Få personer har varit så omstridda som Jean-Jacques Rousseau, och få har som han maskerat sig och samtidigt så förbehållslöst lämnat ut sitt innersta till allmän beskådan. Rousseau var rotlös och socialt isolerad, levde ett kringflackande liv, drabbades av landsförvisning och fick se sina verk sättas på index. Han var avskydd av många, men beundrades av andra. Även efter sin död har han fortsatt att väcka motstridiga känslor. Franska revolutionen gjorde honom till sin hjälte, och hans ”Om samhällsfördraget” (Contrat social) från 1762, med inledningsorden som förkunnar att människan är född fri men överallt är i bojor, blev revolutionärernas bibel. Där kan man också läsa det berömda yttrandet att den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.
När revolutionsyran lagt sig dalade dock Rousseaus popularitet. I samband med att den franska monarkin återupprättades 1814 utsattes han för förtal, medan romantikens författare hyllade honom och gav honom epitetet den ”gudomlige Jean-Jacques”. Åsikterna fortsatte att vara delade, och när ett minnesmonument, utfört av bildhuggaren Bartholomé, invigdes i Panthéon 1912 blev det tumultartade protester. (Rousseaus kvarlevor hade redan 1794 förts till Panthéon). I spetsen för motståndarna stod en av de ledande inom Action française, Charles Maurras, som menade att Rousseau var ett hot för nationens grundläggande värderingar.
Rousseau föddes den 28 juni för 300 år sedan, och med anledning härav har 1700-talsspecialisten Raymond Trousson gett ut en diger biografi med titeln Jean-Jacques Rousseau (Tallandier, 855 s). Enligt Trousson är det alltjämt svårt att förhålla sig objektiv inför den store 1700-talsfilosofen. Han väcker fortfarande starka känslor och stöter med magnetisk kraft läsarna ifrån sig eller drar dem till sig. Trousson försöker ge svar på frågan vem Rousseau i grunden var, men människan Rousseau tycks förbli en gåta i sin motsägelsefullhet. Även hans skrifter öppnar sig för olika tolkningar, och representanter för vitt skilda politiska grupper har kunnat stödja sig på dem. Filosofen Bertrand Russell ansåg till exempel att Hitler hämtat åtskilligt av sina idéer hos Rousseau.
Troussons studie ger en fascinerande och informationstät bild av Rousseaus liv och verk, och den stora korrespondens som Rousseau lämnat efter sig flätas skickligt in i argumentering och resonemang. Biografin är traditionellt upplagd och inleds med en redogörelse för släktförhållanden, barndom och uppväxt. Sina tidiga år tillbringade Rousseau i Genève i en småborgerlig, kalvinistisk familj, och hans släkt bestod huvudsakligen av franska flyktingar som lämnat Frankrike i samband med religionsstriderna mellan katoliker och protestanter. Hans mor dog i barnsäng, vilket fick Rousseau att konstatera att hans födelse var den första av hans olyckor. Fadern, som var urmakare, sörjde djupt förlusten av sin hustru, och hans sorg gav tidigt den lille Jean-Jacques en känsla av skuld. Som barn slukade pojken böcker och levde sig så in i berättelsernas gestalter att han var mer hemma i fantasins än i verklighetens värld. Vid sex års ålder läste han Plutarchos biografier om framstående män och vid åtta års ålder kunde han dem utantill. Med denna läsning grundlade han sin kärlek till dygden.
Fadern tröttnade snart på sina faderliga plikter, och Jean-Jacques togs om hand av en släkting. Efter en tid i pension kom han i lära hos en gravör som med sin stränga disciplin gjorde tillvaron svår för Jean-Jacques. Vid 16 års ålder rymde han, lämnade Genève och kom i Annecy i kontakt med Madame de Warens, en av hans första beskyddare. Hon sörjde både för hans sexuella och religiösa utveckling och initierade sin skyddsling såväl i erotikens mysterier som i katolicismens lära, till vilken han övergick. Senare återvände Rousseau till sin barndoms kalvinistiska tro. Rousseau rörde sig i skilda sociala miljöer och hade lätt för att skaffa sig välgörare som underlättade hans stormiga väg genom livet. En tid stod han under Fredrik II av Preussens beskydd, och filosofen David Hume bjöd in honom till Storbritannien 1766.
Rousseau har utövat inflytande inom flera områden såsom politisk filosofi, pedagogik och litteratur. År 1750 vann han första pris med skriften ”Avhandling om vetenskaperna och konsten” (Discours sur les Sciences et les Arts) i en tävlan som akademin i Dijon utlyst. Där hävdar han att vetenskapen och konsten inte bidragit till att förädla sederna. Snarare har de avlägsnat människan från hennes ursprung, det vill säga naturen. ”Människan är en fördärvad vilde”, anser Rousseau, som hyllade det enkla livet och menade att civilisationen främst gjort människan olycklig. Mänskliga relationer påverkades negativt av ett samhälle där pengar och materiella ting var det viktigaste. Rousseau förespråkade jämlikhet mellan människor och ifrågasatte äganderätten. För honom var varje framsteg i samhället synonymt med korruption. Det kan i sammanhanget nämnas att filosofen Georg Henrik von Wright tog Rousseaus negativa syn på teknikens utveckling som utgångspunkt för sin studie ”Myten om framsteget” (1993).
Rousseaus inflytande på pedagogiken har sträckt sig långt in på 1900-talet. Med skriften ”Emile eller om uppfostran” (Emile ou de l’éducation, 1762) lade han grunden till en modern uppfattning om barnet, där respekten för barnets individualitet stod i centrum. Ellen Key hämtade inspiration från Rousseaus uppfostringsideal, vilket framgår av ”Barnets århundrade” (1900), och Maria Montessoris idéer om barns självverksamhet bygger mycket på Rousseaus idéer. Rousseau, som uppfattade barndomen som ett oskyldigt naturtillstånd, förordade att uppfostraren borde vända sig till sinnena mer än till förnuftet. Barnet bör lära sig av naturen, göra sina egna erfarenheter och inte låta sig styras av auktoriteter. Men Rousseau gjorde tydlig åtskillnad på pojkars och flickors uppfostran och gick inte i bräschen för kvinnans frigörelse. Flickan skulle uppfostras till anpassning och följsamhet. Hon skulle rätta sig efter föräldrarnas vilja och sedan efter sin makes önskningar. Individualismen tycks enbart ha gällt gossarna.
Originaliteten i Rousseaus pedagogiska idéer ligger i att de utgår från hans egna erfarenheter. Så är det till exempel när han påpekar faran med att alltför tidigt komma i kontakt med böcker, vilket kan medföra att känslolivet väcks alltför snabbt. Om Rousseau i teorin hade många åsikter om hur barn skulle uppfostras var hans engagemang i praktiken betydligt svalare. Han brydde sig inte om de fem barn han fick med Thérèse Levasseur, en kvinna av folket. De lämnades alla till ett sjukhus för hittebarn, där de troligen dog, ett agerande som många fann anmärkningsvärt och starkt kritiserade, bland andra Voltaire.
På litteraturens område väckte Rousseau uppmärksamhet för brevromanen ”Julie eller den nya Héloïse” (La nouvelle Héloïse) från 1761, som blev en bästsäljare så snart den kommit ut och en inspirationskälla för romantikens författare. Romanen, som handlar om flickan Julie och hennes förälskelse i informatorn Saint-Preux, besjunger i hänförda ordalag passionen och kärleken. Julie tvingas ingå ett förnuftsäktenskap med en äldre man, men hon kan aldrig glömma sin kärlek och romanen slutar med hennes död. Rousseau skildrar passionen som något livsavgörande och ser den också som oupplösligt förbunden med dygden. Romanen innehåller även en lovsång till naturen och det lantliga livet, vilket Rousseau utvecklar vidare i ”Le Vicaire savoyard” (Den savojardiske prästen), som ingår som fjärde delen av ”Emile” men ofta ges ut separat. Där ger han även uttryck för sin religiösa tro. Den kristendom som Rousseau förkunnar är befriad från all teologi. Han var som han säger inte lärjunge till prästerna utan till Kristus. Gud och det gudomliga upplevde han när han studerade naturens stora bok. Rousseau var en renlevnadsman som trivdes bäst i naturen. Sin ungdoms principer om ett enkelt leverne kom han att bevara livet ut. Hans uppfattning var att en sträng livsstil var ett yttre tecken på moral. Därför vände han världslig flärd och pompa ryggen och avstod från guld och vita strumpor, pudrad peruk och värja.
Rousseaus självbiografi ”Bekännelser” (Confessions) är kanske ett av hans mest omtalade verk, som varit av stor betydelse för utvecklingen av självbiografin som genre. Det brukar ofta nämnas vid sidan av Augustinus ”Bekännelser”. Arbetet tillkom under åren 1765–1770 och publicerades postumt 1782 och 1789. Rousseau, som led av förföljelsemani och trodde sig vara omgiven av fiender, ville berätta om sitt liv för att försvara sig och rentvå sig från de anklagelser som riktats mot honom. Den första delen av självbiografin lästes högt i några privata salonger i Paris, och åhörarna förstummades inför den öppenhet med vilken Rousseau avslöjade de mest intima detaljer om sitt liv. Rousseaus självbiografi väckte både beundran och kritik liksom det mesta han skrivit. Särskilt andra delen anklagades för av vara lögnaktig och hycklande.
Rousseau var också musiker, och hade av Diderot fått uppdraget att skriva artiklarna om musik i Encyklopedin. När han 1742 flyttade till Paris hade han med sig ett nytt musikaliskt notsystem som han uppfunnit. Det ansågs dock inte tillräckligt originellt och accepterades inte. Det hindrade inte att han fick en egen opera framförd vid Ludvig XVs hov, men hans blyghet gjorde att han vägrade att bli presenterad för kungen. Musiken följde honom genom livet, och en av hans sista skrifter var en analys av Glucks opera Alceste. Han gav även ut ett musiklexikon, frukten av ett arbete som pågått i 16 år.
Det var många som utmanades av Rousseaus åsikter, inte minst kyrkan. Han trodde till exempel inte på arvsynden utan ansåg att människan innerst inne är god. Han delade inte heller upplysningsfilosofernas samhällssyn och hamnade följaktligen i konflikt med redaktörerna för Encyklopedien, d’Alembert och Diderot. De båda hyllade civilisationen och försvarade också teatern. Rousseau däremot menade att teatern fördärvade människans moral. I Molières pjäser kunde man till exempel se hur lasterna favoriserades istället för att korrigeras. Rousseau kom särskilt att profilera sig mot Voltaire, som i dikten ”Le Mondain” besjungit lyxen, nöjena och konsten och hävdat att allt överflödigt i grunden är helt nödvändigt. Rousseau tycks ha haft en väl utvecklad talang för kontroverser, och hans liv kantades av en rad konflikter. Han var inte smidig, saknade sällskapstalanger och kunde i sitt uppträdande vara både högfärdig och oförskämd.
Många etiketter har satts på Rousseaus verk och på hans person. Han har setts som paranoid, hycklande, galen, farlig. Men han har också betraktats som den första moderna människan, självutlämnande och sensibel. Schopenhauer såg Rousseau som den störste moderne moralisten. Ingen har såsom Rousseau trängt in i människohjärtats innersta skrymslen. Dessutom har han hämtat sin klokhet inte i böckerna utan i livet självt, framhöll Schopenhauer. Kanske får varje tid skapa sin bild av Rousseau och lyfta fram det som känns angeläget. Hans civilisationskritik, hans syn på fattiga och rika har, menar jag, i hög grad bäring även på vår tid. Det gäller också hans resonemang om det lokala i förhållande till det globala.
