År 1930 tecknade Benito Mussolini ett märkligt kontrakt, i vilket han åtog sig att under det kommande året skriva tio tidningskrönikor. Han hade redan varit Italiens duce i ett antal år, och man tycker kanske att en framgångsrik diktator inte skulle behöva extraknäcka som kolumnist, men det överenskomna honoraret var minst sagt lockande: omräknat till nutida penningvärde mer än 100 000 kr per artikel. Det var hans älskarinna Margherita Sarfatti, en dam med skinn på näsan, som hade förhandlat fram kontraktet och som sedermera också skrev manusen, men Mussolini själv hade stor rutin som journalist: 1910 hade han grundat tidningen La lotta di classe (”Klasskampen”), där han skrev några av alla tiders mest glödande hyllningar till socialismen och kommunismen (sic!).
En annan herre som fick kontrakt som kolumnist på samma tidning hette Adolf Hitler. Han var inte alls lika känd och fick nöja sig med ett honorar på 18 000 kr, som dock snart fördubblades eftersom förläggaren var mycket nöjd med artiklarna.
Hitler började emellertid slarva med manuslämningen, vilket renderade honom sparken, men det fanns en fullgod ersättare som hette Hermann Göring.
Det var den legendariske amerikanske tidningsmagnaten William Randolph Hearst som engagerade de fascistiska och nazistiska koryféerna, och de flesta publiceringarna skedde i hans flaggskepp Cosmopolitan. Efter Machtübernahme 1933 skrev USA:s Berlinambassadör till Washington att ”Hearst verkligen står Nazityskland nära”, medan Hearst själv ansåg att president Roosevelt var ”Moskvas marionett”.
Detta är en av många märkliga detaljer som kan inhämtas i en bok som kom ut för några veckor sedan, Eva Schweitzer: Amerika und der Holocaust (Droemer/ Knaur, 400 s). En del av sakinnehållet är redan känt genom andra författare, bland dem Michael Moore, men medan denne av USA:s apologeter har avfärdats som en sensationsjournalist med inrikespolitiska syften, går det inte att göra samma sak med Schweitzer. Hon är vetenskapare och blev efter studier i München och Berlin
doktor i Amerikanistik; numera delar hon sin tid mellan Berlin och New York, där hon är korrespondent för Die Zeit, Berliner Zeitung, Frankfurter Rundschau och tyska upplagan av Financial Times. Ett grundligt källforskningsarbete ligger bakom boken, och den som vill veta mer kan botanisera i en imponerande litteraturförteckning, som omfattar 129 boktitlar och ett oändligt antal tidnings- och arkivhänvisningar. Förordets första sida ger en uppfattning om vad saken gäller:
”De flesta amerikaner tror att de alltid har stått på antifascisternas sida. Men det är inte sant. I verkligheten stod Amerikas industriella elit i både antifascisternas och fascisternas tjänst. Medierna tonade ned Förintelsen, nazisterna fick ekonomiskt och ideellt stöd från USA.”
I detta ljus kan man fråga sig varför det tycks vara enbart tyskarna som förväntas bearbeta sitt förflutna och ensamma axla den moraliska skulden för 1900-talets judeförföljelser. Förvisso var Förintelsen en tysk företeelse, som överskuggar allt liknande i
världen (utom möjligen turkarnas folkmord på armenierna under det första världskriget). Men just därför är det för somliga kanske bekvämt att glömma bort exempelvis den elakartade sovjetiska antisemitismen och dess metastaser i andra östblocksländer, med Slánsk´yprocessen i Tjeckoslovakien som vämjelig höjdpunkt. Och man kan även hitta skelett i garderoben i länder där man inte skulle vänta det. Visst erinrar man sig berömda amerikaner som yttrat påtagliga sympatier för nazismen - ett berömt exempel är Charles Lindbergh, som från 1941 dessutom framträdde som antisemit och hävdade att det var britterna, judarna och Rooseveltregeringen som drev USA in i kriget. Ändå är det å andra sidan så gott som bortglömt att amerikanska hotellbroschyrer på 20-talet kunde skriva ”No Hebrews Allowed” eller att det fanns badstränder dit ”judar, negrer och hundar” inte hade tillträde. Att man läser Schweitzers bok med förundran beror på att det har sopats undan att de amerikanska antisemiterna och nazivännerna var så många
och mäktiga. Under läsningen frågar man sig rentav om inte det andra världskrigets allierade - och, horribelt nog, Europas judar - hade ett betydande antal farliga fiender i det officiellt antinazistiska USA.
Eva Schweitzer redovisar att Hearst i salig eufori bereste Tyskland år 1934, ledsagad av hustru, söner, sekreterare, älskarinna och tax; han träffade nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg och Hitler själv, reste hem och förkunnade att Führern tänkte mildra sin judepolitik. Det redovisas dock i rättvisans namn att han ändrade riktning 180 grader efter USA:s inträde i kriget 1941. Men det fanns andra som var oförbätterliga, som bilkungen Henry Ford, vars antisemitism hade djupa rötter. Hans ”The International Jew”, tryckt på åtskilliga språk, däribland i sex upplagor på tyska, utgjorde inspiration för Hitlers ”Mein Kampf”, som Albert Lee har betecknat som ”ett plagiat” av Fords bok; i senare upplagor av boken nämndes Ford och Hitler som gemensamma författare. Vid krigsslutet fick den 88-årige
Ford se en film från befrielsen av koncentrationslägret Majdanek. Kort därefter fick han ett slaganfall, vilket tolkades som att han drabbades av samvetskval, men på frågan om hans företag någonsin skulle börsnoteras, svarade han: ”Jag plockar hellre isär min fabrik sten för sten än att låta någon judisk spekulant få den”.
Ännu värre var dock att Ford lät sina tyska fabriker leverera krigsmateriel åt den tyska armén för högtryck. Och han var inte ensam. Enligt en lista från industriministeriet i Berlin 1939 fanns det i Tyskland 553 företag med amerikanska inslag, och långt ifrån alla beslagtogs av de tyska myndigheterna ens när USA steg in i kriget 1941. ”Tyska soldater i Afrika drack Coca-Cola. Tyska generaler telegraferade med tekniskt stöd av ITT. Aluminiumjätten Alcoa producerade lättmetall till Wehrmachts bombplan, vilkas bränsle kom från Texaco och oljemiljardären Paul Getty. Via sitt tyska dotterbolag Dehomag tillverkade IBM hålkort, föregångare till datatekniken, som nazisterna använde för att
fördela judar mellan koncentrationslägren. Genom sitt dotterbolag Opel byggde General Motors lastbilar åt Wehrmacht och motorer till Ju 88, ett av Tredje rikets effektivaste stridsflygplan”.
Uppräkningen kompletteras på andra ställen i boken. Coca-Cola, som hade tillverkats i Tyskland sedan 1929 (fyra miljoner backar år 1939), sponsrade Hitlers olympiska spel i Berlin 1936 och satte upp reklam överallt där Goebbels höll tal. Ett makabert pr-krig startades av den tyska konkurrenten Afri-Cola, som delade ut flygblad med Coca-Cola-flaskor med hebreiska etiketter, varpå Coca Cola i stora annonser försäkrade (i Julius Streichers ökända, antisemitiska Der Stürmer, av alla tidningar!) att de inte var i judisk ägo. Texaco levererade olja och bensin även till de tyska u-båtar som kämpade mot de allierade, och till IG Farbens fabriker (som i sin tur levererade giftgasen Zyklon B till koncentrationslägren). Firmans norskättade chef Torkild Rieber sade 1940 till tidskriften Life: ”Om tyskarna någonsin kommer på
något av mina fartyg med att leverera olja till de allierade, har de min hjärtliga tillåtelse att skjuta en torped i det!”.
Silesian-American Corp, som ägde viktiga kolgruvor i Schlesien, erbjöd (efter krigsutbrottet 1939!) nazisterna att bryta kol åt dem, och detta kol användes delvis till att elda de ånglok som drog fångtågen till det närbelägna Auschwitz. En av bolagets ledare var Prescott Bush, den nuvarande presidentens farfar. Det berättas att den tyske lokalchefen 1941 hade problem med att få fram kallelser till delägarmöten i Katowice till de amerikanska aktieägarna (det var ju faktiskt krig i nästan hela Europa), men att skicka utdelningarna till dem lyckades fint, via en schweizisk bank.
De amerikanska företag som samarbetade med nazisterna (och tvärtom) var över huvud taget mycket bra på att ta hem sina vinster även medan länderna låg i krig med varandra. Så sägs exempelvis advokaten John Foster Dulles ha lyckats tvätta av det amerikanska Robert Bosch Company dess tyska ägarstämpel genom att
”presentera den svenska bankirfamiljen Wallenberg som ägare”. Dulles och hans bror Allen spelade en viktig, om än tillbakadragen roll i en rad mer eller mindre tvivelaktiga affärer, men efter kriget lyckades de framträda som oförvitliga medborgare och bli utrikesminister respektive chef för CIA.
Eva Schweitzer understryker med emfas att den amerikanska regeringen, åtminstone efter det att USA blev indraget i kriget, försökte stävja den skildrade affärsverksamheten. Många försök gjordes att sätta suspekta företag i karantän, att hindra andra från att alltför påtagligt hjälpa nazisterna, och att täppa till otillåtna flöden av pengar. Men det fanns mycket som var så skickligt kamouflerat att det aldrig kröp fram på ytan, och annat genomfördes trots förbud och bestämmelser genom halsbrytande serier av finansiella och administrativa skenmanövrer. I en kommande bok om General Motors avslöjar författaren Bradford Snell ett av incitamenten: ”General Motors ville att Hitler skulle vinna kriget. De ville ha ett
förenat Europa under fascistisk ledning, därför att det var bättre för deras affärspolitik”.
I den mån ”Amerika und der Holocaust” har några fel, är det framför allt att Schweitzer ödslar en del utrymme på i och för sig intressanta men i sammanhanget delvis ovidkommande ämnen, som de amerikanska bankernas och Wall Streets bläckfiskliknande samarbete med den tyska finansvärlden mitt under brinnande krig, eller Hollywoods ambivalenta förhållande till diktaturerna; dessutom en förträfflig men här rätt irrelevant beskrivning av hur ett skygglappsförsett USA efter krigsslutet utrustade mängder av gamla nazister med falska dokument för att kunna utnyttja deras tjänster när det ansågs gagna landets intressen.
Ett annat avsnitt, som väl inte har så mycket med Förintelsen att göra men som är rätt fascinerande, handlar om den amerikanska arméns kopiösa plundringar i Europa vid krigsslutet. Några soldater fraktade till och med Hessens kronjuveler till USA och försökte sälja dem där, men det stoppades av
myndigheterna. Plundringarna drabbade både myndigheter, företag och privatpersoner, och de blev orsak till stor förgrymmelse i Sovjetunionen, eftersom ingenting fanns kvar för Röda armén att röva bort när den kom till Thüringen, Sachsen och Sachsen-Anhalt - den amerikanska armén hade nämligen redan varit där. Särskild vrede orsakades av att en hel del av amerikanernas tjuvgods ursprungligen i sin tur hade stulits av tyskarna på sovjetisk mark. De judiska förmögenheter som beslagtogs i Tyskland har knappast restituerats till sina ägare - under efterkrigstiden gällde de judar som klarat sig undan döden i koncentrationslägren som ”enemy aliens” - fientliga utlänningar.
Varför slapp då de amerikaner som nära samarbetade med nazisterna nästan utan undantag att ställas till svars efter kriget? Den enkla sanningen är nog att det mesta sopades under mattan, även om Schweitzer understryker att amerikanerna åtminstone på senare år har öppnat en rad arkiv, däribland tullens listor över konst som beslagtagits och
stulits av den amerikanska krigsmakten och förts som tjuvgods till USA efter krigsslutet. Man får väl se en historiens ironi i det faktum att just detta arkiv gick oåterkalleligen förlorat den 11 september 2001, eftersom det förvarades i World Trade Center.
(under strecket 21/12 2004)
