”Ni måste vara tvillingar!” Vi stirrade på varandra – min långa, blonda kompis och jag, liten och mörk. Vi hade aldrig hört något liknande, inte ens när vår bekant ändrade sig till ”systrar”. Äkta makar påstås förstås bli allt mer lika varandra, och hussar och mattar har en tendens att påminna om sina fyrfota kamrater. Händer samma sak med vänner?

Vänskap kommer ofta i skymundan av kärleken, i liv och litteratur. Den unge Werther har ju sin Wilhelm, men Lotte tycks inte ha någon väninna att anförtro sig åt. ”Chloe tyckte om Olivia”, konstaterar Virginia Woolf i ”Ett eget rum” (1929). Här anade hon en omsvängning i litteraturen. 20-talets kvinnor kunde plötsligt vara vänner, också litterärt. Så stort blev nu inte det genomslaget. Väninnor i litteraturen fyller närmast samma funktion som den franskklassiska stilens confidente. Samma sak är det i film och populär­fiktion. Kan man ens tänka sig Bridget Jones disparata kompisgäng sedan det ordnat sig med Mark Darcy? Och vad har Carrie Bradshaw och hennes väninnor kvar att tala om när Mr Big slutgiltigt bestämt sig? Men alla verkliga kvinnor – också vuxna och gifta – har väninnor att prata med: om viktiga ting, om politiken, de aktuella kulturdebatterna, chefens idioti, barnens älsklig- och vidrighet samt förstås den ständiga frågan… karlar. Till sådana förbindelser har realismen sällan nått.

Två böcker om vänskap har nyligen utkommit, Eva Österbergs Vänskap. En lång historia (Atlantis, 327 s) samt Kate Larson och Anna-Karin Palms Om vänskap (Lejd, 302 s). Den förra består av essäer, vilka tillsammans ger en översikt av vänskapen som begrepp och företeelse från antiken till i dag. I sin inledning definierar Österberg vänskap som ”en frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl”. Den första essän tar sin utgångspunkt i Pippi Långstrumps möte med Tommy och Annika – i det faktum, att de blir vänner fast Pippi ljuger som en häst travar. Barndomens vänskap var viktig för oss alla, en källa till samma lycka och ångest som förälskelserna i tonåren. Den skulle inte bara regleras, genom att man uttryckligen förklarade sig vara vän med någon, utan också dokumenteras i poesialbum och ”Mina vänner”-böcker. Även sådana ägnas här utrymme.

Eva Österberg är historieprofessor och förankrar givetvis sin genomgång i äldre tider. Filosofins syn på vänskap studeras från Aristoteles och framåt, och genom en djupdykning i arkiven hos Svenska Akademiens Ordboksredaktion följer författaren ordet alltifrån nysvenskans uppkomst 1526. 1500-talets kung kunde ”ge sin vänskap” åt särskilda herrar, 1700-talets herrar och damer talade om vänskap när de egentligen menade svärmeri, och den luttrade politikern Tersmeden konstaterade 1763: ”Man skall bruka sina vänner som citroner, att när saften är utkramad, förkastar man skalet.” Det ligger långt från vår tids vänskapssyn, som (liksom så mycket i vår världsbild) har sitt ursprung i 1800-talets terminologi. Vänskap är en varm, innerlig känsla, men definitivt något annat än kärlek.

En man skall vara
vän med sin vän,
med honom och hans vän,
men ingen man
må sin oväns
väns vän vara.

Det är ingen instruktion för Facebook-användare, utan en strof ur ”Hávamál”. Ett kapitel ägnar Österberg åt de isländska sagornas vänskapssyn. Nyttan styr vänskapen, och genom den knyter sagornas gestalter varaktiga allianser – ibland till sin fördel, men också sig själv till men. Tänk bara på den kloke Njál – vore det inte för vänskapen med Gunnar från Lidarende hade han inte blivit innebränd.

Det är en lyckad bok Eva Österbergs skrivit. Essäformen gör att den inte är heltäckande – jag hade gärna läst en fullständig vänskapshistoria – men å andra sidan finns här inslag som kanske vore väl självs­våldiga för en sådan. De hade varit synd att missa. Så ägnas ett kapitel åt husdjuren och vänskapen mellan djur och människa. Vänskapens betydelse i vetenskapliga biografier behandlas också. I vissa får vänskapen stort utrymme, men annars noterar Österberg att ”myllret i vardagslivet” ofta uteblir. Här kan man ju också lägga märke till den lejonjakt, som ofta förekommer – biografen behandlar hellre en känd, om än perifer bekant, än en kär vän ingen hört talas om.

En av de författare, vars vänskapsförbindelser diskuteras i boken, är Fredrika Bremer. Som ung hävdade hon att ”vänskap och kärlek icke voro så skiljda”. Man anar en fläkt av 1700-talets kurtis, gömd under benämningen ”öm vänskap”. Östbergs slutdiskussion behandlar också gränsdragningen mellan kärlek och vänskap. I hennes etnologiska material hävdar en man att frun är hans bästa vän, och en kvinna beskriver vänskapen som ”kärlekens vardag”. Aristoteles gjorde ingen skillnad mellan kärlek och vänskap. De inbegreps i samma ord, vilket också innebar att erotik var möjlig mellan vänner.

När Rousseau skriver svärmiskt om vackra kvinnor är det inte svårt att inse att hans ”vänskap” var ett slags förälskelse. Men hur var det med medeltidsmunken Aelred av Rievaulx, som författade skrifter om vänskapen mellan klostrets invånare som en väg till Gud? Var Aelred egentligen homosexuell?

Eva Östbergs väg är välutstakad. Hon skriver om vänskap, och kärleken är högst sekundär. Det innebär också att homosexualitet ges föga utrymme – Aelred utgör undantaget. I en tid då homosexualitet ofta diskuteras i samband med homosocialitet känns det nästan lite tomt med avsaknaden av sådana diskussioner. Samtidigt är det befriande. I ett historiskt sammanhang blir försök att identifiera sexuella förbindelser gärna anakronistiska. Andra tider har haft andra sätt att beskriva vänskap, den känslomässiga tonen har ofta varit högt uppdriven och inget säger att vänskapen inom klostret behöver ha omfattat erotik. Först i mitten av 1800-talet sattes nya gränser – särskilt för männen, vars sexualitet ansågs mer uppenbar – och den moderna kärlekssynen blev den förhärskande. Vänskapsbetygelser som tidigare setts som alldagliga blev plötsligt ett hot, och många skyndade att i efterhand redigera ungdomens relationer. Det märks inte minst på utrensningen bland H C Andersens brev.

Om manlig homosocialitet ofta sker i grupp – i grabbgäng (i olika ålder) eller herrsällskap – tycks den kvinnliga koncentrera sig på parförbindelser, ibland lika monogama som det striktaste äktenskap. Larsons och Palms ”Om vänskap” är produkten av en sådan förbindelse. Den är en vacker bok, som typografiskt utformats som maskinskrift, där författarna har varsin färg på ”färgbandet”. Möjligen är det lite ansträngt, men åtminstone blir det tydligt.

Boken består av författarnas brevväxling – eller ”textdialog”, som förlagsinformationen formulerar det. Några vardagsbrev är det inte, utan väl genomarbetade reflexioner, med hänvisningar till litterära och filosofiska auktoriteter. Dessa förklaras i noter, något som känns lite mästrande – författarna känner minsann till att orden ”jag klistrar, jag klistrar” kommer från Strindbergs ”Ett drömspel”, men läsaren förväntas inte göra det. Som om inte alla vi läsande vänner är lika goda kålsupare!

Anmärkningarna är små. Detta är nämligen en fascinerande bok, en produkt av värde- och yrkesgemenskap. De båda författarnas meddelanden till varandra utgörs av korta essäer, som arrangerats tematiskt. Ordet ”du” är dock sällan förekommande. I stället handlar det om parallellkommunikation – kanske till och med simultankommunikation – inom samma ämnen. Kärleken är ett av de områden som behandlas, och den är helt och hållet en modern sorts kärlek, väsensskild från vänskapen.

”Om vänskap” behandlar kvinnor och kvinnors villkor. Här diskuteras såväl barnafödande som problemet att vara ensamresande kvinna: ”Jo, en kvinna kan naturligtvis resa ensam, nästan vartsomhelst i världen, hon kan hyra sig hus och gå över torgen, jag har själv gjort det. Men det kommer aldrig att vara samma resa (samma frihet).”

Jag kan bara hålla med. De där dagarna när man skyndar hem genom mörka gator i en främmande stad önskar man sig vara någon annan eller ha någon annan – som en vän. Larsons och Palm diskuterar också en aspekt på kärlek och vänskap, som sällan kommer fram – kärleken till böcker och författare. För att citera Kellgren: ”Det är för en Auktor en stor belöning, när varje Läsare av smak säger vid slutet av hans arbete: Jag högaktar denne Författare, och ville önska mig hans bekantskap; men större belöning, då den dygdige Medborgaren säger: Jag älskar denne Mannen, och ville äga honom till vän.”

Kanske är ”Om vänskap” just en sådan bok, som kan uppfattas som en vän. Tillsammans med ”Vänskap. En lång historia” ställer den en vanlig, men ofta negligerad förbindelse i fokus. Visst är våra älskare viktiga, men vännerna finns alltid där. Vi vet ju alla hur det är, när två små gossar av samma skrot och korn möter varandra – som Emil i Lönneberga och borgmästarens Gottfrid.

Eva Österberg citerar en lång passage ur Saint–Exupérys ”Den lille Prinsen”. Titelgestalten, som just hamnat på jorden, möter en liten räv och vill leka med den. Räven förklarar att det kan han inte, ty han är inte tam. Prinsen svarar:

– /…/ Jag söker vänner. Vad innebär det att vara tam?

– Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder att fästa sig vid någon. /…/ Man lär bara känna det man tämjer, sade räven. Människorna har inte längre tid att riktigt bli bekanta med något. /…/ Om du vill ha en vän, så tämj mig!

Vänskapen är inte bara nöjen. Den kräver både anpassning och ansvar. Räven låter som om han studerat Aristoteles, även om greken aldrig dryftade relationen mellan prinsar och rävar.

”Min bästa vän är inte vem som helst”, slår Österberg fast. Givetvis inte. Det är någon som är lik oss själva, fast bättre. Viss ömsesidig beundran finns alltid med. Man anpassar sig till varandra, man talar så som Larson och Palm skriver – simultant. Vänskapen blir nästan ett slags syskonskap. Inte att undra på att män i alla tider blivit du och bror med sina kamrater, och att kvinnor i feminismens tecken tilltalat varandra som systrar. Likheten finns där alltid. Då är inte heller steget långt till tvillingillusionen – också om det yttre tycks olika.