Blir man en mer empatisk människa av att läsa skönlitteratur? Som litteraturvetare har jag alltid tvivlat. Om läsning av skönlitteratur gjorde människor mer empatiska borde ju nämligen just litteraturvetare vara mer empatiska än andra och när jag ser mig omkring på kollegerna tycker jag mig finna gott om empiriska belägg för att så inte är fallet. En annan litteraturvetare som tvivlar är Suzanne Keen, författare till Empathy and the Novel (Oxford University Press, 274 s).

Hon börjar med att konstatera att intresset för empati har blivit enormt på senare år. Inom neurovetenskapen har man uppmärksammat de så kallade spegelcellerna och har kunnat visa att våra hjärnor kan reagera på en medmänniskas – i synnerhet en närstående medmänniskas – smärta på nästan samma sätt som på smärta vi själva utsätts för. Att empati uppfattas som en önskvärd egenskap hos läkare är kanske inte förvånande i en tid då den gamla auktoritära läkarrollen (gudskelov) inte längre är gångbar och de flesta anmälningar mot läkare handlar om dåligt bemötande. (När medicinska fakulteter tar in skönlitteratur i läkarstudenternas utbildning är det mycket riktigt utifrån antagandet att läsning av skönlitteratur – kanske då i första hand skönlitterära framställningar av sjukdom – skulle vara en träning i empati.) Men också självhjälpslitteraturen och den litteratur som lovar framgång i yrkeslivet talar i dag om empati. Amerikanska försvarsadvokater lär sig att utnyttja inlevelsefulla berättelser för att vädja till jurymedlemmarnas empati och vinna en livstidsdom snarare än ett dödsstraff åt sina klienter. Och i ”The 7 Habits of Highly Effective People: Powerful Lessons in Personal Change”, en bok som sålt i mer än tio miljoner exemplar, tar författaren Stephen Covey upp empatisk kommunikation som den femte av sina sju goda vanor: man blir en bättre chef, menar han, om man strävar efter att själv förstå innan man försöker göra sig förstådd.

Men vad är då egentligen empati? I modernt språkbruk motsvarar termen tyskans Einfühlung, alltså inkännande, och enligt Keens definition handlar det om förmågan att känna vad andra människor känner. Det vid det här laget både slitna och föråldrade svenska uttrycket ”Jag deltar i er sorg” skulle alltså vara ett uttryck för empati. Man skiljer ofta – men ingalunda alltid – mellan empati och sympati: sympati skulle då innebära att man inte bara uppfattar någon annans smärta utan också att man känner medlidande. Det är emellertid inte bara gränsen mellan begreppen som är suddig, också begreppen som sådana väcker många frågor. Kan man verkligen känna vad en annan känner? Kan en ung människa känna vad en gammal känner? Kan en fullt frisk människa känna vad det innebär att få en dödsdom? Är det inte snarast erfarenhetsimperialism att påstå att man kan? Är det inte mera respektfullt att konstatera att man omöjligt kan förstå fullt ut?

Och vidare: är människonaturen sig verkligen oföränderligt lik över tid och över geografiska och kulturella gränser? Kan man verkligen känna det samma som människor som tillhör en annan social klass, en annan etnicitet, en annan kultur – eller helt enkelt ett annat kön? Riskerar det inte att bli imperialism, rätt och slätt? Många postkoloniala teoretiker och feminister skulle påstå att så är fallet. Många skulle också påstå att empati riskerar att få ett obehagligt inslag av nedlåtenhet, till och med av frossande? Eller att inlevelse i en enskild människa och hennes situation skulle kunna leda till att man inte förmår förhålla sig objektivt rättvis?

Varför föreställer vi oss förresten att medkänsla i första hand handlar om att dela svåra känslor: lidande, sorg? Kan inte empati också gälla glädje och lust? Hur är det med pornografin? Bygger inte den tillfredsställelse som pornografin erbjuder på något som borde kunna kallas empati? Det är ju inte säkert att all medkänsla är moraliskt god? Den sadistiska bödeln vet rimligtvis precis vad hans offer känner?

Många om också inte alla de här frågorna ställs av Keen som är intresserad dels av hur förutsättningarna för empatisk läsning av skönlitteratur egentligen ser ut och dels av i vilken utsträckning en empatisk läsning omsätts i konkret handling, det vill säga om vi verkligen blir bättre medborgare av att läsa som en del filosofer – den kändaste torde vara amerikanskan Martha Nussbaum – och som otaliga bibliotekarier och lärare tror. För att inte tala om Oprah Winfrey som med sin bokklubb och sina tv-program troligen utövar ett större inflytande över världens läsvanor än någon annan människa i världen. Och som fullt och fast tror på empatins värde.

Det är ju ett faktum att den inlevelsefulla läsningen ända sen Cervantes ”Don Quixote” har varit misstänkliggjord som en form för verklighetsflykt. Särskilt har det gällt kvinnors läsning: tänk bara på ”Madame Bovary”. Också under tidigt 1900-tal har det funnits bekymrade beskrivningar av hemmafruar som låter disken stå odiskad och sängarna obäddade för att i morgonrock och med okammat hår försjunka i någon dålig roman. Keen konstaterar också att läsarens inlevelse ingalunda är beroende av verkets litterära kvalitet. Också mycket torftiga beskrivningar av personer, situationer och känslor kan skapa inlevelse, menar hon och man får lust att tillägga: kanske torftiga beskrivningar i vissa fall rentav kan öka förutsättningarna för inlevelse eftersom de lämnar så mycket mera utrymme åt läsarens fantasi, åt läsarens projektioner? Fylliga beskrivningar av det slag man finner hos en Proust eller en Joyce begränsar, som Olof Lagercrantz i tiden konstaterade, läsarens medskapande aktivitet. Men om det enda vi får veta om hjältinnans utseende är att ”hon hade det vackraste ansikte man kan föreställa sig” är det ju bara att fylla på ur de egna önskedrömmarna.

Lättast identifierar man sig med personer som liknar en själv, vilket naturligtvis väcker frågan om inlevelse inte lätt kan bli självbespeglande, självbekräftande, självupptagen. Författare kan inte utan vidare styra sina läsares inlevelse. Läsare kan känna empati med – och identifiera sig med – helt andra personer i det litterära verket än författaren tänkt sig, också personer författaren tagit för givet att läsaren ska ta avstånd ifrån. Man kan göra det för att man verkligen känner igen sig, eller utifrån ett behov att försvara en outsider eller helt enkelt på trots. Empati är lättare att känna – och starkare – när det gäller negativa känslor än positiva. Särskilt berörande är böcker där barn eller djur far illa. Det tycks inte finnas några litterära tekniker som på ett självklart sätt ökar inlevelsen: romaner som är berättade i första person väcker inte större empati än romaner berättade i tredje person, romaner i presens behöver inte vara mera berörande än romaner i imperfektum.

En romans förmåga att väcka inlevelse kan självklart förändras över tid. Som föräldrar har många av oss blivit besvikna när det visat sig att våra barn förhåller sig likgiltiga till barn- och ungdomsböcker – och så småningom vuxenromaner – som vi själva älskat och blivit djupt berörda av. Som exempel nämner Keen ”Unga kvinnor” och ”Heidi”. Böcker som verkligen stått sig över tid är däremot Jane Austens romaner och Charlotte Brontës ”Jane Eyre”. Keen citerar en litteraturprofessor som konstaterar att hans studenter är experter på att förklara hennes motiv, försvara hennes fel, applådera hennes beslut och analysera hennes romans. De vill över huvud taget inte veta av ett mera distanserat textanalytiskt tillvägagångssätt. Det finns också exempel på mer triviallitterära verk som läsarna älskar till den grad att de verkar beredda att försvara dem till sista blodsdroppen mot alla som ifrågasätter dem. Själv har jag blivit kallad en dålig människa för att jag ironiserat över Robert James Wallers ”Broarna i Madison County”, en av det sena 1900-talets verkliga storsäljare.

Men det som särskilt intresserar Keen är frågan om huruvida den empati de skönlitterära verken väcker också påverkar läsarnas liv genom att omsättas i samhällelig handling. På den här punkten är hennes resultat nedslående. Jovisst, ”Onkel Toms stuga” bidrog förmodligen till att stärka opinionen mot slaveriet och Dickens ”Oliver Twist” bidrog till att mobilisera ett engagemang för barns välfärd men exemplen av det här slaget förefaller vara få. De flesta läsare har lärt sig att skönlitteraturen – märk väl: den goda skönlitteraturen – borde förädla deras karaktär och inspirera dem till goda handlingar men om de tillåts svara uppriktigt medger de flesta att de helt enkelt läser för avkopplingens skull. I själva verket är det troligt att vi ofta engagerar oss i skönlitterära verk uttryckligen därför att de är fiktiva, därför att de inte ställer några krav på oss. Blir en indignationsroman tillräckligt populär är det dessutom troligt att det inträffar ett slags uttunning av ansvarskänslan, precis som när en människomassa bevittnar en olycka eller ett brott: varje enskild individ tycker att det får vara någon annans sak att agera. ”Kan du komma på någon roman som fått dig att göra något du inte skulle ha gjort annars?” frågade Keen en rad läsare. Ett – visserligen synnerligen anspråkslöst – exempel på litteraturens attitydförändrande kraft var ett svar från en dam som läst åtskilliga romaner från Indien och som rapporterade att hon nyligen vågat inleda ett samtal med en sariklädd kvinna som satt sig bredvid henne i bussen. Det mest fantasieggande svaret kom från en mycket elegant 80-årig dam som inför den samlade pensionärsföreningen lugnt sa: ”Ja, ’Lady Chatterleys älskare’ ” – och sedan överlät resten åt lyssnarnas fantasi. En av Keens litteraturvetarkolleger svarade – bara till hälften på skämt – att han börjat laga spanskt ris, en rätt som mördaren i Truman Capotes ”I kallt blod” tyckte särskilt mycket om. En av hennes vänner berättade att han köpt en kostym av samma sort som en av personerna i en roman av Patricia Highsmith. Inte minst i dag, då vi alla förväntas vara kunder snarare än medborgare, är det i själva verket möjligt att skönlitteraturen kan påverka våra köpvanor mer än våra värderingar. Inte minst triviallitteraturen är ju fullspäckad med namn på märkesvaror och för några år sen beställde juveleraren Bulgari en roman av Fay Weldon som skulle ha rikligt med hänvisningar till deras produkter.

Men om en läsupplevelse i sig är otillräcklig för att få oss att i konkret handling engagera oss för våra medmänniskor så visar Keen samtidigt att oddsen blir bättre om läsupplevelsen följs upp av diskussion. De bokklubbar som i dag är så populära har helt säkert en betydelse, liksom naturligtvis också pedagogiska insatser av olika slag.

Nej, de som tror på empatins förändrande kraft behöver inte ge upp helt och hållet, däremot lär de få skruva ner sina anspråk. Som en av skribenterna i The New York Times Book Review, Christina Nehring, uttrycker det: ”man kan lära sig vad som helst av en bok – eller ingenting. Man kan lära sig att bli en självmordsbombare eller en religiös fanatiker. Man kan tillägna sig orealistiska förväntningar på kärleken. Man kan helt enkelt flyta med textens ström, man kan vara lika passiv som en person som tillbringar hela dagen på bio, lika osocial som ett barn som uppslukats av ett videospel.”