På Malmö konsthall kan man ännu denna vecka se ”Krigets fasor”, etsningarna där Francisco Goya gestaltar det våld som människor utsatte varandra för i hans samtid. På de små svartvita bladen framställs ett lidande som, såhär mer än 200 år efteråt, fortfarande är svårt att stå ut med. Sargade och stympade kroppar, kringslängda som köttstycken, upphängda i träd eller liggande i hög vid en vägkant, allt medan militärer, som ofta är av obestämd nationell tillhörighet, hugger och sticker, eller bara slött tittar på.

Som betraktare av dessa illgärningar har man ingenstans att ta vägen – lidandet som Goya visar upp är varken vackert eller ikoniserat, det saknar högre mening. Det är ett lidande som inte låter sig rättfärdigas; det skrivs inte in i de sedvanliga hänvisningarna till ”vi” och ”dem”, goda offer och onda förövare, och inte heller infogas det i de stora ideologiska, religiösa eller nationalistiska tankesystemen. ”Yo lo vi”, detta har jag sett, har Goya skrivit under en av sina bilder: detta är människor förmögna att göra mot varandra, och det är ohyggligt.

Samtidigt med Goya visar konsthallen verk av Gerhard Nordström (se recension 12/1). I sviten av målningar som bär titeln ”Sommaren 1970” arbetar även Nordström med att konstnärligt ge form åt krigets fasor. Här handlar det specifikt om Vietnamkriget och massakern i Song My. I stora, maffiga oljemålningar gestaltar Nordström ett överväldigande vackert svenskt sommarlandskap. I den första målningen antyds kriget endast i form av en mörk helikopter som svävar i höjd med de djupt gröna, solbestänkta trädtopparna. I en senare målning avtecknar sig något obestämbart i skuggan av träden. När man går för att undersöka vad det är som döljer sig i sommargrönskan, ser man att där ligger kropparna från Song My. På nära håll är konturerna av döda kvinnor och barn tydligt urskiljbara.

Detta slags fasansfulla handlingar begår människor mot varandra: ”Jag har sett”, så tolkar jag Nordström. Att se, det var just vad han hade gjort. Bland annat Life Magazine och Newsweek publicerade på hösten 1969 fotografier från massakern, som i själva verket hade ägt rum drygt ett och ett halvt år tidigare. Bilderna, som tagits av arméfotografer och hemligstämplats, publicerades i tidningar världen över. Ett av de mest spridda fotografierna visar ett tjugotal döda kroppar som vräkts ut på en jordväg. Det är dessa lemlästade människor som Nordström precist återger och placerar i den svenska naturen.

Inför ”Sommaren 1970” finns heller ingenstans att ta vägen. Målningarna tvingar en att försöka hitta ett sätt att förhålla sig till att människor utsätts för gränslösa övergrepp samtidigt som man själv kanske njuter av sol och sommargrönska. Vilket ansvar har man? Och hur kan man ta det?

Några veckor efter att utställningen i Malmö öppnat diskuterade riksdagen de svenska trupperna i Afghanistan. Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kom överens om att förlänga den svenska insatsen i ytterligare ett år. Det militära engagemanget i Afghanistan har fört krigets handlingar närmare den svenska vardagsverkligheten. Sverige befinner sig i krig, om man med krig menar att militärer, på uppdrag av den svenska staten, har deltagit i strid och dödat och blivit dödade.

Det glapp som Nordström visar upp, mellan krigets fasa och en fridfull trygghet som kan kännas så hemtam att den nästan blir som en del av naturen, har tvivelsutan blivit mindre. Kriget har kommit närmare, inte geografiskt kanske, men med avseende på ansvar: det är ytterst på uppdrag av svenska folket som de svenska soldaterna har åkt till Afghanistan. Detta pockar på diskussion och samhällsdebatt kring frågor om hur sådana krigshandlingar som leder till lidande och död kan etiskt rättfärdigas. Är de, som Goya implicerar i ”Krigets fasor”, omöjliga att urskulda? Vilka värden har fått rättfärdiga den svenska militära insatsen? Och hur har krigshandlingarna och antalet stupade svenskar påverkat den svenska självbilden, där neutralitet och alliansfrihet länge varit i fokus?

En antydan om hur en sådan diskussion skulle kunna komma att föras får man genom Johanne Hildebrandts bok Krigare (Forum, 340 s), som kom ut i höstas. Hildebrandt har i flera omgångar varit inbäddad hos svenska trupper i Afghanistan. Hon har varit med ute på uppdrag och levt tätt intill soldaterna, dygnet runt. Ätit samma mat och sovit på samma typ av tältsäng. Rökt, skämtat och blivit rädd och adrenalinrusig när de utsatts för beskjutning och öppnat eld tillbaka. Boken är, som det heter i undertiteln, ”ett personligt reportage” med avsikt att visa vad de svenska soldaterna gör och hur de har det.

Medieforskare har påpekat att inbäddade journalister tenderar att beskriva militära händelseförlopp så att konfliktens politiska och historiska kontext försvinner. Det talas om en hollywoodisering av rapporteringen, där enskilda personer står i fokus och enkla motsättningar mellan ”vi” och ”dom” ofta utnyttjas och får förklara vad som händer. Ofta används ett slags action-narrativ för att beskriva krigets händelseförlopp.

I Hildebrandts bok är detta narrativ påtagligt. Dramatiska skeenden avlöser varandra, antingen hon själv har varit med eller om hon redogör för vad andra berättat för henne. Men denna actionberättelse är samtidigt parad med en stark känslosamhet. Dubbelheten signaleras redan på bokens tudelade omslag, där en tydlig action-bild, soldater i en stridsvagn som är ute på uppdrag i öknen, en av dem med fingret bokstavligen på avtryckaren, är placerad bredvid ett fotografi som visserligen också föreställer soldater i stridsmundering, med hjälmar och maskingevär, men där de står avslappnat utspridda i ett grönskande pastoralt landskap och ljuset är milt som i en målning av Prins Eugen.

Känslosamheten blir möjlig genom att soldaterna på olika sätt kopplas till ett nationellt ”vi”. Det är ”våra” unga kvinnor och män som beger sig långt bort för att fullfölja uppdraget de fått av den svenska staten. Hildebrandt tillägnar sin bok en av de stupade svenskarna och inleder reportaget med stiliserade kartor över Afghanistan och fotografier av de svenska militärfordon som trupperna färdas i när de är ute på uppdrag. Soldaterna knyts till ”oss”. Det är som svenskar som ”vi” på olika sätt kan göras delaktiga i deras uppgifter som soldater och som ett känslomässigt engagemang blir möjligt. Föreställningar om nationell identitet och gemenskap, om Sverige, ”svenskhet” och ”våra soldater”, underbygger det känsloladdade anslaget.

Militärens starka koppling till nationen finns alltså kvar trots att det svenska försvaret numera ses som avterritorialiserat. Vad jag menar är att även om det inte längre är Sverige, eller den svenska jorden, som soldaterna är satta att försvara, ligger föreställningar om en gemensam nationell tillhörighet bakom känslorna och engagemanget.

Detta visar sig tydligt när svenska soldater varit inblandade i strid eller dödats. I februari 2010 stupade två svenskar i Afghanistan, och i oktober samma år ytterligare en soldat. Svenska medier beskrev ingående de militära skeenden som ledde fram till dödsfallen. Vilka fordon som varit inblandade angavs, liksom fordonens stridsutrustning och maxhastighet. Med hjälp av datorgrafik åskådliggjorde tidningarna vad som hade hänt: läsarna fick ta del av de exakta tidpunkterna för olika händelser, fordonens rörelser och eldgivning markerades med pilar och blixtar.

Genom att ”vi” på detta sätt inbjöds att vara med om förloppet skapades en delaktighet. Dessutom kan man påpeka att de döda soldaterna omtalades familjärt och nämndes vid förnamn, i alla fall i kvällspressen. De presenterades också med bild. En av tidningarna rapporterade på tio sidor om en dödad svensk under rubriken ”Sverige i krig”.

Dessutom gör tidningarna ständigt återblickar och listor när ytterligare soldater stupar. Man numrerar och konstaterar: det sjätte dödsoffret fastslog man i oktober 2010. Trots cynismen i detta konstaterande – som på basis av nationstillhörighet förbiser tusentals människors död och lidande – visar det hur de dödsfall som berör och blir betydelsebärande, är de som gäller ”våra” soldater och därmed också handlar om ”oss”. Det är inte döden eller lidandet i sig, utan den delade nationstillhörigheten som möjliggör medkänsla.

Men man kan samtidigt undra hur det kommer sig att militären har en så stark och emotionell koppling till föreställningar om den svenska nationen. Ofta ses ju svensk nationell gemenskap som sammankopplad med folkhemsideal, fred och neutralitetsdoktrin, med jämlikhet och jämställdhet, snarare än med våld, vapenstrider och soldater som sätter livet på spel. I Sverige finns inga milsvida krigskyrkogårdar, det är förhållandevis nyligen som försvaret skaffade sig en veteran-politik och började genomföra medaljeringar. Allmänheten är ovan vid flaggdraperade kistor som flygs hem och tas emot med hedersvakt.

Men vi är däremot vana vid att se sådana scener på film. I otaliga krigs och actionfilmer, liksom i annan populärkultur, strider och dör soldater just för sitt land, sin nation. Dessa skildringar har i decennier spridits över stora delar av världen och skapat en global diskurs där nationen – ofta givetvis den amerikanska – är militärens känslomässiga klangbotten.

Möjligen skulle alltså styrkan och effekten av dessa framställningar kunna ses som en förklaring till att kopplingen mellan militär och nation är så stark. Detta gäller också Sverige, även om man kunde vänta sig att den emotionella kraften i föreställningar om till exempel ”våra” soldater skulle vara mindre självklar i ett land som inte anser sig ha varit i krig sedan Karl XII:s dagar.

Men att stanna vid en sådan förklaring tror jag är att ta för lätt på krigets fasor. För att våld ska uppfattas som legitimt, måste man på något sätt ge det en högre mening. Det behöver knytas till något större, som till exempel en nation. Visserligen kan militärens uppgift inte längre definieras som att skydda hemlandet, nationens gränser. Men nationen fortsätter att ges en upphöjd betydelse och tillskrivas den känslomässiga samhörighet som gör krigshandlingar uthärdliga.

Försvaret behöver alltså nationen, inte att försvara, men väl för att rättfärdiga det våld som utövas och de liv som riskeras på uppdrag av den svenska staten. Med hänsyftning till situationen i Afghanistan påpekade en representant för försvaret i oktober 2010 att: ”Det värsta är inte förluster i sig. Utan förluster som kan kopplas till känslan av hopplöshet.” Nationen är ett löfte om att förluster inte är förgäves, ett värn mot att våldet skall uppfattas som meningslöst.

Och kanske är det precis detta som Johanne Hildebrandt är så intensivt upptagen av i sin bok: att försöka se till att de svenska soldaternas uppoffringar, de risker de utsatts för och de skador de fått, inte upplevs som meningslösa. Lidandet, varken soldaternas eget eller det som de har utsatt sina motståndare för, får uppfattas som lönlöst. Att se det som meningslöst skulle vara ett svek mot soldaterna, som har satt sina liv på spel för att driva igenom den politik som riksdagen beslutat. Men på detta sätt gör vi om och om igen oss själva till nationens gisslan: vi låter lidande och död rättfärdigas av föreställningar om nationen, eftersom det vore alltför plågsamt att medge att lidandet inte har någon högre mening.