. Munterheten mitt i förfallet och misären tycks ha motsvarat den unge betraktarens egen livskänsla och väckt hans solidaritet. Han var en av dem – och ändå inte.
Tvärtemot vad som ofta framhålls var Dickens noga med att inte låta realiteterna få för stort utrymme i sina berättelser; han ville underhålla sin publik, inte politisera den. Ständigt livrädd för att inte ha tillräckligt med inkomster såg han till att genom oupphörligt arbete skapa en mix av tårar och skratt som renderade honom förläggarnas ständiga välvilja och läsarnas eviga tillgivenhet.
Även om viktorianismens pryderi inte i alla delar kom att bli hans respekterade han dess ideal och passade sig för att i sina verk utmana dess gränser. Att angripa överklassen, fattigvården, de hemska fabriksstäderna i norr eller kostskolorna var i linje med den barmhärtighet som kristendomen predikade, inte ett sätt att hissa revolutionsflaggan. Nog kunde han utmana den sexuella dubbelmoralen men några sexscener ska man inte förvänta sig hos Dickens. Någon gång lär han ha yttrat att han avundades fransmännen som kunde skriva friare.
De som kom att roas och röras av Dickens berättelser var en växande medelklass i ett samhälle under stark omvandling. Dickens var inte omedveten om sina läsares behov av nostalgi, av en stunds sentimental försoning med det elände som omgav dem. Likt Balzac förstod han att under berättelsens yta av sanningslidelse och social indignation lägga sagans mönster, en struktur vars magi aldrig upphör att fascinera.
Dickens tycks aldrig ha tröttnat på att skildra det tappra, renhjärtade barnet som uthärdar i de mest sunkiga av miljöer. Själv kom han aldrig över den förödmjukelse det innebar att han som tolvåring tvingades arbeta tio timmar om dagen på en skokrämsfabrik vid Themsen. Morgon och kväll gick han kilometervis från hemmet i Camden till slummen på The Strand för att försluta och etikettera burkar. Lokalen kryllade av råttor och byggnaden stöttades endast hjälpligt av stockar nedkilade i flodens grumliga vatten.
Vad som kränkte pojken mest var att han inte fick gå i skolan. Fadern satt av ett fängelsestraff för skulder och äldste sonen tvingades dra hem pengar. Ur denna tidiga förnedring sprang ett enormt sug efter revansch och personlig framgång – allt det som kunde uppväga känslan av kärleksbrist och social skam.
Den smärtan pulserar än i Dickens barnskildringar och episoden med Warrens Blacking Factory återges, om än något annorlunda, i romanen om den föräldralöse David Copperfield.
Oliver Twist, lilla Dorrit i boken med samma namn och flickan Nell i ”Den gamla antikvitetshandeln” är barn som orealistiskt nog förblir obesmittade av sina hemska öden. Carey påpekar med rätta att dessa små offer för världens ondska inte alltid beter sig som barn. Särskilt flickorna gjordes till rörande självuppoffrande varelser. Varken Dickens eller hans samtid var främmande för en dyrkan av oskulden som sett med dagens ögon inte saknade barnpornografiska drag.
Ur den änglalika flickan växer dockhustrun, underbart parodierad av Dickens själv i ”David Copperfield”. Utanför den cirkel av ljus hon antogs sprida i hemmet var världen mörk och hotfull. Det var ett ideal som ledde till katastrof för romanens hjälte och som på flera sätt gjorde Dickens eget barnrika äktenskap till en missräkning.
Dickens karaktärer är antingen djupa och tråkiga eller roliga och ytliga, menar John Carey. Äkta känslor förekommer bara hos hans hjältar och hjältinnor men falska har större underhållningsvärde. Det är över bipersoner och situationer Dickens strör sitt wit. Verket är fullt av krumelurer som kommit att leva även utanför fiktionen, inte minst för sina talesätt.
Diktarens karikeringskonst, ofta rå men hjärtlig, bär tydliga spår av den dåtida teatern med dess starkt expressionistiska framställningskonst. Redan för det observanta barnet i en än så länge sorglös tjänstemannafamilj hade den enklaste estrad varit en trollerilåda: marionetter, melodram och komedi lärde den blivande författaren hur slipstenen skulle dras.
Som ung kontorist i London besökte Dickens teater i någon form så gott som varenda kväll och blev själv en lysande imitatör. Music hall eller Shakespeare, allt som var bra – eller dåligt – i sin genre var angeläget. Samhällskritiker blev han som åhörare i parlamentet och domstolarna dit han hade sina vägar först som tidningsreporter och sedan som propagandist för bättre fångvård.
I sitt sökande efter sambandet mellan liv och dikt hos Dickens fäster Ackroyd större vikt vid återkommande motiv i romanerna än vid författarens nedskrivna minnen. Till de förra hör svekfulla mödrar, skuldsatta familjefäder och barn som får vara sina föräldrars föräldrar. Den stora tröstaren men också utmanaren i berättelserna är havet. På olika sätt framstår det, i storm och stiltje, som en symbol för den utsatta människans översinnliga längtan.
Kusliga detaljer som återkommer och speglar Dickens gotiska fantasi är förmänskligade möbler, lösa träben, ödesdigra testamenten, öppna gravar, hål i väggar och konspiratoriskt lyssnande vid dörrar. Direkt skräck utlöser det kvävda eller tysta skrattet. Det tillskrivs bland annat David Copperfields slemmiga rival Uriah Heep. Här en scen i vilken Dickens sinne för pantomim firar triumfer:
”Uriah stannade upp, stoppade händerna mellan sina stora knölar till knän och vek sig av skratt. Men alldeles tysta skratt. Inte ett ljud undslapp honom. Jag var så chockad av hans avskyvärda beteende, särskilt av detta sista, att jag utan vidare gick därifrån och lämnade honom dubbelvikt mitt i trädgården, som en hjälplös kråka.”
Medborgaren Charles Dickens förordade starkt ordning och god hygien. Han upprördes över värdshusens förfall, ostädade gator, fläckiga kläder och opunktlighet. Men som berättare kunde han fascineras av ruckel och bristande underhåll. Människans förmåga att improvisera och skapa trivsel mitt i förfallet var vad som räknades. Däremot kunde hans satir drabba småborgerligheten i dess självbelåtenhet. Som här:
”Liten, välpolerad, metodisk och fryntlig var Miss Peecher /… / En liten nåldyna, en liten husmor, en liten bok, en liten verkstad, några små setbord, vikter och mått, och en liten kvinna, allt i ett. Hon kunde skriva en liten uppsats i vilket ämne som helst, exakt en fram- och en baksida lång, och uppsatsen skulle vara strikt enligt reglerna.”
Denna skiss saknar inte självironi. Dickens tålde ingen oordning i hemmet och han kunde ”skriva en uppsats i vilket ämne som helst”. Som tidningsutgivare kände han ”reglerna”. Kanske var det de tusentals dead lines han tvingade sig hålla genom ett långt liv som gav hans geni struktur.
