En sensation inträffade i Zimbabwe i januari 2000. Man skulle äntligen dra en vinnare i ett stort nationellt lotteri. Högsta vinsten var 100000 Zimbabwedollar. Spänningen stod på topp. Ceremonimästaren drog den vinnande lotten. Och högsta vinsten gick till Hans Excellens Robert Mugabe! Såklart behövde han egentligen inte pengarna, han hade just höjt sin och sitt kabinetts löner med 200 procent, men den här vinsten visade verkligen med allt önskvärt eftertryck att ödet själv stod på presidentens sida. Eller så visade den bara att landet var korrupt.
Världen är orättvis, det är nog de flesta överens om. Frågan är varför den är det. Är det naturen som lagt grunden för orättvisorna genom att skapa oss människor olika begåvade? Är det kulturerna eller religionerna som håller somliga i fattigdom medan andra blir rika? Kanske klimatet är ansvarigt, och vår duktighet i den nordliga hemisfären beror på att det är så kallt här att vi inte har något annat val än att jobba och slita och vara förutseende så att vi inte svälter ihjäl om vintrarna, medan söderns lyckligare folk kan dansa och vila i trygg förtröstan om att det alltid finns fler bananer och kokosnötter om man skulle bli hungrig?
Många har letat efter övergripande förklaringar till världens ojämna fördelning av rikedomar, men förklaringarna tycks oftast hittills ha varit fel. De har varit för ensidiga, fördomsfulla, de har byggt på cirkelresonemang – X är rik för att X är rik, medan Y är fattig på grund av fattigdom – och ingen av dem har hittills lyckats råda bot på de orättvisor de beskrivit.
Inte för att ta i i överkant, men det finns faktiskt en bok som nu verkar ha tagit ett riktigt vettigt grepp över denna problematik. En bok som visserligen själv förhåller sig skeptisk till möjligheterna att ”kommendera” in länder i positiva utvecklingsbanor, men som ändå, genom att vitt och fördomsfritt skildra problematiken faktiskt ger ett antal förklaringar som borde kunna fungera som tankeställare också för oss, som bor i de numera relativt privilegierade delarna av världen.
Daron Acemoglu, professor i ekonomi vid MIT, och James A Robinson, professor i statskunskap vid Harvard, har efter mer än ett decenniums studier skrivit en bok tillsammans, Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty (Crown Business, 544 s) som ger en förklaringsmodell som är så enkel att det är ett under att ingen tidigare formulerat den. De kallar den ”den institutionella teorin”, och den handlar om strukturer, helt enkelt. Om hur öppna strukturer i öppna samhällen skapar institutioner som ger en positiv utveckling där stat och ekonomi samverkar till ökad öppenhet, medan slutna strukturer i slutna samhällen skapar en negativ utveckling där de statliga och ekonomiska institutionerna istället samverkar till att minska öppenheten, och därmed utvecklingskapaciteten och tillväxten, för både ekonomin och politiken, vilket i förlängningen leder till fattigdom och instabilitet. Det är institutionerna som bestämmer vilken väg utvecklingen ska ta, och små skillnader mellan olika typer av institutioner kan under olika skeden av historien leda till stora skillnader i utfall.
Teorin är skenbart enkel, och författarna är förstås medvetna om att det finns flera förbehåll man kan göra mot den i enskilda fall. Den ger en modell för övergripande analys av hur stat och ekonomi utvecklats i samspel med varandra genom alla historiska epoker och vilka geografiska miljöer eller kultursfärer som helst. Boken är mycket läsbar också för en lekman, i det att den huvudsakligen består av belysande skildringar av olika länder och system, samt hur dessa fungerar i förhållande till författarnas institutionella teori. Jag skulle emellertid tro att en vetenskaplig kritik skulle kunna riktas mot att boken i så hög grad består av närmast anekdotisk historieskrivning, där samtliga exempel stöder författarnas teori.
En av de populäraste teorier som används idag är moderniseringsteorin. Den går ut på att länder efter hand som de blir modernare också per automatik kommer att utveckla demokrati. Det är den som ligger bakom argumenten för att handla med Kina. Tanken är att om vi bara är öppna och handlar med Kina och ser mellan fingrarna på det förtryck som den kommunistiska partiapparaten ännu utövar så kommer landet av sig självt, när det passerat en viss utvecklingsnivå, att bli demokratiskt, för folket kommer helt enkelt inte att acceptera politiskt förtryck längre.
Enligt Acemoglus och Robinsons teori är detta inte alls någon självklar utveckling. Enligt dem finns det flera exempel i historien på ”extraktiva”, utsugande politiska och ekonomiska system, som lyckats centralisera makten och kommendera fram en ekonomisk utveckling, som kunnat gå ganska långt, men att denna alltid kommer till en yttre gräns i det slutna politiska systemet. Enligt författarna växer Kinas ekonomi idag alltså trots, och inte på grund av, kommunistpartiets diktatur, och de förutspår att om inte de kinesiska politiska, och därmed ekonomiska, institutionerna går mot större öppenhet kommer den kinesiska ekonomiska utvecklingen att börja bromsa in ganska snart. Verkligheten lär ge oss facit på det inom de närmsta decennierna.
I det sammanhanget förvånar det mig att de skriver så pass lite om det moderna Indien. Den indiska ekonomin växer inte lika snabbt som den kinesiska, men den gör det ganska stadigt, och ekonomisk och politisk frihet (med vissa förbehåll) tycks prägla landet och fortsätta att möjliggöra en positiv utveckling där. Indien är intressant också genom att det var så centralt i den brittiska imperialismens historia. Det utsattes för långvarig kolonialism och övertog i befrielsen flera av de institutioner som britterna lämnade efter sig.
Den inledande anekdoten från Zimbabwe är ett av flera exempel på hur korruptionen plågar länder i Afrika. Många av dessa var under lång tid utsatta för en hårdhänt kolonisering, med slavhandel och konstruerandet av utsugande ekonomiska och politiska strukturer som samverkade för att utvinna rikedomar ur länderna och överföra dessa till eliten, det vill säga kolonialherrarna, i London, Paris, Lissabon och på andra håll.
Tragedin är att då många av de afrikanska länderna – liksom de sydamerikanska och asiatiska – gjorde sig fria från kolonialismen fortsatte samtidigt dessa strukturer att existera i dem, fast nu var det inhemska eliter som tog över styret istället för de utländska kolonisatörerna. Det handlade också om att flera av ledarna i valet mellan öppenhet och politisk utveckling och politisk stabilitet, valde att prioritera det senare.
Den tragiska ironin är att öppna samhällen i själva verket är mer stabila än dessa toppstyrda. För där eliter balanseras mot varandra, och informationen är fri, kan inkluderande institutioner växa fram och maktväxlingen sker under ordnade former, medan de centralstyrda, skenbart så stabila stater man istället valde att skapa, inte sällan med socialistiska förtecken, i själva verket skapat starka spänningar och ett maktcentrum som är så attraktivt att det nästan säkert kommer att bli återkommande maktkamper om kontrollen av det.
Mugabe är ansvarig för den pågående katastrofen i Zimbabwe, men de institutioner han byggt sin makt på har han övertagit efter Cecil Rhodes British South Africa Company. De vitas herravälde i vad som kom att kallas Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, byggde på starkt centraliserad makt, diskriminerande lagstiftning och våld. När landet befriades 1980, och Mugabe blev president, gjordes inga betydande förändringar i institutionerna, mer än att den diskriminerande särlagstiftningen mot landets svarta medborgare avskaffades; i övrigt fortsatte Mugabe att styra med i princip samma institutioner som tidigare. Sedan utnyttjade Mugabe sin ställning till att göra läget än värre, genom att helt avskaffa senaten och skapa ett domstolsväsende som låg under hans egen kontroll. Det här mönstret går igen på flera håll, och boken är full av överskådliga och intressanta exempel på hur befriare övertagit apparaten från tidigare förtryckare, och med tiden själva blivit förtryckare.
Den ekonomiska och politiska kontinuiteten är i själva verket ofta större än vad åthävorna kring befrielser och revolutioner vill framhäva. Det gäller i stora stater, som Ryssland eller Kina, liksom i små stater, som Haiti och Kuba. Strukturerna är segare än ideologierna och människorna som styr. Men detta gäller även utvecklingen av öppna och inkluderande institutioner. Acemoglu och Robinson är inga dystopiker, som menar att hela världen kommer att sugas ner i maktspel mellan eliter med förslavade folkmassor som bara kan titta på. Nej, de framhäver lika mycket de positiva möjligheternas exempel. Inkluderande institutioner växer också de fram genom politiska konflikter.
Det finns ingen garanti för att historien ska gå i någon viss riktning, men de menar att denna typ av institutioner också är mycket svåra att avskaffa då de väl börjat fungera. Till att börja med gör de pluralistiska politiska institutionerna det svårt för någon att ta makten och göra sig till diktator. Idén, som de menar är grundläggande, att lagen skall vara en och densamma för alla i landet, gör att lagen inte kan utnyttjas ensidigt av en grupp mot någon annan. I samverkan med inkluderande ekonomiska institutioner, rättssäkerhet, äganderätt och även sådant som organisationsfrihet och en fri press skapas en utveckling mot ständigt större öppenhet och utveckling, menar de.
Ett av de finaste exemplen på denna typ av positiv spiral, som de ger i boken, är Botswana. Ett land med dåliga geografiska förutsättningar, instängt mellan några av de värsta kolonialstaterna, Rhodesia, Sydafrika och Namibia, som lyckats skapa en av Afrikas rikaste nationer, med stabil politisk och ekonomisk utveckling, hög rättssäkerhet och inkluderande institutioner som gjort att de klarat sig helt utan statskupper och diktaturer ända sedan självständigheten 1966. Det är en berättelse om hur starka och självständiga institutioner dels vuxit fram ur de äldre system som bevarats, till exempel hövdingarnas ansvarig gentemot sina undersåtar, som kloka politiker har byggt vidare på för att skapa en fungerande afrikansk demokrati.
Låt mig avslutningsvis säga att jag varmt rekommenderar denna bok till alla som hyser det allra minsta intresse för den värld vi lever i. Få samtida böcker om statskunskap och ekonomi är så tankeväckande som denna, och få faktiskt så underhållande som läsning också. Här ges grunden till ett fruktbart samtal om möjliga utvecklingsvägar i världen, utan på förhand låsta positioner. Visserligen framhäver Acemoglu och Robinson själva att en positiv utveckling mot öppna samhällen med inkluderande politiska och ekonomiska system inte går att ”konstruera” fram, de måste växa fram ur lokala förutsättningar. Man kan inte kommendera fram frihet. Men man kan försöka skapa förutsättningar för den typen av institutioner. Lite god vilja behöver inte vara till skada, så länge den inte blir tvärsäker och utopisk.
