Under en dryg vecka sommaren 1980 kunde jag avnjuta mina frukostar på terrassen i den legendariske och något fåordige österrikiske ambassadörens residens i centrala Kabul. Jag var där på uppdrag av utrikesdepartementet. I samma hus, 16 år senare, satt den beryktade gerillaledaren Ahmed Shah Massoud och samspråkade med Gary Schroen, den amerikanske CIA-chefen för Afghanistan med säte i Islamabad. Schroen var väl förtrogen med området och talade dari, vilket underlättade samtalet med Massoud.
Schroens uppdrag var att köpa tillbaka de Stingermissiler som USA hade försett de afghanska gerillarörelserna med i kriget mot de sovjetiska trupperna, för att undvika att dessa handburna luftförsvarsmissiler skulle hamna i al-Qaidas händer. Några månader tidigare hade Usama bin Ladin tagit sin tillflykt till Afghanistan där Talibanregimen givit honom en fristad.
När man ser tillbaka på den amerikanska Afghanistanpolitiken är det slående hur den ständigt växlat mellan ointresse och hett engagemang, utan några särskilt djupgående reflektioner som grund.
Sommaren 1979 kännetecknades den amerikanska attityden till Afghanistan av ointresse, nonchalans och en oförmåga att vidga synfältet från det pågående gisslandramat vid den amerikanska ambassaden i Teheran. Ryssarna försökte den sommaren att sondera USA:s syn på en eventuell ”militär assistans” till regeringen i Kabul till följd av de muslimska motståndsrörelsernas militära framgångar. De ansvariga handläggarna i det amerikanska utrikesdepartementet försökte förgäves få ledningen att reagera, med följd att den sovjetiska politbyrån fick intrycket att det inte skulle bli någon större amerikansk reaktion på en inmarsch. Den beskrevs sedermera av president Carter som ”den största utrikespolitiska krisen efter andra världskriget”.
När väl USA började stödja de afghanska gerillarörelserna hamnade amerikanerna helt i händerna på den pakistanska underrättelsetjänsten (ISI), vilket innebar att de varken kunde besöka Afghanistan eller ha några som helst kontakter med tjänstemän utöver chefen i ISI. Dessutom skulle all hjälp endast distribueras via denna svårgenomträngliga organisation, som i växande grad kom under stort inflytande av radikala fundamentalistiska krafter.
De få personer inom den amerikanska kongressen som intresserade sig för att ge militärt stöd till den afghanska gerillan drev ärendet med frenesi men i svår motvind. Den som initierade och mer än någon annan lyfte fram frågan i kongressen var den demokratiske och något excentriske medlemmen av representanthuset, Charlie Wilson, med säte i det underutskott som ansvarade för att ge medel till bland annat CIA:s hemliga krigföring. Hans kunskaper om Afghanistan var begränsade och hans anlag för att tillgodogöra sig mer komplicerade politiska analyser lär inte ha varit iögonfallande. När han 1983 varnades för att huvudmottagarna av den amerikanska hjälpen, Gulbuddin Hekmatyar och Jaluddin Haqani, stod för en radikal fundamentalistisk politik, struntade Wilson i uppgifterna med motiveringen att det gällde att samla alla krafter för att driva ut ryssarna. I realiteten gick huvudparten av hjälpen till de gerillarörelser som ISI valde ut och kontrollerade, inom den pashtunska befolkningsgruppen.
Omedelbart efter den 11 september förklarades både Hekmatyar och Haqani för terrorister. Den senare hade bland annat inhyst bin Ladin under en tid och var sedan mitten av 80-talet en i Pakistan stor förmedlare av saudiskt militärt och finansiellt stöd till de afghanska motståndsrörelserna, i huvudsak till dem inom de pashtunska befolkningsgrupperna.
De numera för sin effektivitet kända Stingermissilerna introducerades relativt sent i kriget. De första skotten avfyrades den 26 september 1986 i Jalalabad mot tre sovjetiska Hind-helikoptrar som demolerades, vilket drastiskt ändrade de sovjetiska piloternas taktik till motståndsrörelsens fördel. Dessa avancerade och kraftigt beväpnade helikoptrar var ett av de mest fruktade vapensystemen som den 40:e sovjetiska armédivision hade till sitt förfogande, och introduktionen av det nya luftförsvarsvapnet blev ett viktigt bidrag till den sovjetiska reträtten. Att få igenom beslutet att skicka amerikanska Stingermissiler till Afghanistan var ingen lätt uppgift. Byråkraterna i Pentagon och CIA var helt emot att introducera vapen som inte var sovjetiska, för att vidmakthålla skenet att USA inte stödde gerillan. Den tidigare nämnde Wilson var här den drivande kraften. Ett omfattande politiskt fotarbete, politiska påtryckningar och oheliga allianser banade väg för Wilsons planer och därmed också möjligheten att introducera luftvärnsrobotar och så småningom också Stingervapnet i kriget mot den sovjetiska armén i Afghanistan.
Huvudparten av ovanstående uppgifter återfinns i en mycket informativ och välskriven bok om USA:s Afghanistanpolitik, Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan, and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001 (The Penguin Press, 695 s). Den utgör en syntes av utmärkt journalistik och god forskning, framför allt i den meningen att författaren, Steve Coll, som arbetat i tolv år med boken, kombinerar intervjuer och relevanta dokument för att belägga viktiga samtal från olika sidor. Det är en bok som säkert kommer att bli ett standardverk vid sidan av Louis Durphees och Ahmed Rashids böcker om Afghanistan. En annan amerikansk journalist, George Crile, har i boken Charlie Wilson‘s War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History (Grove Press, 560 s) behandlat hur Afghanistanfrågan behandlades i Washington. Den är skriven i en annorlunda stil och den är fylld av intressant information med snärtiga formuleringar, men ibland väl summarisk och oprecis. Boken bygger på många relevanta intervjuer med namngivna personer men till följd av ämnets karaktär utan hänvisningar till vem som sagt vad.
Det är överraskande hur ad hoc-betonad och reflektionslös den amerikanska politiken var, med tanke på de långsiktiga konsekvenserna. Det betyder inte att det var galet att hjälpa den afghanska gerillan – tvärtom – men det saknades i beslutsprocessen en analys av hur man skulle minimera kommande negativa följdverkningar av det amerikanska handlandet.
Det inledningsvis refererade samtalet i det före detta österrikiska residenset är ett exempel på det kortsiktiga handlandet. Först sju år efter den sovjetiska utmarschen från Afghanistan inleddes försöken att få tillbaka de ungefär 2 500 Stingermissiler som delades ut – inte omedelbart efter att ryssarna lämnat landet eller till och med ett halvår dessförinnan, då reträtten i realiteten redan hade pågått en tid.
Det är också förvånande att man på amerikanskt håll inte bättre och mer ingående följde den talibanska studentrörelsens framväxt. Ett rimligt motdrag borde ha varit att kraftigt öka CIA:s närvaro och att i god tid se till att följa ISI, talibanrörelsen och andra fundamentalistiska grupper för att bättre förstå vilka samarbetspartners som man hade att göra med. I åratal hävdade den ena pakistanska regeringen efter den andra att talibanerna inte åtnjöt något som helst officiellt stöd, när det i själva verket var en rörelse som ISI finansierade, försåg med vapen och uppmuntrade med stöd från Saudiarabien.
Den amerikanska försiktigheten visavi regeringen i Islamabad styrdes till inte så liten del av Pakistans kärnvapenutveckling. Man ville inte ligga för hårt på för att få insyn i dess nukleära program, för att inte alienera pakistanarna som då skulle kunna avbryta hjälpen till den afghanska gerillan. I efterhand ter det sig minst sagt oklokt att det inte vidtogs omfattande satsningar i syfte att få större insyn i det nukleära programmet. Pakistan iscensatte sommaren 1999 en provokation i den av Indien kontrollerade delen av Kashmir vilket genast utlöste en högst allvarlig kris mellan de två länderna. Under krisens höjdpunkt upptäckte den amerikanska underrättelsetjänsten att den pakistanska militären förberedde en insats av kärnvapen, vilket föranledde president Clinton att ge premiärminister Nawaz Sharif en rejäl avhyvling.
Drygt fyra år senare kom amerikaner och britter underfund med att chefen för det pakistanska kärnvapenprogrammet under en längre tid sålt utrustning, information och annan relevant materiel för tillverkning av kärnladdningar till Nordkorea, Libyen och Iran. Detta är det största brottet hittills mot det internationella avtalet för spridning av kärnvapen. När man i dag diskuterar riskerna för att internationella terroristgrupper som al-Qaida skall komma över kärnvapen är det just dessa länder som ligger närmast till hands att misstänka för sådana avsikter. Libyen är förmodligen inte längre någon större risk, men däremot de övriga. Dessutom kännetecknas inte Pakistan av någon större politisk stabilitet. En stor majoritet av befolkningen säger sig stödja Usama bin Ladin, vilket inger oro med tanke på landets innehav av kärnvapen.
Dessutom finns på nytt anledning att ifrågasätta den amerikanska politiken i Afghanistan efter den 11 september. Före attackerna hade al-Qaida genomfört sju större bombningar av amerikanska mål, med hundratals dödsoffer; från Jemen, 1992 till aktionen mot marinfartyget Cole i Adens hamn år 2000. Många bedömare drog slutsatsen att nästa gång al-Qaida slog till kunde man vänta sig en snabb och kraftfull amerikansk kontring, men så blev inte fallet. Talibanerna och al-Qaida fick över en månad på sig att gömma resurser och planera flyktvägar, innan den amerikanska interventionen inleddes i mitten av oktober 2001.
Planeringen under senhösten 2001 för en intervention i Irak medförde att den amerikanska signalspaningens fokus flyttades dit, liksom de pilotlösa planen Predator samt personal som talade arabiska och andra Mellanösternexperter. De resurserna skulle i hög grad ha behövts i jakten på bin Ladin och hans organisation i Tora Bora-bergen på gränsen till Pakistan. Denna viktiga jakt på USA:s fiende nummer ett överläts till största delen på lokala förband och den pakistanska underrättelsetjänstens trupper, vars lojalitet till USA det fanns all anledning att ifrågasätta.
Det amerikanska speciella sändebudet för Afghanistan, James Dobbins, har uppfattningen att Bushadministrationen därutöver tog initialt tre beslut som kom att få stora negativa konsekvenser för landets säkerhet: inga fredsbevarande aktioner utanför Kabul, ej heller några utländska styrkor och ingen bekämpning av narkotikatrafiken. Dessa beslut medförde att de lokala krigsherrarnas maktpositioner stärktes och president Kazais och centralregeringens ställning försvagades. Den politiken har inneburit att Afghanistans motståndskraft mot talibaner och andra fundamentalistiska krafter har avsevärts försvagats och problemen i Irak försvårar en mer kraftfull satsning på Afghanistan.
I samband med det första valet i Afghanistan har det på nytt blivit uppenbart att inte ens landets president kan resa säkert utanför huvudstaden, vilket står i bjärt kontrast till den amerikanska administrationens beskrivning av läget i Afghanistan som en stor framgång. Val innebär inte alltid demokrati.
Den amerikanska Afghanistanpolitiken har med andra ord genomgående kännetecknats av inkonsekvenser och en oförmåga att inse de negativa följderna av att inte fullt ut satsa på att göra landet livsdugligt. Den bristande säkerheten i hela landet har fört med sig att talibanerna och al-Qaida är på väg tillbaka i Afghanistans östra och södra delar med de följder det kan få för landets befolkning och för kriget mot terrorismen.
