Ibland gäller det att inte läsa för mycket. Tydligen begick Jan Olov Ullén det misstaget då han i slutet av 70-talet företog sig att skriva en bok om Shakespeare. Ett drygt årtionde senare, i Dantestudien ”Det synliga osynliga. Anteckningar till Dantes Divina Commedia” (1989), insåg han att misslyckandet (det blev ingen bok den gången) bestod i ett alltför träget grävande i den enorma sekundärlitteraturen om Shakespeare.

I fråga om Dante undveks den fällan, och Ullén ställer i sin bok följdenligt den retoriska frågan varför man alls ska försöka sig på att säga något nytt om ett sådant massivt granskat författarskap som Dantes. Varför Dante – än en gång? Hans eget svar blir, helt enkelt, ”den lilla boken själv”, den djupt personliga essä ”som kanske mindre handlar om Dante än om en lyrikkritikers och poesiälskares dröm om att försöka läsa den riktigt Stora Dikten”.

Liksom de flesta av dagens äldre västerländska klassiker har Dantes verk över tid upplevt växlande konjunkturer. Ser man närmare på dessa finner man att den givna internationella klassikern Dante anno 2000-tal är en relativt sentida produkt av olika slags ansträngningar och inrangeringar. Från förromantikernas ikoniseringar och via bland annat inflytelserika omvärderingar under 1800-talet, återtog Dante successivt täten bland de stora italienska skalderna även utanför Italien (efter att ha varit skymd av adepten Petrarca). Men framför allt kom han nog till sin rätt som central klassiker under modernismen, något som T S Eliot 1929 – några år efter att ha samplat danteska ekon i ”Det öde landet” – fann anledning att accentuera i en egen liten Dantebok, där föremålet utnämndes till ”en mästare – ja, mästaren – för varje poet som skriver i dag, oavsett språk”.

En ofta meddelad karakteristik av ett klassiskt litterärt verk gör gällande att det vinner sin status genom att vara evigt aktuellt och ”säga något” om, eller till, läsaren och läsarens tillvaro. Dantekommentatorer väljer ofta att betona just Dantes aktualitet; han blir den evigt samtida Dante som tillhör ”nuet i lika hög grad som regnet som just faller och det kalla kriget som består”, för att citera Olof Lagercrantz minnesvärda ord ur ”Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi” (1964 och senare).

Klassikern kan i denna förståelse synas som bärare av specifikt erfarenhetsstoff; ett behändigt inkapslat men utvinningsbart jäsningsämne, absorberande och manifesterande en viss civilisations självsyn och referensramar. Klassikern kan i den meningen förvisso också förstås som avlad i interaktion med mänskliga sinnen och kynnen; en frukt av reception och omläsningar.

Eller är det så att ett verk når ovedersäglig klassikerstatus, en durabel plats i kanon, först när det intermedieras; när det blir immunt mot ironier och trivialiseringar, inbjuder till citat och uthärdar parafrasen: Mona Lisa med mustasch, blinkningen åt Dantes Inferno i upptakten till Bret Easton Ellis ”American Psycho”?

Ulléns dröm ”om att försöka läsa den riktigt Stora Dikten” har uppenbart delats av förhållandevis många likar i Sverige, vilket till dags dato resulterat i närmare ett tiotal monografier (merparten från 1900-talet), inklusive Ulléns egen. Till detta kommer sex kompletta och sju ofullständiga översättningar av Komedin, vars översättare stundom i sig vunnit hävd av klassiker. Det sistnämnda avser inte minst Ingvar Björkesons hyllade översättning från 1983, som häromåret utkom i en fjärde upplaga.

På slutraderna av en av monografierna, litteraturprofessorn E N Tigerstedts stora och grant utformade ”Dante. Tiden Mannen Verket” från 1967, pekade författaren ut en betänklig våda inom den akademiska forskningen kring så kallade kanoniska författarskap: att den lätt blir sitt eget ändamål och, som han uttryckte det, ”ofta mal tomning”. Forskning om författare i ”centrum” av den moderna västerländska litteraturens kanon – i dag i regel rymmande duon Dante och Shakespeare – skulle inte vara mycket att ha, åtminstone för icke-specialisten, om det samtidigt inte existerade en utforskning med andra förtecken, menade Tigerstedt. Det rör sig då om mer personligt drivna närläsningar, utverkade av ”läsare, som samtidigt själva är diktare”. Läsningar som på en gång blir tillskott till den akademiska forskningen och estetiskt kalibrerade verk i egen rätt.

Åtskilliga har sålunda skrivit om Dante och hans gudomliga komedi, men få med sådan passion och snillrikhet som exempelvis Osip Mandelstam i ”Samtal om Dante” (1933, postumt publicerad 1967), eller Lagercrantz och Ullén i sina respektive böcker. De ägnar sig, om än sinsemellan olika, åt kontrapunktiska kommentarer, väver in sig själva i Dantes stämma, och vandrar fram vid hans sida, i både text och biografi.

Det är väl också främst sådana böcker som ”gemene läsare” tar del av och som mest bidrar till att forma den allmänt spridda och rotade bilden av klassikern Dante. Emellertid syns dessa om man så vill ”personliga” Dantetolkare kvantitativt ringa om man ställer dem i relief mot de legioner akademiker som genom åren sagt sitt om Dante och hans verk.

Denna akademiska industri berikades nyligen med ytterligare två arbeten av hög karat: Dante and the Making of the Modern Author (Cambridge University Press, 458 s) av Albert Russell Ascoli och The Ancient Flame: Dante and the Poets (University of Notre Dame Press, 304 s) av Winthrop Wetherbee . Böckerna har, som redan delvis framgår av titlarna, vissa beröringspunkter och är bägge lärda och perspektivrika. Dock riktar de sig först och främst till en smalare akademisk läsekrets av medeltidsforskare och Dantespecialister.

Wetherbees studie fokuserar på Dantes huvudverk, ”Den gudomliga komedin”, och förevisar en nyanserad syn på skaldens relationer till sina romerska föregångare. Det gäller då företrädesvis Vergilius – pilgrimen Dantes ledsagare och mentor under en stor del av dennes hinsidesvandring – men även Ovidius, Lucanus och Statius. I motsats till en rådande uppfattning inom forskningen på området hävdar Wetherbee att Dantes förhållande till och bruk av den litterära traditionen och dess dåförtiden centrala figurer inte enbart tjänar allegoriska syften, utan verkar på betydligt djupare psykologiska plan. Pilgrimsfärden i Komedin är, menar Wetherbee, jämte sin kristet betingade andlighet sålunda också vävd av ett historiskt medvetet, etiskt och estetiskt konstitutivt samt självkonstituerande samspråk med den litterära traditionen. Wetherbees slutsatser är möjligen inte särdeles sensationella, men företer likväl en nyansering av tidigare insikter. Till pluskonton kan man kanske också foga det faktum att författaren varit återhållsam med ett alltför drygt fotnotsmaskineri.

Just frågan om notapparat för oss över till Ascolis synnerligen imponerande och omfattande studie kring framväxten av författarrollen/-identiteten i ett historiskt perspektiv i allmänhet och i Dantes fall i synnerhet. På sätt och vis är denna studie ett frustande akademiskt fullblod, närmast förkrossande referens- och detaljrik som den är. Däremot är den knappast otillgänglig rent stilistiskt, och är vidare ej blott fascinerande på grund av sitt ämne utan också därför att den i vissa delar tar spjärn mot suggestiva och moderna teoretiska tankar, bland andra Roland Barthes och Michel Foucaults berömda ”poststrukturalistiska” funderingar kring entiteten eller fenomenet ”författare”. Vad Ascoli gör, brant summerat, är att han läser Dantes samlade verk – i sig en bedrift – i anslutning till det flertydiga och historiskt innebördsdigra begreppet auctoritas . Närmare sett handlar det om en analys av de generiska förbindelserna och konceptuella spänningarna mellan begreppen och funktionerna ”författare” och ”auktoritet” – latinets autor / auctor , italienskans autore / autorità – där Ascoli synliggör Dante Alighieris textuella stråt mot positionen av författaren ”Dante”.

Förmodligen skulle det vara både orättvist och felaktigt att, med Tigerstedt, påstå att de anmälda akademiska alstren ”mal tomning”. Likafullt skiljer sig dessa arbeten givetvis en hel del från de mer personligt grundade och poetiskt avfattade verk som inledningsvis kom på tal.

I vilken utsträckning äger då Tigerstedts särskiljande av två, eventuellt kompletterande, Dantekommentarer giltighet? En dansk forskare har visat att det faktisk finns en tradition inom Dantestudiet i Norden av vitaliserande växelverkan mellan dels akademiska och dels utomakademiska eller essäistiska läsarter. Frågan är dock om detta är något exklusivt för just Dantekommentarerna. Kan inte liknande lika gärna yttras om Shakespeare?

Tigerstedt avslutar för övrigt sin bok med följande intressanta, och något kuriösa, reflektion: ”Böcker äro speglar, allra helst om det är en diktare som speglar sig i dem. Och blott så förblir en diktning levande, om generation efter generation återfinner sig i den. Ty för att kunna tala till oss kräva de döda diktarna liksom skuggorna i Odysseus’ Hades att få dricka blod – vårt eget.”

Man kan direkt fråga sig huruvida det tonsköna omdömet ”böcker äro speglar” enbart häftar vid författarskap som Dantes eller Shakespeares (vilket Tigerstedt tycks implicera). Blir, för att nu hopa frågorna, en bok dubbad till klassiker blott under premissen att ”generation efter generation återfinner sig i den”? Kan det inte vid närmare påseende istället vara tvärtom – att det är avståndet, differenserna, mellan läsaren och verket som är det väsentliga? Att klassikern inte erbjuder oss några speglar, utan snarare fungerar som medelbart identifikationsled, som skänker perspektiv på läsaren och hans eller hennes tid? Att klassikern bjuder oss att skåda oss själva i relation till något annat, något svunnet? Klassikern: ett svar – formulerat som en fråga?

Av avgörande betydelse för den svenska Dantereceptionen synes hur som helst vara personligt framsprungna värv, spunna kring den av Ullén delgivna drömmen om ”att försöka läsa den riktigt Stora Dikten”. Just Ullén har kanske gett oss den mest subjektivt avhöljda, men samtidigt teoretiskt medvetna essäistiska framställningen kring Dantes verk på svenska. Varför då Dante? Enligt Ullén finns det ”två starka skäl” till läsning av Komedin: ett objektivt (dikten som historisk källa) och ett subjektivt (dikten som katharsis ). En av de stora förtjänsterna med Ulléns essä är det metapoetiska perspektiv som styr hans blick genom texten; själva krisen, nedstigningen (Inferno), anges rymma ”en uppgörelse – diktarens, Dantes egen uppgörelse – med den gängse poetrollen”.

I slutändan är det svårt att inte sympatisera med Ulléns uppriktiga deklaration om att vi som läsare bör söka ”använda” Dantes ”erfarenheter” för att komma till insikt om oss själva. Detta förefaller frambära ekon av Tigerstedts ovan anförda ord, men erbjuder ändå en avsevärd skillnad: ”Dante” (Alighieri, Komedin) är en historisk materia som inte bara reflekterar sin läsare eller dricker hans blod, utan som själv låter sig ”tappas” på ”erfarenheter”.

Är det inte det vi i kärnan söker, och städse sökt, i den stundliga insikten om vår ultimata mänskliga ensamhet, när vi umgås med Dante, med Homeros, med Shakespeare? Klassikern är kanske inget mer och inget mindre än just detta ”vi”: en fråga – formulerad som ett svar. Det må sedan vara akademiker, kulturskribenter eller ”läsare, som samtidigt själva är diktare” som fört pennan och fäst sitt umgänge med Dante och hans text på papper. Vid sälla tillfällen ”vackert och skarpt”; i några fall kanske rentav tangerande diktarens egen teckning av förloppet när-fjädern-möter-arket-finner-skriften

som en flock fåglar när den lyft från stranden

mot skyn, i glädje över funnet bete

bildar figurer /.../

(Paradiset, XVIII, 73-75, övers Ingvar Björkeson)