Bandet Antony & the Johnsons spelar ofta låten ”All is Loneliness” på sina konserter. Texten består i sin helhet av orden ”All is loneliness here for me” som upprepas i olika variationer. Sången skrevs ursprungligen av den blinde och hemlösa New York-artisten Moondog (1916-1999). Han skrev sången sittande i en trappuppgång på Manhattan, mitt i en av jordklotets tätast befolkade städer. Det finns otaliga sånger om ensamhet, men ingen tycks fånga ensamhetens väsen lika bra som ”All is Loneliness” med dess repetitiva och malande tristess.

Ensamhet är givetvis inte något nytt fenomen. Det finns många beskrivningar av tillståndet i Gamla Testamentet, såsom i Davids klagan i Psaltaren: ”Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen, som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes som frågar efter min själ” (142:5).

Också Job känner sig oändligt övergiven. Liksom senare Kristus på korset. Ensamheten som tema möter oss redan i berättelsen om Adam, som var den enda människan utan någon ledsagare. Gud insåg att människan inte kunde leva i ensamhet – Adam måste få en livsledsagare.

Samma uppfattning att människan är ett väsen som av naturen är socialt utreds av Aristoteles. Denna tanke är så grundläggande hos Aristoteles att han hävdar att den som inte har behov av andra, utan är självtillräcklig, inte kan vara människa, utan måste vara ”ett vilddjur eller en gud”.

Men just strävan till självtillräcklighet tycks vara grundläggande i vårt moderna samhälle. I en tid då individualismen härskar, då individen är ett ideologiskt centrum, blir självtillräckligheten ett mål. Denna självtillräcklighet verkar sedan att leda oss in i ett tillstånd av ensamhet. Vi har alla en omedelbar insikt i vad ensamhet är – för att vi alla har upplevt den – men det är oerhört svårt att ge den en någorlunda exakt definition, så att vi tydligt kan uttrycka just det vi känt. Även om alla människor känner ensamheten, gör inte alla det i samma utsträckning. Mycket tyder också på att ensamheten tilltar i den moderna och postmoderna världen, men fenomenet är svårt att mäta.

I dessa dagar utkommer en ny antologi med titeln Den moderna ensamheten (Symposion, 223 s), redigerad av Maria Karlsson och Sharon Rider, och i många artiklar betonas här den moderna individualismen som en källa till ensamhet. Antologin är resultatet av en konferens där olika föreläsare ”rörde sig fritt kring begreppet ”den moderna ensamheten” ”, som redaktörerna skriver i sin inledning. Resultatet är en lite spretande antologi där det inte alltid är så uppenbart att varje bidrag är relevant för tematiken. Man kunde således ha önskat sig en mera fokuserad utgåva. Det bör emellertid understrykas att flera av bidragen är synnerligen läsvärda och enligt min mening är de bästa skrivna av Göran Rosenberg, Merete Mazzarella och Don Kulick.

Rosenberg ger en bra beskrivning av fenomenet: ”Ensamhet är ju inte ett fysiskt tillstånd. Inte hos människor. Människor kan vara ensamma i fysisk bemärkelse och ändå känna en djup gemenskap med andra människor eller med tillvaron i stort. Liksom en människa kan leva bland hur många människor som helst och ändå känna sig så ensam, så totalt utan beröring med världen, att hon helt förlorar verklighetskontakten och går under.” Det handlar kort sagt inte om det antal människor som finns till hands, utan om en persons känsla av samhörighet – eller brist på samhörighet – med omgivningen. De flesta har antagligen upplevt att en fest med många människor kan vara en oerhört ensam tillställning. Rosenberg lägger stor vikt vid våra dagars föreställningar om individuell frihet. Detta är en frihet som ofta tolkas rent negativt, som en frihet från alla förpliktigande relationer till andra människor. Mot detta framhåller Rosenberg nödvändigheten av en positiv frihet att ingå dylika relationer. Vidare hävdar han att den rent negativa friheten i realiteten undergräver individernas autonomi och gör dem till en samling ensamma massmänniskor. Här tror jag att Rosenbergs diagnos i det stora hela är korrekt.

Det finns mer än ett litet inslag av nostalgi för tidigare samhällen i Rosenbergs text. I Merete Mazzarellas bidrag finner vi mer av en ambivalens inför den romantiska drömmen om en återgång till en traditionell, tät gemenskap.

Hon kommer med en bred presentation av ensamhetsbegreppet där hon både drar växlar på idéhistorien och gör insiktsfulla iakttagelser av vår samtid. De sociala relationernas söndervittrande i moderniteten står i fokus men hon drar också fram ”motbilder” som visar att situationen inte ger grunder för en entydig eländesbeskrivning.

Don Kulicks essä om onani är kanske inte lika central för antologins angivna ämne, trots att han inledningsvis hävdar: ”Att onanera kan sägas representera själva sinnebilden för ensamhet i ordets båda betydelser: att vara ensam och att känna sig ensam.” Men det är likväl en bra essä, där han anknyter den samtida synen på onani till förändringar i förhållandet mellan det privata och det offentliga och påpekar hur individens ensamhet alltid blir en återspegling av den sociala omgivningen. Som tilläggslitteratur till Kulicks essä kan jag för övrigt varmt rekommendera Harry Mathews briljanta lilla samling kortprosa ”Singular Pleasures” (1988) som består av omkring 60 beskrivningar av mer eller mindre uppfinningsrika masturbationstekniker.

”Den moderna ensamheten” innehåller i och för sig flera andra bidrag som kan vara värda uppmärksamhet, om ensamheten som tema i film och skönlitteratur, om ensamheten i filosofin etcetera, men som helhet blir den som sagt lite splittrad. Man kunde ha önskat sig artiklar som mera utförligt tog upp skillnaden mellan förmodern och modern ensamhet, ensamheten som drabbar de äldre då de traditionella familjestrukturerna har fallit bort, vilka konsekvenser en tilltagande ensamhet har på samhällets nivå och så vidare. Kort sagt vill man gärna få mera. Å andra sidan stimulerar antologin en att tänka vidare själv och det är ju inte heller det värsta en bok kan göra.

I ”Djävulens ABC” definierar Ambrose Bierce begreppet alone som ”att vara i dåligt sällskap”. Det skämtsamma påpekandet fångar in något väsentligt. Att sällskapet är dåligt visar sig icke minst i att man är villig att göra hart när vad som helst för att undkomma det. När ensamheten anmäler sig vill man klamra sig fast vid vad som helst eller vem som helst som kan fördriva den. Känslan av att vara ensam berättar för en om hur obetydlig man är i de stora sammanhangen. Man känner sig utslängd i ett universum där man inte utgör någon skillnad, där ens vara eller icke vara har berövats all relevans för omgivningen.

Det överraskar knappast någon att det finns utförligt belägg för ett samband mellan ensamhet och självmord. Att inte finnas kan se ut som ett bättre alternativ än att finnas men inte spela någon roll. Man kan också påvisa mindre dramatiska konsekvenser, som drogproblem, sömnstörningar, större förekomst av stresshormoner och högt blodtryck. Ensamhet bryter inte bara ned själen utan också kroppen. Den har också en samhällsmedicinsk sida, och inte bara konsekvenser för den enskilda individen.

Ensamheten framstår som något som påtvingas den enskilda utifrån. En person som har valt att vara för sig själv är inte ensam. Den ensamma är en person som önskar ha en relation till andra människor, men som saknar det. Denna ensamhet är delvis ett resultat av våra postmoderna livsideal. Den irakisk-brittiska författaren Ziyad Marar påpekar något viktigt i boken ”The Happiness Paradox” (2003): den moderna människan verkar i sin strävan efter lycka att vara fången i en paradox där hon önskar sig både obegränsad frihet och samhörighet. Nedslående nog menar han att denna paradox är olöslig. Själv är jag inte nödvändigtvis lika pessimistisk, men en upplösning av paradoxen kräver att vi omdefinierar vår förståelse av friheten.

I min bok ”Mode. En filosofisk essä” (2006) beskrev jag ”modemänniskan”, som kan sägas vara en extrem upplaga av den postmoderna människan – men dessvärre en upplaga som ser ut att hela tiden bli vanligare. Modemänniskan är så lösryckt från allt och alla att hon i en viss mening har obegränsad frihet, men denna frihet är innehållslös. Det är frihet från alla traditioner, från ens eget förflutna och från varje livsprojekt som sträcker sig förbi nästa modeväxling. Det är en frihet från varje djup övertygelse och en frihet från varje förpliktande relation till en annan människa. Men en frihet till vad? Det blir kvar som en helt öppen fråga. Modemänniskan är förvaltare av en absolut negativ frihet, men verkar sakna varje uppfattning om positiv frihet. Hon har friheten att realisera sig själv, men saknar varje positiv bestämning av vilket slags själv som skall realiseras.

Hegel påpekade i stort sett det samma i sin kritik av den romantiska uppfattningen av självet. Det romantiska jaget gör sig till tillvarons absoluta medelpunkt, och är själv domare över vad som har värde och vad som inte har det. Hegel påstår att detta emellertid tömmer både omgivningen och självet på mening. Det blir ett olyckligt själv som inte klarar ”att frigöra sig från sin ensamhet, sin själförvållade självtillräcklighet”, som han skriver.

Kanske en möjlig väg vidare ligger i ett slags accepterande av ensamheten, där man också ser den som en möjlighet. För Søren Kierkegaard går vägen till en själv genom ensamheten. Där har han kanske en poäng. I ensamheten blir man brutalt tillbakaslängd på sig själv och i det finns det en möjlighet att samla självet och återfinna sig själv när man har gått vilse i tillvaron. Kierkegaard ser på den nya tidens bortstötande av ensamheten som ett sjukdomstecken och han pekar på att ensamheten tidigare i historien ofta värderades positivt för att den var så väl ägnad för hängivenhet till Gud, intellektuella överväganden och självrannsakelser. Väldigt få betraktar i dag ensamheten som ett positivt fenomen. Den tyska filosofen Odo Marquard hävdar att vi har förlorat ”förmågan till ensamhet”. Vi klarar i ständigt mindre utsträckning att uthärda vårt eget sällskap.

Denna ensamhetens andra sida är vår tids kompromisslösa självupptagenhet där vi allt mera eftersträvar att bli sedda. Det är som skulle vi tro att ensamheten försvinner om bara tillräckligt många andra människor ser oss, som till exempel om man deltar i ett realityprogram på tv. Den självupptagna är helt och hållet beroende av att ses av andra. Han eller hon måste alltid få bekräftelse på sin egen existens genom att fylla upp andra människors synfält. Den självupptagna är således en ganska trist och ömkansvärd varelse. Den självupptagna får ingen verklig relation, varken till sig själv eller andra. Sig själv möter den självupptagna bara i den återspegling han eller hon kan se i andras blick. Och andra människor blir aldrig något annat än en serie speglar. Sett så blir den självupptagna ännu mera ensam än den som accepterar ensamheten som en del av sitt liv.

Men det är inte lätt att acceptera ensamheten. Ensamheten är inte bara smärtsam utan också pinsam. Ensamhet är en skam. För att undgå skammen är det avgörande att man ger ett intryck av att ha ett blomstrande socialt liv, hur ensam man än kan känna sig. Trots att ensamheten är ett allmänmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten – den som inte kan få till stånd tillräckligt många sociala placebon – en förlorare. Och vem vill väl vara vän med en förlorare?

Översättning: Ludvig Hertzberg