Foto: Yvonne Åsell
Förra sommarens debatt kring den så kallade FRA-lagen är i vissa avseenden lika intressant som lagen som sådan. Debatten väcker viktiga frågor om hur vi idag förhåller oss till övervakning, och vad vi menar med själva ordet. Varför kom just denna form av övervakning att uppfattas som så hotfull? Och varför fick frågan så stort genomslag i medierna? Före sommarens demonstrationer och debattinlägg var det få som visste vad förkortningen FRA stod för (Försvarets radioanstalt), än mindre vad myndighetens verksamhet handlade om. Idag är det annorlunda. Inte sedan Ebbe Carlsson-affären och diskussionerna om politiskt sanktionerad buggning har väl en enskild övervakningsfråga väckt sådan uppmärksamhet.
Det var som bekant via olika bloggar som FRA-frågan fördes upp på den allmänna agendan. Men det ligger också i de etablerade mediernas logik att förslag och händelser med direkt koppling till den politiska maktsfären hamnar i strålkastarljuset. FRA-debatten underströk att journalistiken alltjämt, om än i tilltagande symbios med ”bloggosfären”, har en roll att spela som tredje statsmakt, satt att bevaka medborgarnas intressen, inte minst gentemot de makthavare som valts av medborgarna själva. Vad som också ligger i mediernas logik är att frågor med stor etisk och dramaturgisk sprängkraft bereds utrymme.
FRA-lagen kom härvidlag att bli en typisk symbolfråga – en fråga som accentuerade extremerna i de alltmer komplicerade och undanglidande strukturer för övervakning och kartläggning som kännetecknar dagens digitala mediesamhälle. Ur debattens vågor tornade det upp en bild av en militär makt som utan större urskillning och utan att kunna väja för privatlivets gränser spanar på ”sina egna”. FRA hade plötsligt omvandlats från en okänd byråkratisk förkortning till en symbol för vårt nya storebrorssamhälle – en manifestation av en obskyr politisk ambition att inskränka de nya individuella friheter (inte minst av privat karaktär) som följer av internet. Troligtvis var det denna bild som föranledde FRA att på sin webbplats publicera en särskild sida med ”Påståenden och klargöranden om FRA och förslaget till ny signalspaningslag”. Där berättas bland annat att FRA är en civil myndighet som alltsedan andra världskriget bedrivit strikt reglerad spaningsverksamhet.
FRA:s potentiella övervakning av privat e-post utgör ett ur medial synvinkel tacksamt extremfall (med staten som övervakare och allmänheten som övervakad) där medierna också har kunnat utöva sin legitima makt genom att ställa beslutsfattarna mot väggen. Samtidigt innebar diskussionen ett stadfästande av internet som ett ”platslöst” medium som inte tillåter spaningsverksamhet inom gängse ramar, där nationalstaten och dess gränser måste vara grundkategori.
Dessa nya förhållanden, som ytterst landar i frågan om hur nätverksbaserade digitala medier förändrar innebörden av ”övervakning”, har emellertid inte blivit föremål för journalistisk granskning och offentlig debatt i någon högre grad. Ej heller tycks någon ”bloggbävning” vara i sikte. Datainspektionen har förvisso vid flera tillfällen riktat uppmärksammad kritik mot bland annat vissa typer av kundregistrering, som riskerar att inkräkta på den enskildes integritet. Nyligen handlade det till exempel om charterbolagens lagring av sina kunders resvanor (SvD 13/1 2009). Men frågan om digital övervakning berör inte bara den personliga integritetens gränser. Den berör också hur vi medborgare ställer oss till den sociala maktförskjutning som följer av skräddarsydda kommersiella tjänster och teknologiserad personlig trygghet. Frågan handlar dessutom i sin förlängning om hur mediernas funktion som tredje statsmakt ser ut i förhållande till den väv av kommersiella aktörer som i den personliga frihetens och trygghetens namn ägnar sig åt ”mjuk” övervakning.
Nya tekniska landvinningar har inte bara lett till att etablerade övervakningstekniker som kamerasystem gjorts alltmer tillgängliga för privatpersoner. Övervakning har också blivit en integrerad del av mediekonsumtionen som sådan. Oavsett om människor använder mobiltelefon eller shoppar online genereras data som positionerar individen i det sociala och/eller geografiska landskapet. I likhet med FRA:s spaningsverksamhet utgör dessa automatiserade processer en kontrast till det digitala landskapets fria och ofta ”användargenererade” utbud. Men eftersom den ”mjuka” övervakningen är ”användargenererad” i sig själv, det vill säga en direkt produkt av enskilda individers fria konsumtionshandlingar, är den övervakande makten ofta svår att lokalisera, än mer att ifrågasätta.
Det finns all anledning att fördjupa kunskapen om övervakningssamhällets nya skepnad. Så håller också på att ske. Inom samhällsvetenskaperna har det på senare tid etablerats ett interdisciplinärt fält med den engelska benämningen surveillance studies , som syftar till att reda ut och förstå konsekvenserna av de alltmer medialiserade formerna av social kontroll. Perspektivet vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault och har fått bränsle av det senaste decenniets medieutveckling och efterdyningarna av terrorattackerna i USA 2001. Inte minst medie- och kommunikationsforskare har fått en helt ny agenda att förhålla sig till, mycket olik den som varit rådande för exempelvis film, press, radio och television. Övervakningsforskningen handlar inte primärt om massmediernas makt över människors kunskaper, åsikter och beteenden. I fokus står en annan typ av medial maktutövning: det pågående skiftet från ”hård” systemövervakning till en interaktiv logik där mediekonsumtion och övervakning är oskiljaktiga processer.
Detta skifte skärskådas i den amerikanska medieforskaren Mark Andrejevics senaste bok iSpy: Surveillance and Power in the Interactive Era (University Press of Kansas, 325 s). Här talas om en ”digital inhägnad” ( digital enclosure ) som vi alla är med och skapar – mer eller mindre frivilligt. Andrejevic beskriver det hela som ”skapandet av en interaktiv sfär i vilken varje handling och transaktion genererar information om sig själv”.
Att kliva in i den digitala inhägnaden är att låta sig kartläggas. Vi kan här erinra oss de skräddarsydda tips som presenteras under tiden man söker och handlar böcker på till exempel Amazon, eller de sponsrade länkar som genereras av Google utifrån vad man skriver i de mejl man skickar via deras e-post-system. Användningen av mobiltelefoner kan spåras, särskilt med hjälp av GPS-teknik, och möjliggör nya tjänster för lokalisering av personer. Det säljs idag särskilda familjeabonnemang där föräldrar kan se var deras barn (åtminstone deras telefoner) befinner sig, samtidigt som nya tjänster för positionering av till exempel foton introduceras. Genom att kombinera de möjligheter som öppnas av den här typen av social och geografisk kartläggning kan företagen även ta fram så kallad kontextuell reklam, det vill säga erbjudanden som är specifika för individen, tidpunkten och platsen. Vid lunchtid kan man i sin dator få ett tips om en närbelägen lunchrestaurang som passar ens smak. När man är ute och reser kan man få skräddarsydd turistinformation via mobilen.
Å ena sidan kan detta ses som förfinade tjänster som gör livet lättare för den enskilda individen. Å andra sidan är det en form av frihet som bygger på att man är kontinuerligt övervakad, både genom automatiska system och av andra mediekonsumenter. I Andrejevics bok ges en inträngande bild av hur dessa processer verkar som en förutsättning för infriandet av teknikoptimistiska löften om ökad frihet, kreativitet och delaktighet. Andrejevic menar att många av den interaktiva erans paroller, såsom ”deltagande” ( participation ) och ”maktdelning” ( power sharing ), som cirkulerar i både kommersiella och politiska sammanhang, förvanskar ordens grundläggande innebörd. Vanliga människors ”deltagande” handlar alltför ofta blott om att uppfylla industrins behov av kartläggning. Den kritiska frågan gäller vem som tjänar på och har kontroll över det arbete som den (inter)aktiva mediepubliken utför.
Andrejevics bok handlar alltså mer om maktrelationer än om den integritet som människor ger upp i och med den interaktiva övervakningslogiken. Författaren menar dock inte att den nya maktordningen är väsensskild från den som rådde under den massmediala eran. Interaktiv övervakning förstås i stället som en teknologisk vidareutveckling av industrialismens tidiga ideologier, såsom taylorismen. Dagens informationstekniker möjliggör just den typen av kontroll som man drömde om redan under Taylors dagar. Den grundläggande modellen för vinstmaximering har i så måtto inte förändrats, utan bygger alltjämt på ett införskaffande av maximal information om anställda och konsumenter. Andrejevics slutsats är alltså att de interaktiva medierna, trots ökade möjligheter till ”användargenerering”, inte skiljer sig så radikalt från äldre, centralstyrda massmedier som många gör gällande – åtminstone inte på ett ideologiskt plan.
Dessvärre är ”iSpy” också ett bevis på att det saknas empiriska studier som tar sig an de sociala mekanismer som möjliggör ”mjuk” övervakning. Andrejevic diskuterar nästan uteslutande systembehov – kommersiella, organisatoriska och militära strategier för att kontrollera allt större områden av människors liv. Men det saknas djupare analyser av vilka sociala behov dessa förskjutningar svarar mot, och hur olika samhällsgrupper upplever och förhåller sig till den så kallade digitala inhägnaden. Andrejevic talar gärna om ett generellt ”vi” istället för att ge sig ut på fältet och möta människor öga mot öga i deras dagliga interaktion med olika slags (övervaknings)medier. I den mån det ges konkreta exempel för att belysa övervakningssamhällets sociala konsekvenser är dessa påfallande ofta hämtade från populärtidskrifter, marknadsföringsmaterial och reality-serier. Sådana källor är knappast representativa för det sociala livet i stort. Andrejevics empiriska underbyggnad består alltså paradoxalt nog av just det slags teknikoptimistiska visioner och televiserade övervakningsspektakel som han samtidigt kritiserar, och dessutom regelbundet avfärdar som verklighetsfrämmande.
Den stora förtjänsten med ”iSpy” är att den gör sin läsare medveten om de grundläggande etiska och maktrelaterade frågor som väcks i och med den interaktiva eran. Boken spänner över stora delar av det fält som i dag utgör surveillance studies , sorterat under kapitelrubriker som ”iCommerce”, ”iCulture” och ”iPolitics”. En sådan kritisk exposé gör inte den svenska signalspaningsdebatten mindre relevant. Men den understryker att FRA:s verksamhet, som trots allt kan regleras och genomlysas med demokratins tre statsmakter, utgör en liten, och minskande, andel av den samlade övervakning som vanliga konsumenter och medborgare dagligen är del av.
Om man väger samman de iakttagelser som här har gjorts beträffande FRA-debatten och den nya övervakningsforskningen, är det på sin plats att efterlysa två saker. För det första behöver samhället fördjupade kunskaper om hur olika sociala faktorer inverkar på hur människor hanterar de etiska överväganden som ”mjuk” övervakning för med sig. För det andra behövs en vidgad offentlig diskussion kring övervakningssamhällets nya skepnad – en debatt som i sin tur kan vägleda medborgarna till egna ställningstaganden.
