Vilken av följande frågor är mest intressant: Vilka faktorer leder till ett samhälles undergång? eller: Vilka faktorer leder till ett samhälles överlevnad? Ett samhälles undergång är något dramatiskt, och ofta lärorikt. Men ett samhälles överlevnad känns alltid som ett provisorium, en tillfällighet. Så är också studier av samhällens undergång mycket vanligare än studier av samhällens överlevnad. På flera sätt flätas de sedan samman: studiet av undergången blir en rekommendation för framtiden, en redovisning av de värden som forskaren menar att vi måste värna om för att undvika ett snöpligt, brutalt slut.
Få undergångsskildringar är enkla konstateranden, eller likgiltiga iakttagelser. De flesta är inkännande och vredgade partsinlagor som vill varna för tendenser och trender i samtiden. Även Oswald Spengler som i sina böcker studerade vad som tycktes vara lagbunden förstörelse och undergång hade en moralisk agenda. I ”Människan och tekniken” avslutar han med en rekommendation om hur vi kan möta den
undergång som han menade var oundviklig. Bilden han målade upp var av den ståndaktige soldaten utanför det dömda Pompeji som stolt och rak i ryggen står kvar och iakttar den växande lavafloden som rinner nedför vulkanens sluttningar. Den soldatens stoiska mod ville han anbefalla, och däri avslöjar även Spengler sin vilja att inte bara beskriva undergången, utan också påverka sin samtid: varför bry sig om samtidens moraliska hållning om undergången är oundviklig?
Domedagsprofeten vill alltid något med nutiden.
Antonio Rosmini, präst och filosof på 1700-talet, konstaterade i en av sina filosofiska skrifter att det finns två sorters orsaker till att samhällen går under: yttre och inre. De yttre kan vi inte göra mycket åt: invasion av fiender och den därpå följande förödelsen kan innebära slutet för ett samhälle. Men den inre förödelsen som följer av moralisk och andlig uppluckring kan bekämpas, menade han, och startade följdriktigt en församling för att stärka samtidens moral.
Domedagsprofeten är
moralist.
Det moralistiska i undergångsgenren är ständigt närvarande, och det är bara i ett fåtal fall som vi finner skrifter som behandlar undergång och överlevnad med ett verkligt vetenskapligt tonfall. Ett exempel på denna förment vetenskapliga undergångslitteratur är den märkliga lilla studien ”Historical Dynamics: Why States Rise and Fall” (2004). I denna bok utvecklar Peter Turchin vad han kallar en cliodynamik, en historiens räknelära, där han med olika matematiska modeller försöker förklara och förutsäga historiens gång och samhällens undergång. Turchin presenterar modeller för hur eliter växlar i samhällen, hur etnisk integration går till och för hur stater faller samman när modellerna blir instabila. Boken är symptomatisk för drömmen om det förutsägbara samhället - men dess partikulära underlag gör formlerna meningslösa och verklighetsfrämmande.

Nyligen har Jared Diamond, världsberömd för sina böcker om allt från imperialism till sex, presenterat sitt eget tillskott till den dystra
undergångsgenren. I Collapse: How Societies Choose to Fail or Survive (Allen Lane, 576 s) ger Diamond de socialantropologiska gamarna rikligt med kött att tugga i sig. Här går kulturer under på löpande band och massmord ackompanjerar miljökatastrofer.
Diamond värjer sig tidigt mot anklagelsen om domedagspornografi, och jämfört med andra verk i genren (särskilt Martin Rees ”Our Final Hour” och Richard Posners ”Catastrophe”) är inte ”Collapse” entydigt deprimerande. Boken innehåller studier av framgångar såväl som samhällens sönderfall och slutliga utplåning. Men ändå kvarstår, efter läsningen, intrycket av en stundtals osund fascination för kulturer som liksom brutit samman.
Diamond själv menar att denna fascination är ädel - vi bör studera samhällen som faller samman för att själva stå bättre rustade inför en alltmer komplex framtid, men det är en slutsats som förtjänar att utmanas. Vad är det vi skall studera? Och vad kan vi egentligen lära oss av de samhälleliga sönderfall som Diamond serverar oss?

Ett exempel, som genomsyrar både bokens berättelser och dess tonfall, är Påsköns öde. Påskön gick under på grund av att dess invånare överexploaterade de naturresurser som de hade att förfoga över. Mot slutet, spekuleras det, förekom både rituell och mer praktiskt sinnad kannibalism. Påsköns invånare högg ned alla träd och snart var ön föga mer än en sandöken. Samhällena var hierarkiskt ordnade och hövdingar av olika slag fordrade tribut i form av de statyer som kommit att bli typiska för ön. Handeln kollapsade och det lilla samhälle som funnits på ön utplånades snabbt.
Det låter som en viktig lektion, en sorts utantilläxa som vi alla borde lära oss för att kunna förhålla oss till våra egna naturresurser, samhällen och ekonomier. Men är det verkligen det? Som bland andra Bjørn Lomborg påpekat är Påskön egentligen en anomali (visserligen en sorglig och i många stycken tragisk anomali, men ändå just en avvikelse från det normala). Träden som växte på Påskön behövde mycket lång tid innan de kunde
avverkas - till skillnad från de palmer som växte på många närbelägna öar där folken överlevde, och när träden väl huggits ned fanns ingenting lämpligt att ersätta dem med. En avvikelse i den lokala floran ledde till att Påsköns invånare snart stod utan bränsle och virke. Men är det verkligen skäl att framhålla Påskön som ett varnande exempel?
Tänk om sanningen i stället är den att vi faktiskt inte kan lära oss något särskilt av Påskön? Att Påsköns invånare föll offer för en grym, botanisk tillfällighet som knappast går att överföra till en generell lärdom av något egentligt värde? Tänk om Påskön inte är en viktig fallstudie, utan en sorglig engångshändelse?
Det kan tyckas vara en naiv och farlig hållning att inta, men det motsatta är lika sant: när vi upphöjer ett historiskt skeende till ett varnande eller lärorikt exempel skapar vi förutsättningar för framtidens politik på ett sätt som kan vara både destruktivt och kortsiktigt. Om lärdomen av Påskön blir att vi inte skall fortsätta att utnyttja våra
naturresurser kommer det att leda till att ett stort antal människor blir utan den tillväxt och det välstånd som den rika världen redan åtnjuter - och då måste vi vara rimligt säkra på att det analogislut vi gjort utifrån Påsköns exempel verkligen bär.
Diamond medger detta. Han är ingen rabiat miljöagitator, inte heller finner han något egenvärde i den ofta olyckliga polarisering mellan ekonomi och miljö som präglar en del undergångsskildringar med ekologiska teman. Hans bok är över huvud taget hållen i en vänlig och ofta försiktig ton. Diamond tar också upp exempel som säkerligen inte vinner honom vänner i det elitgröna lägret - som Chevrons lyckade miljöarbete (den biologiska mångfalden är större på de delar av Nya Guinea som kontrolleras av energijätten än på de omkringliggande delarna).
Men samtidigt som han medger svagheten i exemplet kan han inte låta bli att stödja sin argumentation på Påsköns öde: ”Metaforen är givetvis inte perfekt. Vår situation i dag skiljer sig i viktiga avseenden från den
som mötte Påsköns befolkning på 1600-talet. Några av dessa skillnader ökar faran för oss: om till exempel endast tusentalet Påskö-bor med stenverktyg och muskelstyrka förmådde förstöra sin miljö, hur kan då miljarder människor med metallverktyg och maskiner undvika att ställa till mer skada?”

Vi kan visserligen säkert ställa till mer skada, men vi kan också - med modern teknik och moderna verktyg - se till att förnya skogsbruket på ett sådant sätt att det inte längre riskerar att bli lika destruktivt som det som bedrevs på Påskön. Vi kan också via globala kommunikationsnät utbyta erfarenheter med andra och därför lära oss mer om de träd vi använder i skogsbruket, för att undvika att fastna i situationer med exempelvis extremt långsamt växande virke.
Påskön är ett skräckkabinett över det mänskliga oförståndet, men det är ett irrelevant sådant: det kan inte appliceras på vår tid. Frestelsen att dra långtgående slutsatser ur exemplet blir emellertid för stor för Diamond, och han frammanar de olyckliga
Påskö-bornas sista timmar som en sorts skuggbild av vår tid.
Denna typ av argumentation drar ned värdet på en del av det Diamond skriver. Analogierna bär honom inte hela vägen. Den oerhörda detaljrikedom och det rikhaltiga empiriska material som han presenterar är både fascinerande och lärorikt, men inte alltid fyllt med just de lärdomar som Diamond försöker konstruera ur stoffet.

Den kanske tydligaste lärdomen är en som helt strider mot grundtemat i boken. Diamond fokuserar på olika samhällens undergång och ger många bistra exempel, men inte desto mindre slås man av tanken att mänskligheten ju inte endast överlevt utan också vuxit och gradvis fått det bättre.
Sammanbrotten är få - även om man räknar människoliv - i förhållande till framgångarna. Hela den mänskliga historien är, även med Diamonds mått mätt, en oerhörd framgång.
Diamond bemöter denna - som han säkert tycker både farliga och frivola - attityd i ett sista kapitel med ett buttert ”nu, ja”, och hävdar att av det inte nödvändigtvis följer
att det kommer att fortsätta att gå bra. Däri är det bara att hålla med honom. Men den riktigt stora frågan är inte om det kommer att gå bra, utan under vilka förutsättningar det kan tänkas gå bra.
Diamond tar sin katalog av sammanbrott till intäkt för behovet av en ökad central kontroll, mer planering och bättre styrning av miljön. Han menar att det sätt på vilket ett samhälle reagerar på miljöutmaningar är avgörande för dess överlevnad, och han går så långt att han uttrycker en försiktig, men märklig, beundran för den dominikanske diktatorn Balaguers miljöpolitik - även om han medger att detta knappast förlåter diktatorns övriga brott.
Diamonds svar på frågan om hur vi skall försäkra oss om att den anmärkningsvärda mänskliga framgångshistorien fortsätter är att peka på behovet av långsiktig, samhällelig kontroll och planering.

Det är en mycket märklig slutsats, särskilt med tanke på hur sådana samhällen tidigare oundvikligen visat sig instabila och ofta direkt farliga för grannar, medborgare och
miljö. Diamonds slutsats blir desto märkligare med tanke på att det samhälle som lyckats bäst - vårt västerländska - hittills inte präglats av dessa egenskaper, utan av en fri och öppen marknad.
Men förklaringen är enkel: Diamonds empiri utgår från misslyckandena. Utgångspunkten för hans framtidsrekommendationer är de många stater som fallerat. Och visst är det frestande att i efterhand tänka att det kunnat gå annorlunda med en vis, stark ledare - men det är sannolikt bara en fåfäng förhoppning. Ser vi till vår tids exempel ser vi att lösningen i stället handlat om den fria individen och det öppna samhället.
Ytterst är det alltså i perspektivet - det entoniga varnandet för kollapsen - som bristerna framträder som tydligast. Diamond snuddar vid detta i slutet av boken, när han skriver: ”Vi har möjligheten att lära oss av de misstag som människor på andra platser och i andra tider gjort. Det är en möjlighet som inget tidigare samhälle haft i samma utsträckning.”
Just det - och vad betyder det egentligen?
Vad säger det om vårt samhälle att vi har denna möjlighet och att vi lyckats så bra? Det borde förundra oss mycket, mycket mer än hela Diamonds katalog av kollapser.

(under strecket 7/4 2005)