Nationalstaternas slutna ekonomier är en saga blott. Som den nuvarande krisen för EU visar, har vi i högsta grad blivit beroende av hur grannländerna sköter sig. Liksom slaget av en fjärilsvinge kan fortplanta sig till andra sidan jordklotet och ge upphov till tropiska stormar får i globaliseringens tid sociala händelser i ett land inte sällan dramatiska konsekvenser för hela världen. Staterna växer samman. Beroendet blir ömsesidigt. Alla har ett intresse av att ingen missköter sig. Däremot avvisar de flesta som skriver om saken folkvald regering och demokratiskt ansvarsutkrävande på global nivå som något fullständigt orealistiskt. ”Om vi ska kunna förbättra ansvarsutkrävandet inom världspolitiken, måste vi överge analogin med nationalstaten och hitta på andra, pragmatiska metoder”, skriver till exempel den ledande amerikanske forskaren Robert Keohane.
Redan vid fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget användes uttrycket ”global demokrati” i två olika betydelser. Den ena var att fler nationalstater borde blir demokratiska. Detta projekt får väl sägas i stort sett ha lyckats i form av olika ”demokratiseringsvågor” under 1900-talet. Den andra betydelsen var just upprättandet av en demokratisk världsregering. Den idén har varit mindre framgångsrik. Starkast stod federalismen omkring 1945. Genom världskrigen hade nationalstaterna komprometterats. Uppenbarligen kunde inte Europas innevånare låta bli att slå ihjäl varandra. Något nytt måste träda i deras ställe. Men under de senaste 65 åren har nationalstaterna visat en överraskande livskraft och drömmen om en fredsbevarande världsregering har klingat av. Medborgarskap i en nationalstat utgör alltjämt den enskildes främsta politiska plattform.
Globaliseringens problem får därför hanteras genom kreativ anpassning av detta medborgarskap. Besluten i ett land har betydelse för innevånarna i ett annat land. Bör därför till exempel inte danskarna ha rösträtt, när Sverige lokaliserar kärnkraftverk till södra Sverige – åtminstone de som bor närmast den svenska gränsen, åtminstone de som är starkast engagerade i kärnkraftsfrågan?
Hur ska man se på sådana förslag? Enligt min uppfattning utgör dessa anpassningsförsök, som uppslagsrikt utvecklas inom forskningsområdet internationell politik, i många avseenden en återvändsgränd. Analogin med nationalstaten är faktiskt det enda raka – om vi alls ska kunna tala om demokrati i globala sammanhang.
Närmare bestämt innebär anpassningen av medborgarskapet till globaliseringen att den traditionella, allmänna och lika rösträtten ersätts med två nya principer: inflytandet ska graderas efter hur ”påverkad” man är av ett beslut (”the affected principle”) och hur ”intensivt” man är engagerad i frågan (”the intensity principle”).
Påverkansprincipen kan i förstone verka rimlig. Inrikespolitiskt kunde till exempel skolbarnsföräldrar få flera röster, när skolfrågor beslutades. Men tänker man efter är det inte bara föräldrar som har intresse av hur skolan utformas utan också företagsledare som i framtiden söker arbetskraft, eller äldre som är beroende av god omsorg. Eller tag biståndspolitiken. Många u-länder har i högsta grad blivit påverkade av den industrialiserade världens ekonomiska stöd till sina forna kolonier. Borde inte u-länderna då få vara med och rösta om u-hjälpen, om man nu ska ta påverkansprincipen på allvar? Eller det amerikanska presidentvalet: vem som är USA:s president hart den allra största betydelse för andra länder. Borde inte svenskarna få vara med och rösta i dessa val? Under det senaste presidentvalet kunde man för övrigt nästan få intryck av att detta redan var fallet, då tidningarna rapporterade hur stödet för Obama varierade mellan olika regioner i Sverige. Om svenskarna haft rösträtt, skulle stödet för Obama ha blivit ännu större; särskilt starkt var stödet i Gävle, Gotland och Norrland, något svagare i Skåne, Blekinge och Jönköping.
Nej, påverkansprincipen biter sig till slut själv i svansen och slutsatsen är nog, som den australiensiske filosofen Robert Goodin skriver, att ”alla är påverkade av allt överallt och alltid”. Därför är den gamla hederliga principen om allmän och lika rösträtt det enda som håller i längden även när man diskuterar internationella frågor.
Den andra principen, intensitetsprincipen, gjorde entré för ett halvsekel sedan i en amerikansk tidskrift i gestalt av mr Smith, som var trött och inte orkade med något annat än att sitta och prata efter middagen, medan hans hustru och ett gästande par i och för sig inte brydde sig särskilt mycket om vad de gjorde men ändå vagt lutade åt något mera aktivt alternativ som att spela bridge eller gå på bio. Borde mr Smith få som han ville eller skulle flertalet få bestämma? Har en ljum majoritet rätt att köra över en intensivt engagerad minoritet?
Intensitetsproblemet brukar kallas demokratins akilleshäl och någon teoretiskt tillfredsställande lösning finns inte. Därtill kommer tekniska mätproblem. Hur fastställer man intensitet? Kanske vissa människor har en sådan personlighet att de verkar intensivt engagerade vad de än talar om? Och om intensitet ger förtur, är då inte risken för missbruk påtaglig, det vill säga möjligheten att överdriva sitt engagemang? Och varför stanna vid intensitet? Den kan tyda på extremism medan till exempel kunskap kan vara en mera värdefull egenskap.
Den praktiska lösningen på intensitetsproblemet är korporativismen. Intensivt engagerade minoriteter får genom sina intresseorganisationer en andra chans, om de förlorar parlamentariskt. Via påtryckningar kan de hoppas på det bästa i stället för att hänge sig åt generalstrejk, revolution eller utbrytning. Korporativismen har haft stor betydelse för att skapa sammanhållning i det svenska folkhemmet. Kanske kan den också lösa världspolitikens legitimitetsproblem? ”Corporatism goes global”, utropar pragmatikerna och talar vackert om hur nationalstaterna kompletteras av NGO:s. Men bakom civilsamhällets idealistiska kulisser döljer sig inom EU och FN lobbyorganisationer som advokatkontor och storföretag. ”Den globala korporativismen” visar sig vara en metod att ge mer åt de högröstade som redan har mest.
Nej, det finns ingen anledning att falla i farstun för de moderna teorierna i internationell politik om påverkan och intensitet. Även i globala sammanhang bör den demokratiska normen vara att alla människor har lika rätt att bestämma över sina levnadsomständigheter. Denna princip får enligt min uppfattning inte manipuleras genom specialarrangemang mellan stater. Danskarna ska inte rösta om svensk kärnkraft. Deras globala inflytande, liksom alla andras, får ske multilateralt. Alla andra principer utestänger stora delar av jordens befolkning.
Invändningen brukar vara en varning för den oerhörda maktkoncentration, som en global demokrati skulle innebära. Då ser man emellertid bara till myntets ena sida: ”makten”. Den andra sidan heter ”ansvar”. Demokrati, även i globala sammanhang, betyder att maktutövning och ansvarsutkrävande ska följas åt. För världsordningen är naturligtvis denna tanke oerhört radikal, men det var den också för nationalstaten när den ursprungligen lanserades. Dittills hade de styrande hävdat att de fått makten från Gud (eller Historien). Nu skulle makten komma från folket, från det råa, obildade folket! Förståsigpåarna skakade på huvudet. Men så småningom, ofta efter tumult och revolution, någon gång i fredligare former, bröt den nationella demokratin igenom. Samma omvälvande process synes nödvändig om vi ska få ett demokratiserat världssamfund.
Men det gäller då att begreppet ansvarsutkrävande får behålla sin ursprungliga innebörd att medborgarna har rätt att välja (och avsätta) sina regeringar. De som efterlyser nya, pragmatiska metoder menar däremot att ett politiskt system kan få legitimitet genom resultatpolitik (”output-legitimisering”). Efter 1989, när den liberala demokratin inte anses lika ifrågasatt som tidigare, har intresset flyttat över från procedurfrågorna just till politikens förmåga att leverera ekonomisk välfärd. Men bröd och skådespel åt folket har i alla tider varit ett knep för de styrande att behålla makten för sig själva. Så är det även i dagens diskussion om global demokrati. Världen blir inte demokratisk genom ekonomisk tillväxt, även om det i sig är en god sak, utan genom att alla får vara med och ställa de styrande till svars för den politik de för.
Det finns i dag tecken på nationalstaternas försvagning och en gryende internationell rättsordning. Förändringen sker snarare genom ”bottom-up” än ”top-down” i form av lokala och regionala initiativ för samordning och delegering. Där finns kraften, som den tyske samhällsvetaren Jürgen Habermas skriver i sin senaste bok om Europas författning, snarare än bland reformmakarna inom FN, vilka i årtionden debatterat de nödvändiga reformerna av säkerhetsrådet – utan att nå resultat. Det nuvarande världssamfundet beskrivs tyvärr ibland som en enda stor ”talk show”.
Ett av de tydligaste exemplen på framväxten av en övernationell struktur är naturligtvis, som inledningsvis antyddes, EU. Den fördjupade integrationen beror på att man sällan ställt maktfrågorna på sin spets (då brukar varje förslag om fortsatt integration avvisas) utan, som den italienske samhällsvetaren Giandomenico Majone uttrycker det, istället ägnat sig åt en smygvis överflyttningen av makt från nationalstaterna till Bryssel. Ett annat fall är inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen, som sätter mänskliga rättigheter före nationella politiska ledares immunitet, men som ursprungligen inrättades för ett helt annat syfte (att stävja narkotikasmugglingen). Ett tredje tecken är resolutionen om skyldighet att skydda sin befolkning, varigenom världssamfundet som nu i Libyen gavs rätt att ingripa mot en regim som utsätter sin befolkning för allvarliga övergrepp.
Viktigast av allt är dock att man anlägger ett långtidsperspektiv. Demokratisering, nationellt såväl som globalt, är en långvarig och trög process och man hamnar alldeles fel om man gör en utvärdering för tidigt och resignerar i fråga om den globala demokratin. Nya samverkansformer och lokala initiativ gör att också politiken, inte bara ekonomin, blir mer och mer transnationell. Demokrati på global nivå må vara en utopi men utopier behövs som inspiration för handlandet. Vi får därför inte nöja oss när dagens pragmatiker förklarar att politik är det möjligast konst. Politik, förklarade den norske politikern Edvard Hambro när han var ordförande i FN:s generalförsamling, bör vara att göra det möjligt i morgon som förefaller omöjligt idag.
Globaliseringen smyger sig fram, som sagt. Osynlig eller synlig lämnar makten nationalstaten och flyttar över till olika övernationella organ. Inom sektor efter sektor träffar tjänstemännen bindande överenskommelser med sina internationella kolleger. I detta behagliga sorl av samförstånd, klokhet och praktiska lösningar kan det vara befogat att emellanåt höja rösten och erinra om att för åtminstone vissa deltagare i fredssamtalen i Versailles var det just upprättandet av en demokratisk världsregering som var det yttersta målet för den globaliseringsprocess, som man redan då förutsåg.
