Sommaren 1799 seglade Alexander von Humboldt och botanisten Aimé Bonpland över Atlanten. Under fem år genomströvade de Central- och Sydamerika och tillryggalade mer än tusen mil i rangliga kanoter och på skumpande hästryggar.
De tog sig fram över stinkande malariaträsk, fann de guldgula klipptupparnas spelplatser, och redde sig tack vare vilda kakaobönor, apkött och flodvatten. När möjlighet erbjöds slog de upp sina instrument och bestämde position. Bonpland pressade växter och Humboldt undersökte tillverkningen av sköldpaddsolja och curare. Vid avlägsna missionsstationer inne djungeln lyssnade de till myter om amazoner, apmänniskor och jesuiternas gömda skatter.
Åter i Paris gav sig Humboldt i kast med utgivningen av expeditionens resultat och under mer än två decennier pågick utgivningen av 30-bandsverket ”Voyage aux régions équinoxiales du nouveau continent”. Mastodontarbetet knäckte Humboldts ekonomi fullständigt, men i vetenskaplig mening blev det en triumf. Bland annat beskrevs mer än 3 000 nya
växtarter.
Men Humboldt var även vetgirig när det gällde språk och hans iakttagelser av den enastående språkliga mångfalden i djunglerna överraskade såväl honom själv som den lärda världen i övrigt. Han intresserade sig ingående för indianspråken och en av hans många anteckningar, från byn Maypures, känns i dag bara alltför aktuell.

Några få indianer återstod när Bonpland och Humboldt anlände till missionsstationen San Juan Nepomuceno de los Atures. De flesta hade dukat under i sjukdomar, bland annat var hela aturesfolket borta. Nu talades guahibo och maco på platsen. Inte långt därifrån, i byn Maypures, höll sig indianerna med vackra arapapegojor och i en hydda fann Humboldt en gammal fågel som satt och pratade för sig själv. När Humboldt frågade vad den sade svarade indianerna att ingen av dem förstod eftersom aran talade det nyligen utdöda aturesfolkets språk. Den sista aturestalande varelsen på jorden var alltså en arapapegoja.
När ett språk försvinner, vad är det då som går förlorat?

I
nordligaste Australien med utsikt över den del av Indiska oceanen som kallas Timorsjön lever Patrick Nudjulu. Hans modersmål är mati ke, men med frun och barnen talar han murrinh-patha och med barnbarnen får det bli engelska.
Patrick Nudjulu skulle vara unik om det inte vore för en kvinna som heter Agatha, även hon talar nämligen mati ke. Nu skulle man tro att Patrick och Agatha pratade desto mer mati ke sinsemellan, i synnerhet som de är syskon. Men så är det inte. Enligt ett kulturellt tabu får de inte nämna varandras namn, än mindre tala med varandra.
Skriftlösa språk är alltid en generation från utdöende, så snart är mati ke borta för alltid.
Även om det råder viss oenighet om hastigheten, räknar språkforskarna med att hälften av jordens cirka 6 000 språk kommer att vara utdöda inom ett sekel. Det betyder ungefär att två språk i veckan försvinner. Denna smygande utplåning av språken markerar ett kvalitativt jättekliv i världshistorien. Vi är nu på god väg att lämna ett tillstånd av lokal variation
till fromma för en alltmer globaliserad monokultur.
I sin nya bok Spoken Here: Travels among threatened languages (William Heinemann, 322 s) ger sig den kanadensiske journalisten Mark Abley ut på en resa till människor som talar hotade språk. Det är en lika irrande som tankeväckande färd och få reseskildringar under de senaste åren har känts lika angelägna som Mark Ableys.
Abley har varken stannat till i Kamerun eller Nya Guinea - de områden där den lingvistiska rikedomen är allra störst - men de platser han genomkorsat och de människor han mött ger ändå hisnande inblickar i språkens underbara värld. Abley ställer på ett försynt sätt dessutom väsentliga frågor om vad språk egentligen är och ruskar samtidigt liv i det perenna problemet om relationen mellan språk och verklighet.
Det är hos Patrick Nudjulu resan börjar. Och Mark Abley fortsätter snart till byskolan där han får följa med i språkundervisningen. Aboriginbarnen som talar murrinh-patha får i uppgift att översätta meningen ”Mangka pigunu-ka
kardu makardu”. På engelska säger lärarinnan att det blir ”Their Grandmother is not here”. Fast egentligen inte; översättningen våldför sig på den ursprungliga betydelsen. Engelskan liksom exempelvis franskan och tyskan skiljer inte mellan mor- och farföräldrar. På svenska är det självklart att göra den distinktionen, liksom på murrinh-patha, och på det senare språket finns dessutom flera olika beteckningar som anger hur många barn personen i fråga har. En mer korrekt översättning skulle därför vara: ”The mother of the father of the three or more siblings is not here”. Det låter inget vidare.

Jag har återberättat Ableys exempel eftersom det antyder en av de poänger med boken som åtminstone jag själv finner det lätt att hålla med om, nämligen att engelskans formidabla segertåg inte endast sker till priset av minskad diversitet, utan framför allt att det är ett språk med låg precision och ofta tunna begrepp som kommit att dominera. Abley som själv är engelsktalande räds stundom sitt eget modersmåls vaghet
och ”floppyness” - samtidigt som det förstås är just dessa egenskaper som gör engelskan till ett i många stycken genialt språk.
Man kan i dag säga att engelskan till dels uppfyller de mål som Ludwik Zamenhof hade med esperanton - det hoppfulla språket. Drömmen var att klarhet och enkelhet skulle vinna över diversitet och komplexitet. Fortfarande finns livaktiga esperantoklubbar, men den forna glöden torde har falnat inför engelskans enorma framgång.
Kinesiska är alltjämt större än engelska och spanska och hindi växer också väldigt fort, men engelskans geografiska spridning är väsentligt större. Och där det verkligen gäller, inom ekonomi, politik, teknologi och vetenskap är engelskan totaldominerande.
Mark Abley kan naturligtvis inte låta bli att berätta om Ned Maddrell som föddes 1877 i Cregneash på Isle of Man, eller Ellan Vannin som ön heter på manx. Maddrell var den siste som talade det keltiska språket manx som sitt modersmål.
I dag har runt 150 personer lärt sig manx som andraspråk varför
överlevnaden är en öppen fråga. Det är emellertid rimligt att fråga sig om manx verkligen har en framtid. För erfarenheten visar att små språk som studeras på hobbynivå sällan förmår locka tillräckligt många talare för att bli livaktiga.

Språkets betydelse som identitetsskapare är en viktig aspekt och exemplifieras av Abley i möten med bland andra färiska, inuktitut, walesiska, den moderna hebreiskan samt de snarlika dialekterna/språket som går under benämningen occitanska eller provencalska och som i praktiken utgör ett slags lingvistisk krigszon.
Att språk tillskrivs en avgörande betydelse i nationalistiska och etnopolitiska projekt innebär inte sällan att ytterst små lingvistiska skillnader betonas och ofta överdrivs genom införande av särskiljande stavning. Exemplen är många, bland annat i de latinska och nordiska länderna.
En helt annan fråga är i vilken utsträckning språk konstituerar världen vi lever i. Här är filosofer och lingvister inte eniga. Exemplen på djupgående språklig variation är
dock slående. Ta bara algonkinspråk som kree, innu, ojibwa och mikmaq; hos dem är första person i språket inte jag, vi eller oss, utan du. Att säga ”jag ser dig” är därför ganska komplicerat och måste göras i omvänd form, ungefär: ”du är sedd av mig”. Det är knappast en övertolkning att utgå ifrån att ett sådant sätt att uppfatta världen har en avgörande betydelse för moralisk perception och förhållningssätt till andra.
Abley är hänförd över borospråket som talas i nordöstra Indien samt i delar av Bangladesh, Butan och Nepal. Boro är ett verbrikt språk och de exempel Abley ger (hämtade från P C Bhattacharyas bok ”A Descriptive Analysis of the Boro Language” 1977) gör det svårt att inte genast bli förtjust, hör bara:

Khonsay - att lyfta upp något försiktigt eftersom det är skört eller sällsynt. Asusu - att känna sig okänd och illa till mods på en ny plats. Gabkhron - att vara rädd för att bevittna ett äventyr.
På boro finns ett flertal olika verb för ”älska” vilket skapar uttrycksmöjligheter som vi bara
kan ana: Onguboy: att älska från hjärtat. Onsay - att låtsas älska. Onsra - att älska för sista gången.
Nära sitt kanadensiska hem träffar Abley mohawktalande indianer och försöker med dem förstå vad de språkliga skillnaderna dem emellan betyder. Utgångspunkten tycks vara att tänkande på engelska respektive mohawk innebär fokusering på olika kvalitéer.
I mohawkspråkets grammatik spelar substantiv förhållandevis liten roll medan handlande betyder desto mer. Mohawk saknar bland annat olika begrepp för frukost, lunch, middag etcetera. I stället måste man fråga ”vad åt du i morse/mitt på dagen/på kvällen?” Och detsamma gäller exempelvis för ett ord som bord: på mohawk måste man därför säga något i stil med ”på det man äter sin mat”.
Abley drar slutsatsen att skillnaderna innebär att mohawkspråket främst betonar skälen till varför förhållandena är som de är. Objekten är av underordnad betydelse och existerar främst i relationen till våra handlingar gentemot dem. Stämmer detta är det två väsentligt skiljda
sätt att uppfatta tillvaron som vi ser framför oss. Men att skälet till Västerlandets subjektscentrering och narcissism även ruvar i språket, vilket en av indianerna hävdar, är kanske ändå en väl vild gissning.

Att språket formar våra upplevelser, vårt tänkande och vår värld är en åsikt som associeras med den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen. Numera avfärdas den ofta som en romantisk tankefigur, och de flesta lingvister torde i dag, i Noam Chomskys efterföljd, mena att världen alltid är densamma oavsett hur vi pratar och tänker om den.
Personligen tycker jag, och det är nog också Mark Ableys åsikt, att det är lätt att hålla med om det senare endast när det rör sig om substantiv; en hammare, elefant eller hårlock är detsamma (om än med skiftande innebörder) oavsett vilken beteckning olika språk har. Men när det gäller verb och adjektiv blir saken mer komplicerad, för att inte tala om emotiva och moraliska uttryck: vilken objektiv värld skulle dessa språkliga uttryck tänkas referera till?
Färger är
klassiska exempel när det handlar om att påvisa den osäkra relationen mellan språk och värld. För ett par år sedan publicerades exempelvis en artikel (Davidoff et al, ”Colour Categories in a Stone-Age Tribe”, Nature 398, 1999) där brittiska forskare rapporterade om berinmo, ett folk på Nya Guinea, som inte kunde skilja på blått och grönt, men väl mellan wor och nol - nyanser som vi kallar ”gult”. Om detta stämmer är det uppenbarligen ett bevis för en lingvistisk styrning av färgkategorisering.

Mark Abley är varken filosof eller lingvist utan drivs av sin oro över den obönhörliga utvecklingen. På samma sätt som det finns förståelse för krav på bevarad biodiversitet, menar han att vi även borde diskutera skyddet av lingvistisk diversitet. Detta i synnerhet som de viktigaste områdena med biologisk mångfald sammanfaller med de platser där den språkliga mångfalden är störst. Hur detta skulle gå till har emellertid Abley inga svar på, än mindre vem som skulle bära ansvaret.
När ett språk försvinner går något
unikt förlorat för alltid. Språkforskarna må spela in de sista talarna, men att åhöra sådana upptagningar är på sätt och vis detsamma som att lyssna på Humboldts ara i Maypures.
Jag kan inte värja mig från känslan av att världen blir oändligt fattigare när språken försvinner. Varför? För att jag tror att alla språk, på sitt särskilda vis, uttrycker något väsentligt om vad det är att vara människa.
Mark Abley påpekar träffande att vi i Väst tror att vi har svar på alla frågor. Kanske har vi det - på de frågor vi ställt. Men har vi ställt och kan vi ställa alla frågor? Och kan alla frågor artikuleras i vårt språk? Med dagens utveckling kommer vi kanske aldrig att få någon klarhet i det. Frånvaron av svar innebär dock inte att vi har rätt. Förmodligen är det precis tvärtom.

Torgny Nordin
är kultur- och vetenskapsskribent.
Hans senaste bok
heter ”Arktis - en gränslös värld”.
(under strecket 25/4 2004)