Det är i år jämnt ett sekel sedan Selma Lagerlöf, som första kvinna och svensk, tilldelades Nobelpriset i litteratur – ”på grund af den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”, som det heter i Svenska Akademiens motivering. I våra ögon ett självklart val. Men faktum är att det satt hårt inne.

Saken var nämligen den, att Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén, tillika ordförande i dess Nobelkommitté, alltsedan publiceringen av ”Gösta Berlings saga” sett med oblid blick på Selma Lagerlöf och sedermera även på hennes stadigt växande beundrarskaror, såväl inom som utom Akademien. En stor del av Selma Lagerlöfs författarskap hörde helt enkelt inte hemma i den smakens bastion som Wirsén, med tilltagande ålder alltmer nitiskt, förskansat sig i. Hans syn på den i dag givna klassikern framgår oförmedlat i 1909 års kommittéutlåtande, där debutboken bland annat omnämns som den ”flerstädes naturvidriga och smaklösa ’Gösta Berlings saga’”.

Även om Wirséns forcerade avoghet säkert närdes av flera källor, sprang den troligtvis i huvudsak ur en vilja att visa på konsekvens i det estetiska omdömet. Henrik Schück har i sin samling med anteckningar till Svenska Akademiens historia mellan 1883 och 1912 – ”endast för akademiens egna ledamöter och icke afsedd att i framtiden tryckas”, som han angav i förordet, men som likväl utgavs på 90-talet och sedan 1999 finns att tillgå i en volym – omtalat hur Wirsén aldrig ville medge ”att han i sina kritiker gjort sig skyldig till en feluppfattning”: ”Han var tillräckligt poet för att inför sig själf nödgas erkänna, att Selma Lagerlöf var en stor skaldebegåfning, men då han i sin anmälan af hennes förstlingsarbete fullkomligt strukit ned henne, vägrade han ständigt – nog mot sin innersta känsla – att erkänna, att hon dock var en stor poetisk förmåga.”

Schücks (stundom en smula jäviga) dokument inifrån den slutna församlingen under Wirséns tid vid rodret formar sig för övrigt till en smått häpnadsväckande skildring av en mikrovärld av vittra vendettor. Wirsén beskrivs där bland annat som ”en handlingskraftig despotnatur, som var så lifligt öfvertygad om, att hans åsikter voro de enda riktiga, att han ansåg det omöjligt, att en annan person kunde bona fide förfäkta motsatta eller afvikande meningar. Hos sina motståndare förutsatte han därför nästan alltid mer eller mindre orena bevekelsegrunder.”


Att Selma Lagerlöf trots alla ansträngningar från Wirséns sida utsågs till pristagare blev ett stort personligt nederlag för honom, från vilket han strängt taget aldrig kom att återhämta sig.

Selma Lagerlöf nominerades för första gången redan 1904 och skänktes då i Wirséns kommittéutlåtande ett förhållandevis milt omdöme. Han skriver bland annat att var och en nog kan erkänna ”den etiska renheten i hennes skrifter, de framsteg hon med nästan hvarje arbete gjort i stilens ädla konstnärlighet och det betydande värdet af somliga bland hennes skapelser”. Men han fortsätter med att påtala att det finns ”de” – till vilkas skara han alltså hörde – ”som ej fullt ut kunna förlika sig med maneret i ’Gösta Berlings saga’ eller med framställningssättet i ’Antikrists mirakler’ eller med författarinnans benägenhet att, äfven när hon skildrar verkligheten, låta denna hopflyta med saga och sägen”.

Den egentliga striden ägde emellertid rum först inför 1908 års prisbeslut. Wirsén slutade knappast framhärda i sin aversion mot Selma Lagerlöf, och i årets utlåtande står det bland annat att man i hennes verk kan ”spåra något uppskrufvadt och förkonstladt, som egentligen strider mot nordbons lynne och åtminstone ej kan behaga den, som i sin vittra läsning haft, utom antikens skalder, till läromästare och älskade mönster Tegnér och Runeberg, hos hvilka inga floskler förekomma”.

Vid det laget hade dock Selma Lagerlöfs kandidatur stärkts och mycket talade för att hon skulle tillerkännas det årets pris. Wirsén var dock fast besluten att så icke skulle ske, och han lyckades åtminstone i den föresatsen. Men det stod och vägde. Samtidigt som ränkerna smiddes och de interna lojaliteterna sattes på prov.

Höstens slutliga överläggningar blev minst sagt kärva. Om det utslagsgivande sammanträdet inom Nobelkommittén den 2 september skriver Schück att ”detta artade sig till en polsk riksdag”. Läget var också i sanning kinkigt. Av kommitténs fem ledamöter ämnade författaren K A Melin, språkhistorikern Esaias Tegnér d y samt Erik Axel Karlfeldt lägga sina röster på Selma Lagerlöf, medan Wirsén tillsammans med en av sina få lojala kolleger, arkeologen och för detta riksantikvarien Hans Hildebrand, ville ge företräde åt den italienske författaren Antonio Fogazzaro.

För Wirséns del gällde det att så långt möjligt stävja ett pris till Selma Lagerlöf. Han sökte därvid förmå akademiledamoten och friherren Carl Bildt – bland kommentatorer utpekad som något av Wirséns marionett, och själv opponent mot både Lagerlöf och Fogazzaro – att i en skrivelse till kommitténs ledamöter föreslå en tredje huvudkandidat bland namnen på årets nomineringslista, en kandidat som kunde tros äga utsikt att erhålla majoritet inom kommittén och därpå i resten av Akademien.


Den som nu i den avsikten föreslogs och presenterades som en skälig jämkning mellan de stridande parterna var den åldrige engelske skalden Algernon Charles Swinburne, vilket måhända var ett något otippat namn att komma från Wirséns läger. Wirsén hade i 1903 års utlåtande i själva verket tämligen beständigt lyckats desavouera denne genom att bland annat fästa Akademiens uppmärksamhet på hans beklagliga tendens att ”hängifva sig åt en otyglad sinnlighets mörka makt”, något som uppenbarligen skar sig med den tidens tolkning av testator Nobels ord om att priset skulle tillerkännas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”.

I en privat brevkorrespondens (anförd i Schücks anteckningar) mellan akademiledamöterna Gottfried Billing och Claes Annerstedt – två av Wirséns vedersakare – skvallrar den förre om turerna kring den wirsénska rockaden:

”Vid ett Nobelkommittésammanträde bestämde sig majoriteten /.../ för att förorda Selma Lagerlöf. Häraf liksom väl af andra indicier blef W. antagligen tveksam om möjligheten att hindra hennes prisbelönande. Han är en skicklig och slug diplomat. Du vet, att Bildt alltid varit motståndare till Lagerlöfsförslaget /.../. Han har nu varit i Stockholm och med honom har W. samtalat, hvaraf följden blifvit ett skriftligt förslag af B., att, då meningarna voro så delade, man skulle förena sig om Swinburne. Detta är naturligtvis W:s förslag. Vid sista kommitésammanträdet /.../ förklarade vår fridsamme och eftergifvande sekreterare, att han skulle afstå från sin Fogazzaro. Naturligtvis instämde Hildebrand i samma fridsproposition. Och Karlfeldt /.../ gick öfver på samma sida. /.../ W. anser sig nu kunna påräkna pluralitet vid afgörandet. /.../ Allt motstånd kommer från, att W. en gång kommit att orättvist bedöma S. L-f och nu känner som förödmjukelse att se henne belönad – något, som det svenska folket i stort sedt fordrar som rättvisa.”

Saken tillspetsades än mer då Wirsén, i strid med kutymen – samt enligt Schück ”i strid mot sundt förnuft” – satt endast sin egen signatur under och därtill nekat kommitténs övriga ledamöter att läsa det av honom avfattade utlåtandet, som skulle presenteras för Akademiens resterande besättning vid ett sammanträde den 17 september. Vid just denna sammankomst blir det tydligt att Selma Lagerlöf-frågan – därtill förmodligen, med den psykologiska snöbollseffektens logik, ackumulerande gamla person- och meningskonflikter – vid tidpunkten hunnit verka menligt på den redan förut anspända sämjan. Billing rapporterade med knappt återhållen harm till den frånvarande Annerstedt: ”Efter sammankomstens upplösande – dock innan kamraterna hade gått – gaf han mig en förebråelse för att alltid vilja göra honom emot och anklagade mig för ’arrogans’ m.m. Karlen är som vore han icke vid sina sinnens bruk. Men han har tagit fel, om han tror sig kunna skrämma mig, såsom han gjort med andra.”

1908 års prisavgörande slutade med bakgrund av det skyttegravsliknande tillståndet bland de aderton som det gissningsvis torde sluta i dylika fall: med en kompromiss. Till pristagare utsågs sålunda den redan i samtiden ansett slätstrukne tyske filosofen Rudolf Eucken. Ett val som flertalet av prisutdelarna av allt att döma var missnöjda med, däribland inte minst Wirsén som till och med vägrade framföra det traditionsenliga hyllningstalet vid prisceremonin.


Wirséns seger var, som vi nu vet, av pyrrhisk art. Priset till Selma Lagerlöf blev bara fördröjt med ett år, och backades 1909 upp av en ännu ivrigare och målmedveten opinion – bland akademiledamöterna, externa förslagsställare och allmänheten. Den vanligen behärskat protokollmässiga utlåtandeprosan krackelerar när den pennförande åter upprepar, och nu duktigt saltar, sina argument mot ett pris till Selma Lagerlöf: ”Då undertecknad Wirsén i den författares arbeten, som skall kunna utmärkas med Nobelpriset, vill finna lefvande natur, ej onatur, verklig konst, ej förkonstling, verklig fantasi, ej fantastik, och då Selma Lagerlöf i större delen af sina arbeten ej tyckes mig fylla dessa önskningsmål, kan jag ej votera på henne. Väl vetande, att man nu för tiden nästan är ’varg i veum’, om man ej oinskränkt beundrar fröken Lagerlöfs författarskap, måste jag dock mera följa den inre öfvertygelsens bud än en tillfällig opinionsstorm, som gör anspråk på suveränitet och knappt vill tåla en mening, hvilken är motsatt dagens satser.”

Några sidor tidigare i samma utlåtande hade Wirsén blottat sitt mått av desperation, eller möjligen uppbragd förtvivlan, när han skrev, att om man fäste vikt vid ”en lätt uppskufvad s. k . allmän opinion” så skulle den av honom i än högre grad avskydde August Strindberg ”därest han vore föreslagen, främst komma i åtanke”, eftersom ”det är uteslutande genom honom, som Sveriges litteratur är känd i utlandet”.

I ett försök att obstruera Selma Lagerlöfs nu till synes oundvikliga lagerkröning sökte Wirsén in i det sista väcka intresse, och värva röster, för (bland andra) den belgiske dramatikern Maurice Maeterlincks kandidatur – som slutligen också fick priset, men först 1911. Slutraderna i 1909 års utlåtande andas vad som faktiskt kunde benämnas resignation.

”Wirséns ställning inom akademien var onekligen tragisk”, summerar Schück och fortsätter: ”Selma Lagerlöfs val var Wirséns största nederlag, och detta synes alldeles ha brutit hans kraft. Hans motståndare, af vilka de flesta personligen höllo af honom, kände därför knappt någon segerglädje, utan snarare medlidande med den slagne”.

I ett brev till Billing, skrivet ett par månader innan det avgörande beslutet kring 1909 års pris, tecknar Tegnér d y en rätt förstämd tablå av ”den slagne” sekreteraren: ”Öfver hela hans person låg något matt och kraftlöst, som väckte medlidande och manade till skonsamhet mot honom, äfven när man tyckte, att han kunde ha godt af att någon gång höra sanningen. Det kändes också plågsamt för mig, när W. efter sammanträdet på ett visserligen förebrående, men ändå rätt beskedligt sätt sade till mig några ord om ’olikheten mot fordom’. Han hade ju rätt, och äfven för mig döko minnen upp från äldre, gladare tider, innan ännu någon Nobelstiftelse kommit till och verkat split.”