Kan filosofin lära oss hur vi ska leva? För antikens filosofer skulle själva frågan förmodligen ha väckt förvåning, så självklart var det att svaret var ja. Men under 1900-talet skulle de flesta filosofer ha svarat nej. Ett exempel så gott som något är den brittiske filosofen Peter Winchs uttalande att lika litet som geometrin kan lära en människa var hon ska stå kan filosofin lära någon vad hon ska uppfatta som viktigt. Nu är moralfilosofin emellertid högaktuell igen och ett särskilt yvigt, bullrigt, irriterande, provocerande och samtidigt rejält fascinerande uttryck för det är finlandssvenske Joel Backströms pinfärska avhandling The Fear of Openness: An Essay on Friendship and the Roots of Morality (Åbo Akademi University Press, 524 s) som svarar Winch: ”Filosofin kan sätta någon i rörelse helt enkelt genom att visa honom vad det är han uppfattar som viktigt. Om man visar någon att han står i en myrstack kan han vilja kliva ur den även om man inte förklarar för honom var han ska stå.”

Avhandlingens budskap är på sätt och vis enkelt: vänskap innebär först och främst öppenhet, en fullständigt oreserverad, helt igenom personlig kontakt med andra människor och denna öppenhet borde också prägla våra relationer till våra medmänniskor i stort. Godhet är först och främst öppenhet. Vårt samvete bjuder oss att öppet välkomna och ta emot våra medmänniskor. Vi är ständigt medvetna om möjligheten av en sådan öppenhet och vi längtar efter den samtidigt som vi fruktar den och bygger olika slags försvar mot den.

En av huvudteserna är att mycket av det vi kallar moral i själva verket just är försvar mot öppenhet. Det innebär att också en stor del av moralfilosofin präglas av självbedrägeri: när man talar om vad som är bra eller dåligt talar man i egen sak och ens rädsla för öppenhet kan leda en att tala falskt. Därför blir det intressant att inte bara se på hur begrepp används utan också på vad sättet att använda dem säger om den som använder dem. Det är i den andan Backström läser moralfilosofins stora namn från Aristoteles över Kant och Nietzsche fram till den moderna dialogfilosofins stora namn Emmanuel Levinas.

Själv vill han inte definiera vänskapen men han karakteriserar den, ringar in den, sjunger dess höga visa på ett sätt som ofta klingar bibliskt, vilket han för övrigt ingalunda förnekar själv. Han är inte heller intresserad av att skilja mellan vänskap och kärlek. I båda är de enda frågor som gäller: ”Vem är jag? Vem är du? Vem är vi för varandra?” I båda förlorar skillnaden mellan mitt och ditt all mening. Båda är helhjärtade i sin vilja att lära känna och förstå den andra, att vara tillsammans med den andra. I båda är det ett svek att inte ge och ta emot förtroenden, att inte vara uppriktig fullt ut.

Öppenheten ska också gälla främmande människor för främmande människor är helt enkelt vänner vi inte ännu lärt känna. Om vi är ute och åker tåg och det finns en berusad medpassagerare som konduktören vill slänga ut därför att hon saknar biljett ska vi inte tro att vi kan freda vårt samvete bara genom att hjälpa henne med pengar till biljetten utan vi borde också välkomna henne om hon kommer och vill slå sig ner bredvid oss. (För övrigt får vi över huvud taget inte göra goda handlingar för att freda våra samveten för det är fariseism: våra goda handlingar måste alltid entydigt göras för den andras skull.) Kravet att alla mellanmänskliga kontakter ska vara personliga gör att Backström inte ger mycket för Bibelns berättelse om den barmhärtige samariten: den barmhärtige samariten gjorde det i själva verket lätt för sig, menar Backström, eftersom han ju hjälpte en medmänniska utan att etablera någon egentlig relation.

Redan här vaknar åtskilliga invändningar – bland dem den att det kanske ibland kan vara bättre att handla utan att så ingående grubbla över sina bevekelsegrunder eftersom grubblet i sig kan vara en form för självupptagenhet. Men ännu mer utmanande blir Backström när han ifrågasätter det ena efter det andra av de värden som vi brukar förknippa med vänskap och kärlek. Vänskap och kärlek kan inte bygga på krav, menar han. Förhållandet är inte vad det borde vara om man känner att det är något man måste göra eftersom ens vän skulle bli fruktansvärt besviken om man lät bli. Förhållandet är problematiskt till och med om man inte känner att det är vännen som kräver något av en utan man själv som ställer krav på sig i egenskap av vän för vänskap är alltid en gåva som måste ges i full frihet. Också tacksamhet är främmande för vänskap för det man gör för en vän måste man, just på grund av vänskapen, förmodas ha lika stor glädje av som vännen. Har någon ställt till med en fest är det viktiga att alla har roligt tillsammans, inte att en bestämd person står som värd. (I själva verket tycks Backström mena att man inte heller nödvändigtvis ska visa tacksamhet mot främmande som hjälper en eftersom tacksamhet signalerar att man är förvånad över att ha fått hjälp medan hjälpsamhet ju egentligen borde vara helt naturlig alla människor emellan.)

Allra mest provokativ blir Backström kanske när han formulerar ståndpunkten att vänskap inte är beroende av någon särskild överensstämmelse vänner emellan eller av en gemensam historia eller av några specifika egenskaper vi fäst oss vid hos dem vi blir vänner med. Öppenhet i denna mening innebär att man inte ska kunna föredra en person framför en annan. Öppenhet kan definitionsmässigt aldrig bli en exklusiv angelägenhet, öppenheten svämmar alltid över. Går man på fest kan man lika gärna tillbringa hela kvällen med någon man råkar träffa för första gången som med gamla vänner utifrån tanken att vilken relation som helst i princip kan djupna hur långt som helst. Om man pratar med någon som är en kär sedan länge, och en tredje person som man inte känner kommer och vill göra sällskap, ska man bara vara glad. Också äktenskapet ska givetvis vara öppet och fritt från svartsjuka. Till de mer svårsmälta resonemangen hör följande: ”Äktenskapets monogama kärlek har ingenting att göra med preferenser, eller med att älska någon mera än andra. Att tänka i de banorna för in ett jämförande och självupptaget perspektiv vilket är precis det som kärlekens odelbarhet utesluter. Om jag stannar hos min hustru helt enkelt därför att jag föredrar att leva med henne framom att leva med någon annan innebär det att en jämförelse med hur det skulle vara att leva med någon annan redan har infunnit sig: det vill säga, jag är frestad, låt vara flyktigt, av tanken att jag skulle kunna lämna min hustru vilket innebär att min kärlek till henne inte är helhjärtad.”

Att referera ”The Fear of Openness” är en omöjlig uppgift, därtill omfattar den för mycket: den behandlar förlåtelsens väsen, den behandlar samvetet, den behandlar moraliska dilemman (som Backström för övrigt menar inte finns: också de ska nämligen kunna lösas genom öppenhet.) Det allra mest stimulerande med boken är i själva verket att man så ofta ritar frågetecken i marginalen, eller skriver ”Nej!” På ett par ställen har jag till och med skrivit ”Strunt”. Det innebär samtidigt att man tvingas formulera sina invändningar, reflektera över dem. Låt vara att vi när det gäller äktenskap inte nödvändigtvis längre tror på den Den Enda Rätta, men är det inte självklart att vi förknippar äktenskapet med ett val, kanske till och med med föreställningar om utvaldhet? Och är det inte självklart att vi som gifta ständigt gör jämförelser – med andras äktenskap, med tidigare förhållanden vi själva haft? Och att vi ofta öppet kan tala om dessa jämförelser och därför ingalunda behöver uppleva jämförelserna som svek mot kärleken?

Är det inte lika självklart att vi gärna vill få uttrycka och ta emot tacksamhet? Är inte tacksamheten ett tecken på att vi inte är blinda för att vänskap och kärlek verkligen är en gåva? Det kan tyckas småttigt i det stora moralfilosofiska sammanhanget men jag har alltid älskat den nordiska seden att tacka för senast, en sed som ju för övrigt verkar vara på väg att försvinna. Att tacka för senast är att bekräfta en kontinuitet, det är att säga: ”Jag kommer fortfarande ihåg, jag gläder mig fortfarande över hur det var att vara tillsammans.”

Nu menar Backström visserligen inte att den öppenhet han predikar – och ordet ”predika” sitter verkligen inte illa i sammanhanget – skulle vara särdeles vanligt förekommande, men åtminstone jag personligen blev under läsningens gång allt mera skeptisk till att den ens skulle vara ett ideal. Låt vara att det är uppiggande att vänskapens filosof framom alla andra, Aristoteles, ifrågasätts – Backström menar att den vänskap Aristoteles förespråkar är utpräglat elitistisk och snarast innebär ett sällskap för inbördes beundran – men nog har Aristoteles rätt i att vänskap (och likaså kärlek) förutsätter ett gemensamt engagemang i något annat än varandra – i ”det goda”, i ”samhället”? Eller åtminstone ett gemensamt intresse, vare sig det nu är opera eller bara vita möss? (I ett annat sammanhang, i min bok ”Otrohetens lockelse”, har jag resonerat om hur utomäktenskapliga förhållanden blir syrefattiga därför att de älskande isoleras från samhället, därför att deras förhållande saknar kontext.)

Det ligger också nära till hands att man börjar nicka instämmande till många av de citat Backström allra mest energiskt polemiserar emot. Det är Kants ord om att viljan till närhet måste balanseras av respekt, det är Simone Weils ord: ”Vänskap är det under som gör att man är villig att på håll, utan att närma sig ytterligare, iaktta den människa som är lika nödvändig för en som mat och dryck.” Själv har jag sedan länge älskat några rader av Rilke:

Gott är det äktenskap
där var och en utser den andra
till väktare av sin ensamhet.
Förutsatt att båda har gjort klart för sig
att det är och förblir
ett oändligt avstånd
även mellan människor
som står varandra ytterst nära.

Så kan ett underbart liv
sida vid sida växa upp
om de lyckas med att älska vidderna
sig emellan vilka ger dem möjligheten
att alltid se varandra i helfigur
framför en stor himmel.

Det är en lättnad när Backström någon gång beskriver det som onekligen är verkligheten i det mellanmänskliga umgänget. Till exempel situationen när man är på väg ner med hissen och en bekant stiger på. Man blir glad, man tycker det är trevligt att växla några ord, men när man väl kommit ut på gatan kan man börja skruva på sig redan om det visar sig att ens bekant ska åt samma håll, och om det dessutom visar sig att hon eller han är på väg till samma långfärdsbuss börjar man bli orolig på allvar. Eller situationen när man otåligt väntar på att gäster ska gå – i synnerhet om det är människor man innerst inne finner en smula tråkiga. Och här gör Backström en riktigt intressant iakttagelse: ofta har man en smula dåligt samvete för att man finner dem tråkiga vilket leder till att man plötsligt känner en stor värme för dem i det ögonblick de bryter upp. (Som en alldeles egen iakttagelse skulle jag vilja tillägga att värmen just då kan vara så stor att man ber dem komma igen snart.)

Vad Backström däremot vägrar att erkänna är att det för de flesta av oss inte finns någon enda människa som vi inte behöver slippa – åtminstone för en stund.