En av Herman Melvilles mässkamrater på fregatten United States bar namnet Ephraim Curtiss Hine. I augusti 1843 låg fartyget i Honolulu, där Melville som avslutning på två och ett halvt söderhavsår tog mönstring för en hemresa som kom att vara ända till oktober 1844. Sina erfarenheter av det hårda livet ombord på en amerikansk örlogsman har författaren redovisat i sin femte bok ”White-Jacket” (1850), utgiven året före ”Moby-Dick”. I ”White-Jacket” figurerar en person kallad Lemsford, vilken torde ha ovannämnde Hine som modell. Varje gång han har en minut ledig, slinker Lemsford undan för att fila på en dikt. För förlagan tog författandet en olycklig vändning: i brist på säker förvaringsplats för sina dyrbara papper stack Hine vid ett tillfälle in dem i mynningen av en kanon. ”När fartyget avfyrade en salva som svar på en salut från ett strandbatteri någonstans utanför Sydamerikas kust, hann han alltför sent fram till den skyddande pjäsen för att rädda sitt halvfärdiga manuskript, vilket i söndertrasat skick blåsts ut över havet.”
Citatet – den perfekta metaforen för konstnärslivets vansklighet – ingår i Andrew Delbancos väldokumenterade studie Melville: His World and Work (Picador, 415s, 2005), ett tungt vägande tillskott till en blomstrande industri. Huvudmotorn är naturligtvis den (med författarens egna ord) wicked book som så kallsinnigt mottogs av samtiden, för att likt en raket stiga mot skyn först långt efter hans död, en ironi som Melville förmodligen skulle ha uppskattat. Som Andrew Delbanco, professor vid Columbia University, räknat ut, uppgick den sammanlagda förtjänsten från Melvilles författarskap till något mer än 10000 dollar. I USA avkastade ”Moby-Dick” sammanlagt 556 dollar och 37 cent, fram till den förödande brand som den 10 december 1853 drabbade Melvilles förläggare Harper & Brothers. Vid branden förstördes alla osålda exemplar av hans böcker, en träffande parallell till Hines salutkanon.
Det är möjligt att Hine aldrig hade klarat publiceringströskeln med sina dikter. Melville gjorde det elva gånger med prosa och fyra med lyrik, men framgång skördade han nästan bara med sina första böcker från Söderhavet, ”Typee” (1846) och ”Omoo” (1847). Debuten, som baserade sig på en tids vistelse på ön Nukuhiva i Marquesasgruppen, gjorde för en tid Melville känd som ”mannen som levde bland kannibaler”. En romantisk skildring med endast bristfällig täckning i verkligheten, menar Delbanco, i överensstämmelse med moderna antropologer; redan Robert Louis Stevenson noterade att Melville aldrig på allvar försökte lära sig Marquesasbornas språk. Melvilles uppfattning om de komplexa släktskapsförhållanden som var rådande på Nukuhiva, förutom om tabusystem, reningsriter och andra kulturella särdrag, kom därmed att färgas av önsketänkandet hos en civilisationstrött eskapist. Om Melville själv någonsin löpte risk att bakas i jordugn är mindre säkert. Däremot står det klart att han överdrev längden av sin vistelse på ön, vilket också Bengt Danielsson påpekar i sin inledning till en svensk översättning, ”Taipi” (1954): ”en knapp månad där istället för fyra som han påstår i boken”. Visserligen en i fråga om miljöskildringen välutnyttjad månad, försäkrar Sveriges man på Kon-Tiki, som själv en gång gått så grundligt vilse bland Nukuhivas berg ”att jag säkert aldrig skulle ha hittat tillbaka till Taiohaebukten, om jag inte hade haft Melvilles bok till hands”.
Långt mer besvärligt vore försöket att följa i Pequods irrande kölvatten över Stilla havets vidder; och en framgång skulle självfallet mynna ut i katastrof. Pequod är namnet på kapten Ahabs valfångstfartyg, i verkligheten Acushnet, som Melville gick ombord på den 3 januari 1841 i New Bedford, Massachusetts, i en ålder av 21 år, luspank och faderlös, veterligen likt sin berättare Ishmael i ett tillstånd av psykisk utmattning. För hans blickar öppnade sig en himmelsvid ocean, priset var ett flytande fängelse, en maktfullkomlig regim och strängt begränsade möjligheter till ekonomisk bärgning. Enligt Delbanco kvarstod elva av 25 man i tjänst, då Acushnet 1844 återvände till utgångspunkten. En person hade tagit livet av sig, två hade slagits ut av könssjukdomar, resten hade låtit sig akterseglas, bland dem Melville, efter ett drygt år till sjöss. ”Ett valskepp var mitt Yale College och mitt Harvard”, konstaterar Melville med Ishmaels röst i boken. Författarens erfarenhet av valfångst inkluderar också ett knappt halvårs tjänstgöring på en annan köl, Charles and Henry, den gången i harpunerarens apokalyptiska roll.
Yale och Harvard, storm och stiltje, kaskelotens blod och ursinnigt piskande stjärt, Guds hand på valfångarspråk, det för en antirasistisk superdemokrat glädjande jämlika livet för om masten – av sådant stoff vävdes den stora romanen ”Moby-Dick”; bindestrecket lade Melville till för att skilja bok från val. Liksom Pequods öde återspeglar valfångaren Essex tragiska undergång utanför Galápagos 1820, är Moby Dick en litterär omgestaltning av mytens Mocha Dick, beskriven av J R Reynolds 1839. En omgestaltning med råge, dock med väl beprövat grundkoncept. Enligt Albert Camus ”skrev Melville aldrig något annat än samma bok, som han började på nytt och på nytt”. Efter ”Taipi” och ”Omoo” följde ”Mardi” (1849), en metafysisk robinsonad med inslag av politisk satir, samma år utkom ”Redburn”, en sjöroman som bygger på en tidig seglats till Liverpool, samt ”White-Jacket”. Därefter slogs portarna upp på vid gavel. Med Melvilles egna ord i ett brev: ”En nordan blåser genom den & rovfåglar svävar ovanför”.
Om Melvilles store läromästare Shakespeare är fakta lätt räknade; också Melvilles liv är till stora delar höljt i dunkel. Knappt 300 brev har arkiverats, att jämföra med Henry James-forskningens 12000. Med Delbancos ord: ”Spaningen efter den private Melville har mestadels slutat i en återvändsgränd.” Inte heller om ”Moby-Dicks” tillkomst kan mycket sägas med visshet, manuskriptet har försvunnit, inga anteckningar finns bevarade. Enligt en teori utvecklades romanen i tre faser, med kapitlen om valfångst som den första, följd av de ”cetologiska” avsnitten (utläggningarna om valens biologi); först i ett sent skede sattes kapten Ahab in. Hur mycket sprängstoff som därmed tillförts texten är föremål för ständig diskussion; och i fråga om det egentliga syftet med ”Moby-Dick” är tolkningarna legio.
I en intressant understreckare (1/9 2009), ser Torgny Nordin, utgående från Philip Hoares bok ”Leviathan: or, the Whale”, ”Moby-Dick” som ”en allegori över girighet och blodlust”, ett anatema slungat rakt i hjärtat av en ”förhärdad civilisation”. Själv har jag i dessa spalter beskrivit romanen som ”en Faustsaga av de mest skrämmande dimensioner, berättelsen om en man riden av solipsismens mörka demon, för den som så vill en ishet parabel om den västerländska civilisationens kurs mot förintelsen” (1/8 1998). Ahab som Faust, den vita valen som Mefistofeles? Varför inte?
Men metaforer med än större sprängeffekt har avfyrats. I sin bok Exiled Royalties: Melville and the Life We Imagine (Oxford University Press, 290 s, 2006) skriver Robert Milder att ”Ahab utgör den sista och fullaste blomstringen av den kristna tradition, som nu, i dess dödsrosslingar, vänds mot sig själv och i namn av kristna värderingar ställer Gud till svars för att ej uppträda som Gud och som förintar sig själv i en furiös offerakt”. Därmed framstår Ahab som en Job i sydväst – om inte som Kristus själv.
Då den vita valen med eleganta formuleringar kan fås att iklä sig skepnaden av en frånvarande gudom, är naturligtvis också mer sekulära tolkningsmodeller gångbara. Enligt Delbanco kan en förlaga till Ahab ha varit den vildsinte sydstatspolitikern John C Calhoun, en av krafterna bakom inbördeskriget. I vår tid har paralleller dragits mellan Melvilles monomane skeppare och figurer som Hitler, Saddam Hussein (även gångbar som val) och George W Bush – med Moby Dick i den sistnämnda versionen iklädd Usama bin Ladins skägg. Inte för inte såg Hannah Arendt i Melville en profet som varnade för totalitarismen: när det absoluta införts i den politiska sfären, förvandlas rättfärdighet till galenskap. Dock avstår Delbanco från att dra alltför stora växlar på Melvilles intresse för världens affärer: ”som bäst var han en halvhjärtad politisk satiriker”.
Desto mer omvittnad var den existentiella ångest som ansatte Melville under hela hans liv, i limbot mellan tro och förnekelse. Som sina tragiska hjältar, Taji, Ahab, Ishmael, Pierre, Clavel och andra, var Melville själv en i skaran av ”malplacerade gudar av ett eller annat slag, kungligheter i exil berövade sitt gudomliga arv och lämnade att som utstötta ströva genom en främmande värld”.
Med sådana formuleringar sätter sig Robert Milder, professor vid Washington University, St Louis, grensle över hullingen på Melvilleforskningens harpun. Medan Delbanco med sin populärt skrivna biografi rör sig närmare repändan, riktar sig Milder till en akademisk elit. Hans bok, bestående av tio essäer skrivna vid olika tidpunkter, baserar sig på auktoriteter över ett brett spektrum. Det händer att objektet blir en boll bland många andra i jonglörens uppvisning, som i essän om ”Mardi”, där bollarna bär namn som Freud, Jung och den Byron som skrev ”Childe Harold’s Pilgrimage” (1812–18), lanserande en ism som enligt Matthew Arnold (en femte boll) höll i 35 år. 37 år senare representerar ”Mardi” – som Milder valt att uttrycka sig – ”en återvändo till en negativ romanticism men på ett sätt som halvvägs genom seklet innesluter viktorianskt tänkande och placerar det i tjänst hos ett neobyronistiskt trots”.
Aha. Men förutom fikonspråk bjuder Milder också på klartext, som i fråga om Melvilles liv visar att han – i motsats till en Elizabeth Hardwick i ”Herman Melville” (2000) – undvikit Delbancos gränd. Beträffande Melvilles påstådda dragning till sitt eget kön i allmänhet och sin kollega Nathaniel Hawthorne i synnerhet, uttrycker Milder stor skepsis. Detsamma gäller den av vissa forskare omhuldade uppfattningen om Melvilles våldsamma beteende i familjekretsen, något som skall ha kulminerat i upprepad misshandel av hustrun Elizabeth och lett till 18-årige sonen Malcolms självmord. Beläggen för Melvilles skuld saknar tyngd, en annan sak är att den långa raden av konstnärliga motgångar som följde efter de tidiga triumferna kom att kasta en mörk skugga över hans återstående liv. Sammanlagt tolv år ägnade Melville åt prosa, de sista 40 mest åt lyrik, med pilgrimsdikten ”Clarel” (1876) som höjdpunkt, först på senare tid uppskattad efter förtjänst, vilket Milder bidrar till med en finstämd analys. Punkt sattes ändå med kortromanen ”Billy Budd”, publicerad 33 år efter Melvilles död. Det lysande mästerverket om ett oskyldigt offer för blind marin rättvisa, en imitatio Christi och en mångtydig coda till den stora romanen.
Ephraim Curtiss Hines litterära produktion blåstes ut över havet. Men Herman Melvilles storhet växer för varje ny bok, en länge malplacerad figur som sent omsider intagit sin plats i gudarnas panteon. Med Hawthornes ord i ”The English Notebooks” (1853): ”Han är en mycket hög och ädel natur och mer värd odödlighet än de flesta av oss.”
