Att det sätt vi lever och bor och lever påverkar våra värderingar är knappast någon nyhet. I Sveriges större städer lever vi i dag i allt högre grad isolerade från varandra, sorterade efter etnisk, social och ekonomisk tillhörighet. Hur påverkar detta det svenska samhället?
Det råder ingen tvekan om att den officiella bild vi svenskar vill att omvärlden skall ha av oss handlar om öppenhet, fördomsfrihet, jämställdhet och socialt framåtskridande. Det råder inte heller någon tvekan om att vi varit tämligen framgångsrika i detta. Utifrån sett framhålls ofta Sverige som ett föredöme vad gäller demokrati och medborgerliga rättigheter.
Ändå är det uppenbart att det svenska samhället i vissa avseenden har svårt att leva upp till den bilden. Vår konsensuskultur med rötter i lutheranskt bondesamhälle, folkhem och underdånighet inför centralmakten har svårt att hantera andras etnicitet, värderingar och sätt att leva.
De som i generationer varit utsatta för fördomarna – finnar, judar, samer, romer och resandefolk – är väl medvetna om detta. För senare tillkomna grupper kan konflikten mellan bilden av Sverige som fördomsfrihetens hemland och den brist på förståelse de möter bli en obehaglig överraskning. För många svenska medborgare, födda och uppvuxna i Sverige men varken ljushyllta, blonda, blåögda eller med svenska namn, är fördomarna en bitter erfarenhet. Hur kan det komma sig, när de flesta svenskars önskan att vara fördomsfria tycks helt uppriktig?
Det finns naturligtvis flera anledningar till detta, men en av de viktigaste anledningarna är att Sverige helt enkelt saknat kosmopolitiska miljöer där respekt för andra kulturer, språk, vanor och religioner har kunnat växa fram.
I den bondekultur som fram till mitten av 1800-talet präglade det svenska samhället utgjordes de flesta svenskars värld av den egna gården, byn och socknen. Städerna var mycket små och urbaniseringsgraden låg. Den stadskultur som fanns var lantligt präglad, och någon urban offentlighet existerade knappast utanför huvudstaden.
Livet i den svenska staden präglades fram till slutet av 1800-talet av tjänstehjonsstadgan som gjorde hushållet till samhällets grundcell och husfadern ansvarig för hushållets medlemmar, med rätt att aga inte bara barn utan även anställda. Det var en miljö som präglades av konformism och återhållsamhet, där oron för att dra till sig uppmärksamhet genom avvikande utseende eller beteende var ständigt närvarande.
Industrialiseringen förändrade detta, men den började inte i städerna. De första decennierna var det skogsbruket, jordbruket och landsbygdsindustrin som utvecklades för att under industrialiseringen försörja andra ekonomier i Europa med råvaror. Tyngdpunkten låg på landsbygden och i bruksorter som Bofors, Fagersta, Degerfors, Domnarvet, Trollhättan och Motala. Medan Norrlands befolkning växte snabbt, var befolkningsökningen i Stockholm fram till 1880 lägre än i landets övriga städer. Först därefter tog urbaniseringen fart på allvar och befolkningen i Stockholm, Göteborg, Västerås, Örebro och Halmstad fördubblades mellan 1880 och 1900. Borås och Helsingborg växte ännu snabbare.
Det blev inledningen till en sex decennier lång framgångssaga, där Sverige hela tiden befann sig i täten för den internationella utvecklingen. Med detta följde en ny social struktur. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet grundades 1889. Landsorganisationen, LO, och Svenska Arbetsgivarföreningen, numera Svenskt Näringsliv, bildades kring sekelskiftet 1900.
De sociala motsättningarna skärptes gradvis, och arbetarrörelsen var inte den enda nya politiska kraften. 1904 grundades Högerpartiet under namnet Allmänna Valmansförbundet, i dag Moderata Samlingspartiet. Denna nya höger växte i styrka i samband med upplösningen av unionen med Norge 1905 och storstrejken 1909.
Den nya högern var nationalistisk och rojalistisk. Mot kravet på demokrati hävdade den tanken om Sverige som ett folkets hem med kungen som fadersgestalt. Mot arbetarrörelsens internationalism och klasskamp ställde den nya högern bilden av ett gudabenådat Sverige där man inte i första hand var arbetare eller överklass utan svensk, beredd att offra sitt liv för kung och fosterland. För att beskriva detta myntades begreppet folkhemmet.
Sedan första världskriget slutat med revolution i Ryssland och Tyskland tvingades dock högern ge sig. Genom beslut i riksdagen 1918 och 1919 infördes allmän och lika rösträtt i Sverige. Vägen till makten tycktes därmed ligga öppen för arbetarrörelsen. Men landsbygdsbefolkningen utgjorde ännu en majoritet av Sveriges befolkning och städernas arbetarklass en minoritet. Valet 1928 blev ett nederlag för socialdemokratin. Samma år blev Per Albin Hansson partiledare för socialdemokraterna. Han insåg att arbetarklassen i städerna inte ensam kunde vara en grund att bygga valsegrar på.
För att vinna över landsbygdens folk övergav därför socialdemokratin klassbegreppet. Istället togs högerns gamla begrepp – folkhemmet – till heders, nu i arbetarrörelsens tjänst. Istället för att bygga sin ställning på en socialt definierad lojalitet inom arbetarklassen, övergick socialdemokratin till en etniskt definierad lojalitet: det svenska folket.
Denna nya etniska definition av socialdemokratins maktbas kunde tyckas relativt okomplicerad. Sverige var jämförelsevis etniskt homogent och skillnaden mellan etnisk tillhörighet och medborgarskap ingen stor fråga. Socialdemokratin utnyttjade heller aldrig fördomarna mot judar, samer, romer eller resandefolk politiskt, och tendenser åt det hållet lyckades man i stort sett stävja eller sopa under mattan.
Kring denna definition av socialdemokratin som ett progressivt, fördomsfritt och rationellt parti och Sverige som ett hem för ett lika progressivt, jämlikt, fördomsfritt och etniskt homogent folk lyckades socialdemokratin bygga ett maktinnehav som varade från 1932 till 1976.
En följd av denna syn på Sverige var att storstädernas urbana offentlighet, där socialdemokratin tillsammans med liberalerna en gång vunnit rösträttskampen genom att göra sina krav hörda på gator och torg, blev problematisk. Istället blev socialdemokratins ideal bruksortens samförstånd mellan arbete och kapital, där konflikterna löstes med handslag mellan fack och arbetsgivare.
Detta ideal stadfästes i Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. De svenska städernas urbana miljöer, deras brist på social kontroll och de möjligheter till andra sätt att leva de erbjöd sågs ofta som ett hot. De hade knappt gått femtio år sedan industrialiseringen skapat de nya storstädernas urbana liv. Nu var den epoken över. Istället kom förorten att bli folkhemmets ideal.
Villastaden hade introducerats som typologi för en välbeställd överklass i Stockholm och Göteborg runt 1875 och spred sig snart över landet. Efter sekelskiftet 1900 började Stockholm och Göteborg bygga egnahemsområden även för medelklass och bättre beställd arbetarklass, inspirerade av landsbygdens egnahemsrörelse och den engelska Garden City-rörelsen.
Efter Stockholmsutställningen 1930 introducerades den modernistiska arkitekturens idé om att helt avskaffa den traditionella staden och ersätta den med åtskilda zoner för arbete, boende, trafik och rekreation. Det passade folkhemmet som handen i handsken. Storstadens oöverskådliga och konfliktfyllda urbanitet skulle ersättas med åtskilda, välordnade och konfliktfria grannskapsenheter.
Efter andra världskriget dominerade detta förhållningssätt helt byggandet i Sveriges städer. Från mitten av 50-talet utsattes befintlig bebyggelse i de existerande städerna för en brutal rivningsvåg. I snart sagt varje svensk stad revs hela stadsdelar, ofta med byggandet av KF och Tempos varuhus som drivkraft.
Svenskarnas erfarenhet av urbana miljöer blev därmed begränsad. De generationer som mellan 1880 och 1930 växt upp i urbana miljöer blev en parentes. De var aldrig i majoritet, och efter andra världskriget började flyttlassen från landsbygden gå direkt till de nybyggda förorterna.
Segregationen var inbyggd i förorterna redan från början. Att Djursholm och Saltsjöbaden reserverades för samhällets toppskikt var ingen slump utan en viktig drivkraft vid deras tillkomst. Inte heller de modernistiska bostadsområdena var menade att vara integrerade storstadsmiljöer. Någon urban offentlighet eftersträvades inte i de nya förorterna.
Tanken var istället att skapa gemenskaper som liknade den förindustriella småstadens och byns sociala miljö. Det var inte en omgivning som uppmuntrade mångfald. Livet i de nya förorterna präglades, precis som i småstäderna, av konformism, återhållsamhet och den ständigt närvarande oron för att dra till sig uppmärksamhet genom avvikande beteende.
I ett par decennier var dock de omsorgsfullt planerade bostadsområdena med grönområden för söndagspromenader och lägenheterna med två eller tre rum, noga genomtänkta köksinredningar, kaklade badrum med WC och varmvatten ett kvitto på folkhemmets framgångar. Under andra hälften av 60-talet växte dock kritiken från de som var födda på 1940-talet och saknade egna minnen av det Fattigsverige som gav folkhemmet dess existensberättigande.
När det ökade bostadsbyggandet efter 1965 så småningom fick bostadsbristen att lätta och valfriheten ökade för dem som sökte bostad visade sig storskaliga bostadsområden i perifera lägen vara måttligt attraktiva på bostadsmarknaden. Istället återupptäckte en ny generation innerstaden.
De gamla förfallna och rivningshotade stadsdelarna i landets städer visade sig plötsligt långt mer lämpade för det moderna livet än de nybyggda förorterna. Bara i de urbana innerstäderna var den urbana strukturen tillräckligt flexibel, föränderlig och flytande för att hysa en ny modernitet, det postmoderna tillståndet.
Denna ökade efterfrågan har dock inte motsvarats av något ökat utbud. Inte sedan andra världskriget har de svenska städerna byggt ut sina stadskärnor, utan tvärtom gjort allt för att utplåna dem i 50- och 60-talets rivningvågor. I Stockholm har innerstaden sedan länge hamnat utom räckhåll för betalningsförmågan hos hushåll med normala inkomster. De välbeställda isolerar sig inte längre enbart i villaförorterna, utan tar också i allt högre grad över de attraktiva innerstäderna.
Den medelklass som inte dragit sig undan i förorternas radhus och småhus trängs ut i äldre förorter från 40- och 50-talet. Flerbostadshusen i de storskaliga och perifert belägna förorterna har blivit lägsta pinnhålet på bostadskarriären, en plats att flytta ifrån så fort möjligheten ges.
Hur stora är egentligen möjligheterna att utveckla fördomsfrihet, jämlikhet och demokrati i ett samhälle där vi, oavsett om vi är rika eller fattiga, etniska svenskar eller med annan etnisk bakgrund, unga eller gamla, mest träffar de som socialt, ekonomiskt och kulturellt liknar oss själva?
Att svenskens bild av sig själv som fördomsfri, vidsynt och tolerant är en tunn och genomskinlig yta är kanske inte så överraskande? Konsekvensen av 1900- talets sätt att bygga, eller snarare inte bygga, städer har blivit ett sätt att leva och bo som gjort det svårt för oss att vara det öppna, fördomsfria och demokratiska samhälle vi vill vara, ett samhälle där medborgarskap, inte etnicitet, religion, värderingar eller kulturell tillhörighet, avgör vem som är svensk.
