Det kan vara värt att ta ett par steg tillbaka och betrakta det märkliga – men nu för många av oss självklara – fenomenet internet. Vilken sorts samhälleligt fenomen rör det sig egentligen om och hur kommer det sig att just detta fenomen så i grunden revolutionerat kultur, ekonomi och politik? Vilka egenskaper hos nätet är det som gjort det till en så stark förändringsfaktor – och viktigare: riskerar vi att förlora dessa egenskaper genom att fatta ogenomtänkta politiska beslut när nätet ställer oss inför allt svårare utmaningar?

Det är huvudfrågeställningen i Jona­than Zittrains The Future of the Internet – And How to Stop It (Yale University Press, 342 s). Zittrain är forskare och professor vid både Oxford och Harvard och en av de lysande stjärnorna i den nya märkliga klass av nätintellektuella som vuxit fram i framför allt USA (det närmaste vi kommer i Sverige är Oscar Swartz och Rasmus Fleischer). Boken har också hyllats av en en­tydig kritikerkår i USA, och av allt fler ­pekas nu Zittrain ut som den som kommer att axla Lawrence Lessigs mantel som ­cyberfilosof extraordinaire. Lessig själv har lämnat diskussionen om upphovsrätten, kreativiteten och nätet bakom sig för att gripa sig an ett nytt område: korruption efter att ha sett särintressens dominans just på internetområdet.

Huvudargumentet i Zittrains bok är enkelt att sammanfatta: internets unika egenskap är att det är generativt, det skapar en ny sorts kreativitet och nya affärsmodeller, och revolutionerar allt från ekonomi till forskning. Men exakt samma generativitet gör nätet oerhört sårbart och öppnar samhället för virus, bedrägerier och spridning av desinformation. I takt med att nätet utvecklas växer vår medvetenhet om den negativa generativiteten, och det leder till krav på filter, kontroll, förenklade tjänster och vad Zittrain kallar en nedlåsning av nätet. Men om vi går med på denna nedlåsning så dödar vi nätet. Det blir sterilt och vi kastar ut barnet med badvattnet: illegal fildelning och barnpornografi försvinner tillsammans med den största produktivitetstillväxt och yttrandefrihetsboom som vi sett i modern historia.

I sig är detta argument inte nytt, och kanske inte ens särskilt originellt. Samma egenskaper som gör internet fantastiskt gör det också farligt – visst. Men Zittrain stannar inte vid detta dilemma, utan går vidare och tittar på de olika lösningsmodeller som finns, och det är här hans arbete ger sitt mest intressanta bidrag till den pågående diskussionen om nätets framtid.

I en ingående genomgång av nätets historia visar Zittrain hur internet växte och utvecklades först när det lyckats frigöra sig från den första ­generationens sterila teknik. Han ­exemplifierar med en tydlig bild: den menybild som kännetecknade de tidiga ordbehandlarna och datortjänsterna. Den tidiga tekniken försökte föregripa användarens behov och presenterade i tabellform med stora ikoner de olika val som användaren kunde tänkas vilja göra. Brothers ordbehandlare visade användaren en tabell med olika val som första menysida, liksom Compuserves tidiga nättjänst. Användaren kunde inte modifiera, påverka eller skriva om listan med möjliga val – ett typexempel, enligt Zittrain, på steril teknik.

Det är först när Steve Jobs och hans ­generationskamrater konstruerar hem­datorn som bilden som möter användaren förändras: plötsligt är det den blinkande markören på skärmen som blir ikonisk för datorupplevelsen. Användaren kan skriva in vilka kommandon som helst, eller skriva helt egen mjukvara för datorn och plötsligt öppnas tekniken upp, blir generativ och snart växer en betydande mjukvaruindustri fram. Samma sak med Compuserve: när internetanslutningar plötsligt blir möjliga genom ett litet program som inte gör något annat än just ansluter till nätet (WinSock och andra ”dialers” eller modemuppringningsprogram gjorde bara en enda sak: ringde upp och anslöt – allt annat fick man använda andra program till) skapas en enorm marknad för allt från webbläsare till online-rollspel, och därmed för internethandel och nya tjänster.

Nu, när vi ställs inför de växande problemen på internet, är frestelsen stor att återvända från markören till menybilden, från det generativa till det sterila. Zittrains tydligaste exempel på detta är Iphone, som han menar har precis samma design som Brothers ordbehandlare och Compuserves tidiga internetanslutning: menyn är tillbaka, användaren får inte modifiera mjukvaran och valen fattas åt användaren av det företag som erbjuder tjänsten. I denna trend ser Zittrain fastlåsningen av nätet, det långsamma strypandet av den generativa teknik som drivit informationssamhällets ekonomi.

Men vad är då alternativet? Zittrain står ingen efter i sina skildringar av hur virus och olika typer av programvara kan användas för att hota inte bara enskilda användare, utan samhället i stort. Attacker mot kredit- och banksystem, energiföretag och enkla desinformationsvirus som bara ändrar siffror i Excel-ark, men utan att vi vet vilka, är bara några av de många monster som han hittar i nätets generativitet – och monstren muterar snabbt: ett av de roligaste exemplen som Zittrain nämner är historien om ”captchan”.

En captcha är de förvridna bokstäver som du som användare ibland måste skriva in för att få skriva en kommentar på en blogg eller för att få ett e-postkonto, för att bevisa att du är mänsklig. Luis van Ahn, som skapade captchan, har specialiserat sig på olika sätt att använda ”mänsklig processorkapacitet” för att göra de saker som datorer inte kan göra. Generellt kan man säga att en captcha är ett problem som är enkelt för en dator att skapa, men mycket svårt eller omöjligt för en dator att lösa. Det gör en väl utförd captcha till ett test som bevisar att det sitter en människa på andra sidan en nätanslutning, och att det inte är ett program som försöker skriva bloggkommentarer eller skapa ett e-postkonto för att skicka spam.

I ett första exempel ser captchan ut att bekräfta en hypotes som teknolibertarianer länge omhuldat, nämligen att svaret på de utmaningar tekniken ställer oss inför finns i mer teknisk utveckling, eller som Charles Clarks gamla slogan lyder: ”The answer to the machine is in the machine”. Men när Zittrain berättar fortsättningen på historien om captchan så får denna övertygelse sig en törn.

Om nätet verkligen är generativt, så borde det finnas något sätt att kringgå den snabba tekniska fix som captchan utgör, och det gör det också mycket riktigt. Upplägget är lika roligt som listigt (Zittrain noterar att om det funnes ett Nobelpris i ont geni så borde den som kom på detta ligga bra till): en captcha är en bild, och bilder kan lyftas in på andra webbsidor genom att man bara pekar på deras bildadress på nätet. Det betyder att när en captcha visas upp är det möjligt att ta bilden och visa den på en annan sida, där en verklig person kan skriva in de förvrängda bokstäverna. Svaret på captchans utmaning kan då skickas tillbaka till bloggen eller e-posttjänsten och ett spamprogram kan obehindrat fortsätta sitt arbete. Varför skulle då människor sitta och granska bilder för att sedan skriva in de bokstäver de ser på bilderna – och särskilt på en annan sida än där captchas visas upp? Svaret på denna fråga är förstås... pornografi!

Den som ligger bakom spamprogrammet samlar helt enkelt en massa pornografi på en webbplats och när användare försöker komma åt pornografin, kräver spammarens webbsajt att de skriver in de bokstäver de ser på captchan, som hämtats från den webbplatsen där e-postkontot eller bloggen ligger. Efterfrågan på porr ger spammarna mänskliga processcykler som de kan utnyttja för att knäcka problemet med captchas. Ett fint exempel på vilken enorm uppfinningsrikedom – på gott och ont – som generativ teknik möjliggör.

Historien om captchan ger oss, konstaterar Zittrain, åtminstone två insikter. Den första är att teknisk utveckling inte ensam kan hantera de utmaningar som det generativa nätet skapar. Den andra är mer komplex och det är att nätet består av både människor och teknik: människor kan användas för att kringgå tekniska skydd. Det leder till en naturlig följdfråga: kan människor vara svaret på frågan om hur vi skall kunna bevara nätet både generativt och säkert?

Zittrains överraskande svar på den ­frågan är ja. Det är ett överraskande svar eftersom det bygger på ett resonemang som känns både naivt och konservativt: ­nätet behöver sociala normer. Endast ­genom uppbyggnaden av en social normstruktur kan vi bevara nätet öppet och samtidigt bekämpa de avarter och hot som dyker upp. Läsarens första reaktion kan inte bli annat än bestörtning och kanske besvikelse: är det verkligen realistiskt att tänka sig att sociala normer skulle kunna återskapas på nätet och att de skulle kunna användas för att hindra alltifrån illegal fildelning till virusattacker? Det låter ju bisarrt, det är som att kräva ordning och reda litet i allmänhet och hoppas att det blir bätt­re – då är väl nedlåsningen av nätet i tabellbaserade menybilder den enda vägen?

Men Zittrain är vare sig särskilt naiv ­eller konservativ. Hans resonemang om ­sociala normer bygger inte på en allmän önskan om ordning och reda, utan på obser­vationer av hur nätet faktiskt fungerar. Kungsexemplet i den exempelsamling på sociala normer som han erbjuder i boken är Wikipedia. Wikipedia är inte bara en uppslagsbok på nätet, utan producerar också en social identitet. Användare tänker på sig själva som ”wikipedians” och ­arbetar därför hårt för att värja sin gemensamma egendom mot vandalism och för att säkerställa kvaliteten i artiklarna. Tydliga normer för diskussioner, redigering och till och med utvisning från Wikipedia växer hela tiden fram och utan sociala normer vore Wiki­pedia inte möjlig. Det gör att Wiki­pedia – i sig ett exempel på generativ teknik i miniatyr – kan hålla de negativa effekterna under kontroll samtidigt som användarna skapar en fantastisk kunskapskälla.

Som jämförelse tar Zittrain en annan populär nättjänst, Digg.com, där användare kan rösta på artiklar eller webbsidor som de tycker är bra. Digg saknar sociala normer och ingen tänker på sig själv som ”diggian”. Följaktligen håller tjänsten på att falla samman under alla de köpta röster som nu försämrar resultatet: för några få dollar klickar användare i mind­re välbeställda länder gärna på artiklar för att driva upp dem i toppen på Diggs topplistor, vinna besökare och därmed öka sina annonsintäkter. Digg rasar samman på grund av bristen på sociala normer och identitetsproduktion.

Zittrains bok är en tankeväckande, lärorik och välskriven del av den pågående diskussionen om nätet, rätten och samhället. Det kanske mest befriande med den är att den undersöker hur tekniken faktiskt används, och vågar blanda in moral och normer i diskussionen om nätets framtid. Och Zittrains slutsatser är provokativa: de antyder att i stället för att hitta tekniska lösningar eller hårdföra rättsliga insatser mot prob­lemen på internet, så är kanske enda vägen framåt att förhandla fram sociala normer och identiteter som användarna kan acceptera – en förhandling som bara kan skadas av en övertro på teknik och polis.

Den riktigt svåra frågan är dock vad vi gör om det inte går att skapa sociala normer på nätet, om Wikipedia är ett undantag från regeln. Väljer vi då att låsa ned det generativa nätet till ett sterilt paket med tjänster i en tabell på en menysida? Eller kämpar vi för en stundtals farlig och destruktiv öppenhet? Zittrain hoppas att vi skall slippa den frågan, genom att använda nätets generativitet för att bygga sociala normer och identiteter som hjälper oss användare att bevara nätet öppet och fritt.

Det är en vacker förhoppning.