Den 1 januari 1994 anslöt sig Mexiko till Nafta och gick därigenom in i ett frihandelsområde med USA och Kanada. Mexiko skulle definitivt bli en del av den utvecklade världen, menade president Carlos Salinas de Gortari. I samma ögonblick som moderniteten hägrade iscensattes emellertid ett uppror mot mexikanska staten i landsdelen Chiapas i södra Mexiko nära Guatemala. De upproriska kallade sig zapatister efter Emilio Zapata, en av de legendariska ledarna under den mexikanska revolutionen 1910-1917. Aktionen fick ett enormt genomslag i medierna, inte minst på grund av dess hemlighetsfullhet. Attacken var en överraskning, gerillamännen framträdde med ”rånarluvor”, och den anonyme ledaren kallade sig själv ”Subcomandante Marcos”. EZLN, ”den zapatistiska armén för nationell befrielse”, fick ett romantiskt skimmer.
Krigshandlingarna varade endast två veckor men ledde till ett par hundra döda på båda sidor, innan regeringen ensidigt beordrade eldupphör och förhandlingar inleddes. Marcos krav var ökad autonomi för Chiapas, att indianerna skulle ges jord att bruka kollektivt och att de skulle få rätt att själva avgöra konflikter enligt indianska traditioner. Så småningom rann det mesta ut i sanden. Det uppstod schismer bland zapatisterna, både mellan indiangrupper med olika språk och traditioner och mellan Marcos och vissa grupper. Redan från början uppmärksammade pressen att Marcos och andra ledare själva inte var indianer.
Marcos har sedan dess blivit alltmer självcentrerad, och man kan fråga sig om indianernas väl och ve varit hans främsta bevekelsegrund. Han skickar brev med inbjudningar till sitt territorium till mexikanska författare och politiker och även internationella berömdheter. Han skriver artiklar i pressen och på internet och ger intervjuer. Han ger ut skivor och skriver deckare. Han har också erbjudit sig att medla mellan ETA och spanska staten. Allt fler bedömare menar att han förskingrar det politiska kapital han byggde upp under den första tiden. Marcos identitet fastställdes av polisen efter ett år. Han är Rafael Guillén, lärare i filosofi från Mexiko City, son till en pensionerad möbelhandlare och medlem under många år i en marxistisk gerillagrupp.
Det verk som mer än andra lär ha inspirerat Marcos är ”Resistencia y utopía” (Motstånd och utopi), en lång och snårig berättelse om Chiapas från spanska erövringen och fram till mitten av 1900-talet, skriven av Antonio García de León och utgiven 1985. Den bild som förmedlades där var att Chiapas alltid varit efterblivet, närmast feodalt. Den sociala organisationen har vilat på stora jordegendomar. Indianerna fick vanligtvis ett förskott när de började arbeta på en gård, en skuld som de sällan lyckades arbeta av, bland annat därför att de var tvungna att köpa sina varor i gårdens affär till de priser som där gällde. När Latinamerika i början av 1800-talet frigjorde sig från Spanien, hade Chiapas kunnat bli en egen centralamerikansk stat, ungefär som El Salvador, men inlemmades i stället i Mexiko 1823. Tiden från slutet av 1800-talet och framåt beskrivs som en invasion av lycksökare från norr. Priset på den viktigaste varan, kaffe, har gått upp och ner, men olja, trä, vattenkraft och turism är nya inkomstkällor i Chiapas, branscher där indianbefolkningen dock för närvarande inte har de yrkeskunskaper som krävs.
Jorge Volpi, en av de mest framstående yngre mexikanska författarna, gav 2004 ut ”La guerra y las palabras” (Kriget och orden) om året 1994 i mexikanskt politiskt liv med speciell inriktning på Marcos och med en efterskrift om vad som hänt fram till 2004. I boken understryker Volpi inledningsvis att Chiapas omfattar cirka tre procent av Mexikos territorium och befolkning, att zapatisternas område gäller tre till fyra kommuner, men att Chiapas inom och utanför Mexiko sedan den 1 januari 1994 har blivit en symbol för hela Mexiko. Att associeras med den mest efterblivna landsändan har varit mycket nedslående för det utvecklade Mexiko.
Året 1994 var hemskt. Det var ett valår och inleddes alltså med ett uppror mot staten i en avlägsen landsända. Det fortsatte med två delvis ouppklarade politiska mord på högsta nivå, på presidentkandidaten Colosio och på presidentens svåger Ruiz Massieu. Valutan påverkades och en ”tequilakris” hotade världsekonomin.
Volpi har särskilt intresserat sig för Marcos retorik. Ett drag är att denne framställer Chiapas som ett förlorat paradis och mot den bakgrunden framför krav på förbättringar för indianerna. Texterna brukar innehålla litterära allusioner och humoristiska inslag. Just att Marcos framträder som textskapare har fått intellektuella att se honom som en av de sina och kan ha fördröjt den kritiska bedömningen av hans politiska agerande. Volpi påpekar bland annat att kravet på en förbättring av indianernas situation är legitimt men att det är egendomligt att med vapen göra uppror mot en demokrati för att kräva mer demokrati. Marcos har inte gett prov på något större politiskt tänkande men har en viss litterär talang och är närmast ett geni när det gäller att skapa medieintresse, avslutar
Volpi.
Mexikos Nobelpristagare i litteratur Octavio Paz skrev genast i januari och februari 1994 ett antal artiklar om situationen, omtryckta i ”Sueño en libertad” (Dröm i frihet) 2001. I dessa slog han fast att mexikansk demokrati är svag och behöver stärkas, inte attackeras. Mexiko har vacklat mellan kaos och auktoritärt styre, och när nu zapatisterna skapar kaos, ökar risken för en auktoritär reaktion. Dessutom, om zapatisterna ville ha demokrati och fred, varför vägrade de i februari 1994 i samband med förhandlingarna att lämna från sig vapnen?
Paz konstaterar också att Marcos går ända tillbaka till den spanska erövringen för att hitta förorätter att klaga över, men att han undviker att nämna den våldsbemängda historia Mexiko haft före och efter kolonialtiden. Marcos undviker också helt de problem som Chiapas har i dag, exempelvis en av världens snabbaste befolkningsökningar i de redan tättbefolkade indianska områdena, invandring av jordbruksarbetare från Guatemala samt fallande kaffepriser på världsmarknaden. Inget av detta beror på mexikanska staten. Beträffande Marcos krav framhåller Paz att en region inte samtidigt kan styras av både nationella och regionala lagar, om dessa är motstridiga, samt att kollektivisering av jord har prövats i kommunistiska länder och inte lett till ett bättre liv för bönderna. Han påpekar också att Mexiko redan har utrymme för kulturell pluralism inom ramen för sin konstitution. Vad gäller Marcos retorik menar Paz att den bygger på en blandning av bibliska bilder och indiansk retorik och att Marcos styrka inte är analys utan känsla och salvelsefullhet.
Bertrand de la Grange och Maite Rico, journalister från Le Monde och El País, har gjort ett omfattande fältarbete för att försöka förstå fenomenet Marcos och publicerade 1997 ”Marcos: la genial impostura” (Marcos: det geniala bedrägeriet). De börjar med att understryka att Chiapas är en ”revolution” i vilken det flutit mer bläck än blod. Efter de två första veckorna har det inte förekommit några strider att tala om.
I boken framhålls att Marcos idol är Che Guevara. Han framträder som denne med pipa, skägg, röd halsduk, Maomössa och patronbälte. Han vill, precis som Che, gärna bli fotograferad och filmad, och liksom Che varken dansar eller dricker han, men vårdar sitt rykte som kvinnokarl. Han har till och med astma som Che. I jämförelse med Fidel Castro och Che Guevara verkar dock Marcos oskuldsfull, nästan barnslig. Han klär ut sig, han gömmer sig, han delar ut ”visum” till sitt område och han ”gifter ihop” zapatister. Denne lekfulle hjältes berömmelse kan ha samband med att den europeiska vänstern söker nya vägar, tror författarna. Den beskrivning de båda journalisterna ger av västerländska ”revolutionära turister” i Chiapas är tragikomisk.
Påfallande många texter om Chiapas är skrivna av personer som kommer utifrån men som sympatiserar med någon aspekt av zapatisternas program. Journalisten Gloria Muñoz Ramírez har levt en längre tid med zapatisterna och publicerade 2003 en reportagebok med namnet ”EZLN: el fuego y las palabras” (EZLN - Elden och orden). Boken består av intervjuer med olika zapatister, som alla har det gemensamt att de har låg utbildning och använder ett mycket enkelt språk. Alla reportage illustreras med foton, där den porträtterade är maskerad och står med vapen i hand. Reportagen är gjorda på modellen ”hjältens liv”; Muñoz Ramírez berättar rörelsens historia på ett sentimentalt sätt och har ingen som helst kritisk distans till de intervjuade. Hon understryker kamratskapet och berättar om små dagshändelser. Man gratulerar varandra vid födelsedagar, fotograferar varandra och läser upp egenhändigt skriva dikter. Läsaren associerar kanske till unga scouter på utflykt som samlas kring lägerelden för att sjunga och dansa. Muñoz Ramírez kommenterar inte att zapatisterna talar om fred, rättigheter och respekt samtidigt som de har dödat soldater och kraftigt ökat Mexikos militärutgifter. Marcos finns med som supermacho, alltid maskerad och med vapen. Här kombineras våld, erotik och
beundran för ledaren. Det nämns över huvud taget inte att få indianer sympatiserar med zapatisterna och att många av dem flytt från området. Upproret har hittills lett till tiotusentals indianer i flyktingläger och kraftigt ökat beroende av ekonomiskt stöd utifrån.
Helt olika politiska grupper projicerar sina drömmar på Chiapas, drömmar som inte har mycket med indianernas situation att göra. Mexikanen Luis Hernández Navarro publicerade 1998 ”Chiapas. La nueva lucha india” (Chipas. Den nya indianska kampen) på ett spanskt förlag. Han märker inte sina egna motsägelser utan berättar i samma andetag att zapatisterna har uppmanat till valbojkott och att befolkningen inte är tillräckligt representerad och att demokratin därför inte fungerar. Han anklagar mexikanska staten för att inte förhandla och för att vilja vinna militärt, fast det är zapatisterna som gjort militärt uppror mot staten. Han menar att indianerna ska kräva rätten att vara samtidigt lika och olika.
”Chiapas, miradas de mujer” (Kvinnoröster från Chiapas) från 2002 är en antologi av olika spanska kvinnor från Baskien och Katalonien som engagerat sig för Chiapas. Kvinnorna identifierar sig med Chiapasupproret, eftersom de ser det som en kombination av regionalnationalism och socialism. De hemfaller emellertid också åt motsägelser, eftersom de kräver respekt för indianernas traditioner och för kvinnors lika rättigheter och samtidigt ger exempel på hur indianernas traditioner just åsidosätter dessa rättigheter.
I antologin ”Chiapas, una perspectiva histórica” (Chiapas, ett historiskt perspektiv), utgiven i Barcelona 2001, samsas regionalnationalister, marxister och feminister som intresserar sig för zapatisterna som antisystemrörelse. Författarna vill bevara kollektiva drag i kulturen som fester, muntliga traditioner och gemensamt jordbruk. De önskar sig tillbaka till en guldålder som är en historisk fiktion. Det är emellertid för indianerna de önskar den här guldåldern, eftersom författarna själva inte verkar ha för avsikt att slå sig ner i ett sådant samhälle.
Chiapas illustrerar att det är kombinationen våld och romantik och vantrivsel i den egna kulturen snarare än indianernas situation som intresserat pressen och vissa västerlänningar. Chiapas har använts för att projicera egna önskedrömmar. Långsiktigt arbete med praktiska förbättringar inom en demokratisk ram är tydligen inte lika fängslande.
