Industrispionage är ett kontroversiellt begrepp. Det dyker upp som skällsord när företag – eller länder – anklagas för att med tvivelaktiga metoder tillskansa sig skyddad, känslig information om andra företags verksamheter, särskilt när det gäller forskning och utveckling. Andra menar dock att mycket av det som kallas industrispionage egentligen är någonting ganska alldagligt och mestadels lagligt som företag och länder ägnar sig åt för att hålla koll på den industriella och tekniska utvecklingen inom en bransch. Syftet är sällan att ”kopiera” konkurrenternas teknik, utan snarare att förstå den, för att sedan, med egen kreativitet, vidareutveckla och förbättra innovationen ifråga. Företagen själva kallar det för ”omvärldsövervakning” eller ”corporate intelligence”, men ibland blir gränserna till ”äkta” industrispionage otydliga och diffusa.
Ämnet väcker många frågor. Hur kan vi egentligen veta något om hur industrispionage går till och hur omfattande det är? Hur har dess metoder utvecklats genom åren och vilken framgång har dessa skugglika aktiviteter egentligen haft? Det är lockande att som historiker försöka gripa sig an detta ämne, men företagen själva är förstås inte särskilt villiga att dela med sig av sina erfarenheter av att spionera på och stjäla hemligheter från andra företag – även om företagsarkiven förmodligen innehåller en väldig mängd hemligt sprängstoff i detta avseende.
Ett undantag utgörs av det industrispionage som de forna kommunistländerna i Östeuropa ägnade sig åt. Kalla krigets slut har där öppnat upp goda möjligheter att med hjälp av arkivmaterial rekonstruera industrispionagets praktik. Det östeuropeiska industrispionaget skiljde sig visserligen åt från det västerländska i många avseenden, särskilt genom att det i öst fanns särskilda statliga strukturer med uppgift att driva och organisera industrispionaget på ett rationellt sätt (snarare än att enskilda företag spionerade på andra företag). Men i förlängningen kan erfarenheterna från öst förmodligen ändå lära oss en hel del om hur industrispionage fungerar mer generellt.
Av avgörande betydelse för det östvästliga industrispionaget i kalla krigets Europa var det spionage som ägde rum mellan Öst- och Västtyskland. Det är ett ämne som avhandlas i en nyutkommen bok av den amerikanska teknik- och vetenskapshistorikern Kristie Macrakis, som ägnat mer än ett årtionde åt utforskandet av denna dunkla värld. Hon har inte bara gått igenom tusentals östtyska arkivdokument, utan har också gjort långa, djuplodande intervjuer med före detta industrispioner, vilka dessutom försett henne med sitt eget, en gång hemliga material.
I Seduced by Secrets: Inside the Stasi’s Spy-Tech World (Cambridge University Press, 370 s) pekar Macrakis på att utgångspunkten för det östtyska industrispionaget inte alls var någon önskan att ”kopiera” västvärldens teknologier. Tvärtom hade Östtyskland till en början ambitionen att självt bli tekniskt och vetenskapligt världsledande på en rad områden. Industrispionaget, så var tanken, skulle bara fungera som ett litet stödjeben för att hjälpa de inhemska forskningsinstituten och företagen på traven.
I praktiken kom industrispionaget dock att få en allt större betydelse i DDR:s övergripande utvecklingsstrategi. Det hela administrerades av det ökända Ministeriet för statssäkerhet, Stasi, vars chef Erich Mielke fastställde att ett av Stasis främsta mål skulle vara att ”tillskansa sig, i stadigt ökande mängder, vetenskaplig-teknisk information och dokumentation från Västtyskland och andra kapitalistiska länder”. Detta ”mjuka” fokus kompletterades sedermera med ambitionen att stjäla tekniska prototyper och smuggla in känslig embargoskyddad teknik. Man tog sig an uppgiften med traditionell tysk noggrannhet och organisationsförmåga.
Huvudenheten för industrispionaget var den så kallade Sektorn för vetenskap och teknik (SWT) inom Stasi, som modellerades efter KGB:s ökända ”Direktorat T” (som ännu existerar i dagens Ryssland). Tjänstemännen inom SWT började med att skapa en detaljerad översikt över alla stora västtyska teknikföretag. Därefter inledde man en systematisk rekrytering av lämplig ”personal”. Personalen utgjordes inte bara av själva spionerna, utan även av vittomfattande informella nätverk av individer som ansvarade för olika ”stödjande” funktioner. Somliga medarbetare var till exempel specialiserade på att rekrytera nya agenter, medan andra hade som uppgift att lära agenterna handskas med olika tekniska hjälpmedel (alltifrån mikroskopiska kameror till kemikalier för framkallning av osynlig skrift), och så vidare.
SWT utvecklades från en blygsam personalstyrka på 35 personer i mitten av 1950-talet till en hårt byråkratiserad struktur mot slutet av DDR-tiden med närmare 500 formellt anställda, vilka i sin tur dirigerade tusentals spioner och annan fältpersonal. Expansionen speglade den tilltagande betydelsen av vetenskap och teknik i kalla krigets ideologiska systemkamp.
Stasis industrispionage tog sin utgångspunkt i DDR:s statliga ekonomiska planering. Representanter från industriföretag och forskningsinstitut uppmuntrades att inkomma med förslag på teknisk dokumentation eller hårdvara som borde införskaffas. Stasi hade sedan i uppgift att utifrån denna ”önskelista” skaffa sig tillgång till materialet genom sitt spionnätverk. En viktig roll spelades av Utvärderingsenheten, som blev den centrala förbindelselänken mellan den inhemska industrin och spionerna. Utvärderingsenheten sorterade i industrins önskelistor och omvandlade önskemålen till konkreta spionuppdrag. Efteråt analyserade enheten det inkommande spionmaterialet, ”neutraliserade” det för att omöjliggöra identifikation av källan, och skickade sedan materialet vidare till de DDR-företag som hade ”beställt” det. Varje inkommande dokument eller prototyp värderades på en skala från 1 till 5, där 1 var högst; enligt 70-talets standard indikerade en ”etta” att värdet av materialet var minst 150 000 D-mark – baserat på en uppskattning av hur mycket DDR skulle ha behövt investera för att på egen hand utveckla produkten ifråga. Arbetet inom utvärderingsenheten var intellektuellt krävande och de anställda hade hög naturvetenskaplig eller teknisk utbildning.
Hur rekryterades Stasis industrispioner? Många östtyskar som bosatte sig i Västtyskland under 50-talets massiva utvandringsvåg (innan Berlinmuren fanns) var i verkligheten Stasiagenter med ett livslångt uppdrag att utifrån ett på ytan normalt liv i väst, med arbete inom något ledande teknikföretag, tjäna Östtyskland och Stasi. Dessa spioner skickade regelbundet hemligstämplad information hem till öst. Många förblev sitt uppdrag trogna under 30–40 års tid, ända fram till den tyska återföreningen 1990 – utan att någonsin bli upptäckta!
Efter Berlinmurens uppförande 1961 blev det dock svårare att använda sig av denna metod att ”plantera” agenter i väst. Den nya utmaningen blev i stället att rekrytera västtyskar som agenter. Macrakis visar i sin bok att de västtyskar som blev spioner för Stasi ofta var personer med trasslig privatekonomi som i erbjudandet om att gå i Stasis illegala tjänst såg en möjlighet att få ett problemfyllt privatliv på någorlunda rätt köl igen – eller fly från det. Klaus Kuron, som arbetade inom det västtyska kontraspionaget men i verkligheten tjänade Stasi, valde att extraknäcka som spion för att kunna finansiera sina barns utbildning. SWT:s amerikanske toppspion James Hall lät sig värvas som ung man när hans flickvän just blivit oönskat gravid och hennes föräldrar ville tvinga honom att gifta sig med henne. Många av dem som lät sig värvas hade problem med alkohol och droger. Stasi utnyttjade medvetet dessa personliga svagheter när man rekryterade nya agenter. SWT:s egen, östtyska personal var dock tvungen att följa en sträng moralkodex: alltför stor alkoholkonsumtion, liksom otrohet, ansågs till exempel förkastligt och straffades hårt.
Med tiden växte även industrismugglingen fram som ett viktigt verksamhetsområde. Ett viktigt år var i detta sammanhang 1977, då DDR lanserade ett stort statligt program för utveckling av mikroelektronik. I samband med detta skapades inom SWT en ny avdelning med uppgift att på illegala vägar importera embargoskyddad datateknik från väst. Man använde sig av speciella företag i Österrike och Schweiz som täckmantel för att säljaren inte skulle tro att exporten gick till östblocket. Även Sverige blev för övrigt ett populärt tillhåll för östtyska industrispioner och smugglare.
Under 80-talet blev det dock allt svårare att agera halvlegal mellanhand, då amerikanska CIA genom ”Operation Exodus” tog i med hårdhandskarna för att söka stävja den västöstliga teknikhandeln. Initiativet sammanföll med Reagan-administrationens aggressiva östpolitik, men hade även att göra med att en av SWT:s viktigaste medarbetare, Werner Stiller, just hoppat av till väst. Stiller förde med sig enorma mängder material från Stasis högkvarter, och västvärlden fick nu för första gången på allvar klart för sig hur djupt Stasis spionnätverk hade borrat sig in i så gott som alla viktiga högteknologiska företag i Västtyskland – inklusive en rad dotterbolag till amerikanska koncerner.
Resultatet blev att DDR fick det avsevärt svårare att komma åt västeuropeisk och amerikansk teknologi. I stället vände sig DDR under 80-talet alltmer mot Asien. Till favoritpartnerna där hörde japanska Toshiba och sydkoreanska Samsung, som båda blev djupt involverade i ljusskygga affärer med östblocket. Industrispionaget globaliserades alltmer.
När DDR med sin ineffektiva planekonomi började släpa efter alltmer i utvecklingen såg sig landets ledning tvungen att ytterligare öka den illegala införseln av utländska idéer och teknologier. Många DDR-företag, särskilt det internationellt respekterade optikföretaget Carl Zeiss i Jena och datortillverkaren Robotron i Dresden, var visserligen stolta över sitt eget kunnande och ville helst fortsätta arbeta enligt egna utvecklingslinjer, men kommunistpartiet och Stasi tvingade dessa och andra företag att avbryta sina FoU-projekt för att i stället helt koncentrera sig på att kopiera den västerländska teknologi som SWT kommit över. På så sätt motarbetade industrispionaget i slutänden sitt eget ursprungliga syfte: att stärka den inhemska industriella kreativiteten. Framgångsrik spionageverksamhet blev alltmer till ett mål i sig självt och man förlorade kontakten med de verkliga samhälleliga behoven.
Vad har då hänt med de östtyska industrispionerna efter murens fall? De flesta har fått se sin identitet röjd, men endast ett fåtal har kommit att åtalas. I stället har många av dem blivit framgångsrika entreprenörer inom tekniskt avancerade områden, forskningschefer på prestigefulla institut eller karismatiska universitetsprofessorer. Dagens Tyskland vimlar med andra ord av före detta Stasispioner som gjort lysande lagliga karriärer efter murens fall – troligen med god hjälp av värdefulla kontakter som de skaffade sig under sin tid som spioner!
En tolkning av detta skulle kunna vara att Västtyskland egentligen aldrig tog särskilt hårt på det östtyska industrispionaget och smugglarverksamheten. Det är en tes som stöds av en hemlig CIA-rapport från 1984, i vilken USA klagade högljutt på Västtyskland för att de, som amerikanerna menade, allt som oftast tycktes se mellan fingrarna särskilt ifråga om illegal export av embargoskyddad teknik till öst. I bakgrunden fanns av allt att döma påtryckningar från Siemens, AEG och andra stora teknikföretag som inget hellre ville än erövra marknader i öst och se den USA-ledda embargopolitiken avskaffad.
Över huvud taget får man intrycket att den ideologiskt motiverade barriären mellan öst och väst, när det gäller vetenskap och teknik, var något som USA gärna underblåste medan såväl Öst- som Västeuropa snarare försökte hitta kryphål i järnridån – och därmed, det kalla kriget till trots, knyta an till en månghundraårig tradition av östvästligt utbyte.
