Den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin anlände 1940 till Stockholm där han under en kort tid fann en fristad innan han emigrerade till USA. Under sin korta vistelse i Sverige föreläste Lemkin vid Stockholms högskola där han också hann lägga grunden till sin betydelsefulla bok ”Axis Rule in Occupied Europe”. Lemkin är kanske mest känd för att ha myntat uttrycket genocid – folkmord. Han var även arkitekten bakom FN:s folkmordskonvention som accepterades av generalförsamlingen 1948. Mot bakgrund av detta betydelsefulla dokument definieras ofta ett folkmord som ett handlande vilket syftar till att förstöra – helt eller delvis – en nationell, etnisk, ”rasmässig” eller religiös grupp. Till Lemkins stora besvikelse blev dock konventionen inget kraftfullt rättsligt instrument under hans egen livstid. Det skulle dröja flera decennier innan dokumentet fick en reell politisk och juridisk betydelse.
Under senare decennier har dock folkmordskonventionens betydelse stegrats mer och mer vilket inte minst visat sig i alla laddade debatter om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Folkmord är idag, jämte krigsförbrytelser och så kallade aggressionsbrott, en förbrytelse under internationell rätt och brukar vanligtvis kallas för ”the crime of crimes”. Inte sällan brukar folkmord även beskrivas som ett brott mot mänskligheten.
Förbrytelsen betraktas med andra ord vara av en sådan dignitet att det inte räcker med att nationella domstolar behandlar brottet. Särskilda tribunaler för olika folkmord, såsom folkmordet i Rwanda, har av denna anledning också skapats. Med hänvisning till FN:s folkmordskonvention har det även blivit mer vanligt i det internationella samfundet att propagera för humanitära interventioner just med syftet att förhindra folkmord. Det kan dock konstateras att straffaspekten i Folkmordskonventionen hittills har överskuggat konventionens mer preventiva syften.
Folkmord har säkerligen skett så länge människan funnits och vägarna till folkmord har varit ytterst mångskiftande genom historien. Den amerikanske historieprofessorn Ben Kiernan tecknar i sin bok ”Blood and Soil: A World History of Genocide and Extermination from Sparta to Darfur” (2007) en bred bild av folkmordens historia där inte bara rasism, etnisk nationalism och religiösa skiljelinjer har legat till grund för folkmordshandlingar. Kiernan uppehåller sig särskilt kring de folkmord som haft sin grund i en romantisering av jordbrukskulturer och i ett motstånd mot olika moderniserings- och urbaniseringsprocesser.
Ett sentida exempel på detta fenomen är de röda khmerernas idéer om mönsterjordbruk i Kambodja, vilka fick till konsekvens tvångsförflyttningar och folkmord på meningsmotståndarna. Olika exempel från skilda tider har dessutom, enligt Kiernan, utgjort klara inspirationskällor för flera av 1900-talets folkmord. Som talande exempel kan nämnas den romerska politiken gentemot Kartago (illustrerat genom Catos berömda ord ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”).
För Hitler framstod romarrikets erövrings- och utrotningspolitik som en klar förebild för hans egna maktsträvanden. Kolonialismen och utrotningen av urbefolkningar i Syd- och Nordamerika samt i Australien under 1600-, 1700- och 1800- talen är ytterligare illustrativa exempel. Kolonisatörernas indelningar mellan lägre och högre stående folk var en tacksam jordmån för efterkommande folkmordsideologier. Som en röd tråd genom folkmordens historia återfinns dessutom biologiska metaforer, ofta då med en anknytning till agrara sammanhang. När hutufolkets ledare i Rwanda uttryckte att ”ogräset ska rensas bort” och ”kackerlackorna ska utrotas” i samband med folkmordet 1994 knöt dessa ledare an till en välkänd folkmordsretorik med exempel ända från antikens dagar.
Vad kan då den moderna forskningen säga om folkmordens anatomi och orsaker? I den akademiska litteraturen har just folkmordet i Rwanda 1994 varit ett centralt studieobjekt under senare år. Den kanske mest kända boken i denna genre är den amerikanska forskaren och författaren Samantha Powers Pulitzerbelönade bok ”A Problem from Hell” (2003) som blottlade FN:s stora oförmåga att stoppa folkmordet trots att det fanns information om vad som pågick.
Förklaringarna till det stora intresset kring Rwanda inom forskarsamhället är flera. Självklart har det funnits ett starkt moraliskt intresse att få kunskaper som kan användas så att inget liknande kan ske igen. Det våldsamma händelseförloppet kan också beskrivas som ett folkmord utifrån ytterst strikta definitioner av begreppet. Under tre månader 1994 dödades cirka 800000 medlemmar av tutsifolket, framför allt av medlemmar av hutufolket. Folkmordet var regisserat av en politisk elit som använde sig av statliga institutioner för att genomföra blodbadet.
Genom att det ligger så nära i tiden har det också varit möjligt för forskare att genomföra många intervjuer med förövare, åskådare och överlevande. Aktuella studier kring folkmordet i Rwanda har vidare fått till följd att vissa välkända teorier kunnat bekräftas men också delvis ifrågasättas.
En vanligt förekommande teori är att folkmord främst äger rum i samhällen med djupt liggande gruppmotsättningar. I fallet Rwanda är dock detta en sanning med modifikation. Många medlemmar av hutufolket (som utgör cirka 85 procent av befolkningen) levde under långa tider i fredlig samexistens med tutsifolket (vilka utgör cirka 10–14 procent av befolkningen). Detta gällde också till viss del strax innan folkmordet i Rwanda ägde rum. Flera ur tutsi- och hutufolken betraktade nämligen varandra som goda grannar och vänner och det skedde dessutom många giftermål över gruppgränserna.
Den huvudsakliga skiljelinjen mellan de olika ”folkslagen” har genom flera århundraden betraktats som socio-ekonomisk till sin karaktär där benämningen tutsi ofta associerats med personer som ägnar sig åt boskapsskötsel och hutu med dem som brukar jorden. Den tyska och belgiska kolonialismen under 1900-talet ”rasifierade” sedermera denna gruppindelning genom nationella identitetskort – och genom att prioritera tutsifolkets medlemmar inom utbildningsväsendet och statsförvaltningen. Bakom denna rasmässiga uppdelning låg den så kallade hamitiska hypotesen vilken uttryckte att högkulturerna i Afrika härstammade från inflyttade grupper från Nordafrika. Tutsifolkets medlemmar, vilka i allmänhet beskrevs som längre än hutufolkets medlemmar, ansågs just härröra från denna inflyttning norrifrån.
En annan vanlig teori inom forskningen har varit att folkmord framför allt äger rum inom ramen för auktoritära statsbildningar. Som talande exempel kan nämnas Hitlers Tyskland och Pol Pots Kampuchea (numera Kambodja). Men i fallet Rwanda har vi istället att göra med en stat som vid tiden för folkmordet gick igenom en påtaglig demokratiseringsprocess. Efter det kalla krigets slut erfor nämligen flera stater i Afrika en övergång från enparti- till flerpartisystem, däribland Rwanda. Den amerikanske sociologiprofessorn Michael Mann har i sin bok ”The Dark Side of Democracy: Explaining Ethnic Cleansing” (2004) argumenterat för att risken för folkmord är som mest överhängande just när en grupp utifrån majoritetsdemokratiska skäl försöker göra staten till sin egen och därigenom få ett genomslag för en etniskt färgad nationalism.
En aktuell studie om folkmordet i Rwanda, vilken just beaktar de kritiska synpunkterna ovan, är den amerikanske statsvetaren Scott Straus bok ”The Order of Genocide: Race, Power and War in Rwanda” (2006). Den centrala frågan för Straus är varför så många av de vanliga medborgarna i Rwanda så snabbt inlät sig på folkmordshandlingar, visserligen då med lokala variationer beroende på hur pass nära jordbrukareliten stod hökarna i folkmordet. En viktig förklaring som Straus presenterar är att många medlemmar av hutufolket uppfattade sig själva som inbegripna i ett krig med det tutsidominerade RPF (Rwandan Patriotic Front), en rörelse som inledningsvis opererade utifrån baser utanför landets gränser. Med hänvisning till detta krig stegrades våldet alltmer gentemot tutsifolket och den tändande gnistan kom när president Habyarimanas plan störtade den 6 april 1994.
Genom att kriget var den ständigt närvarande kampmetoden blev också dödandet av de ”inre” fienderna efterhand mer acceptabelt för många hutuer. Med hjälp av den statliga byråkratin, folkmöten, radiosändningar från stationen RTLMS och spridandet av fördomsfulla karikatyrer mobiliserade den politiska eliten stora folkmassor som på kort tid inringade och mördade grannar som misstänktes tillhöra tutsi. Våldet blev också på ett brutalt vis konkret för dem som deltog i folkmordshandlingarna genom att morden utfördes med hjälp av macheteknivar och jordbruksredskap.
En forskare som går ett steg längre än Straus när det gäller betoningen av våldets och krigets betydelse i gruppmobiliseringen av hutufolket är Lee Ann Fujii i boken ”Killing Neighbours: Webs of Violence in Rwanda” (2009). För dem som deltog i folkmordshandlingarna blev dödandet en starkt gruppsammansvetsande kraft. Med hjälp av statsvetaren Charles Tillys berömda ord om att ”krig skapar stater och stater skapar krig” vill Fujii på ett analogt sätt hävda att ”dödande skapar grupper och grupper skapar dödande”. När väl dödandet hade börjat fanns det ingen återvändo utan ens gruppidentitet bestod mycket i att man just hade dödat medlemmar av tutsifolket. Det ansågs sedan osolidariskt att lämna över det smutsiga arbetet till de övriga gruppmedlemmarna (tankegångar som forskaren Christopher Browning tidigare givit uttryck för i förklarandet av tyska officerares ageranden under Förintelsen i boken ”Ordinary Men” från 1993).
Vad som med andra ord växte fram hos flera medlemmar av hutufolket var en kuslig ödesgemenskap som i flera fall slog ut alla tidigare solidaritetsband. Det hjälpte således inte att en tutsi tidigare varit god granne eller vän med någon ur hutufolket. I de fall när hutuer räddade medlemmar ur tutsifolket var det när hutuer var helt ensamma och inte behövde konfronteras med något grupptryck.
Vad Fujii vill betona som springande punkter i de processer som leder till folkmord är inte förekomsten av några explicita rasideologier eller några långvariga etniska antipatier. Utifrån de intervjuer som hon genomfört i skilda områden i Rwanda framstår motivbilden som betydligt mer ”prosaisk” hos dem som deltog i folkmordet. Avundsjuka och girighet kunde till exempel vara starka motiv hos några av de mest drivande aktörerna. Den politiska eliten kunde också spela på ”demokratins strängar” och hävda majoritetens rätt att få bestämma landets färdriktning.
Viljan att bli accepterad i en liten grupp i lokalsamhället där man delar vardagens slit och glädjeämnen framstår kanske som en av de viktigaste orsakerna till att så många människor så snabbt ställde upp i folkmordet. När väl en boll var satt i rullning blev de enda alternativen att gå med i gruppens fortsatta ageranden eller frysas ut med risk för ens eget liv.
Vad ovanstående folkmordsforskning om Rwanda har visat är således den uppfordrande insikten att ett folkmord inte nödvändigtvis behöver starta i någon rasism eller främlingsfientlighet. Grogrunden kan istället vara en förvanskning av ytterst välkända och omhuldade ideal som demokrati, gemenskap och solidaritet.
