Under ett halvt årtusende, från cirka 300 före vår tideräkning, byggde romarna inte mindre än elva akvedukter i syfte att trygga tillgången på färskt vatten i huvudstaden. De fungerade in i medeltiden, men goternas härjningar och bristande underhåll medförde att de efter hand sinade nästan helt.
Ett mindre försök att rusta upp delar av antikens Aqua Virgo, på italienska Acqua Vergine, gjordes vid mitten av 1400-talet. Först ett århundrade senare tog man itu med hela sträckningen, drygt två mil, och det gav vatten till centrala delar av staden via ett underjordiskt nät av ledningar som byggdes ut efter hand. Detta skedde genom offentliga satsningar och med hjälp av intäkter från privata kunder som betalade för att få vatten via egna anknytningar. Ytterligare ett par av antikens akvedukter återställdes i sitt forna skick och i spåren av den förbättrade vattenförsörjningen konstruerades en ansenlig mängd fontäner, vilket bidrog till att förändra stadens karaktär. Resultatet av den omvandlingsprocessen var av bestående värde, något varje besökare snabbt noterar. Rom utan fontäner är svårt att föreställa sig.
Den amerikanska arkitekturprofessorn Katherine Wentworth Rinne ger i ett vackert illustrerat verk, The Waters of Rome: Aqueducts, Fountains, and the Birth of the Baroque City (Yale University Press, 262 s), en inblick i hur detta omfattande renoveringsarbetearbete iscensattes och hon redogör för både de tekniska aspekterna och den historiska bakgrunden. Eftersom det rör sig om Roms vatten inleder Rinne med ett kapitel om Tibern och livet vid floden, men koncentrerar sig sedan på det flödande källvattnet och vad det förde med sig för staden och dess invånare när det mot slutet av 1500-talet åter blev tillgängligt i större mängd.
De århundraden då mycket lite källvatten fanns att tillgå fick Rom förlita sig på flodvattnet för vardagliga göromål. Vid Tibern låg de verksamheter som krävde tillgång på vatten, som garverier och färgerier, och här samlades tvätterskorna på sina särskilda platser. Vattenhandlarna tog upp sin eftertraktade vara ur floden och det ansågs vara hälsobringande att dricka dess vatten. En påve förde rentav med sig flera tunnor vatten från Tibern när han begav sig på resa till Frankrike för att inte behöva riskera hälsan med främmande trakters dricksvatten. Eftersom Tibern också fungerade som kloak och sopstation kan man förstås undra över vattnets välgörande effekt, men uppfattningen var allmänt spridd.
Redan efter den partiella renoveringen av Acqua Vergine, på 1450-talet, kunde romarna få viss tillgång till vattnet från källorna i Salone, en bit öster om Rom, men endast i starkt begränsad omfattning. Först 1570 var den fullständiga restaurationen genomförd och då strömmade vattnet åter rikligt från Fontana di Trevi, som var akveduktens slutpunkt. Den dåvarande fontänen var dock en betydligt mera modest skapelse än den som alla Romresenärer beskådar i dag.
Det skulle dröja ännu ett stycke tid innan tillgängligheten ökade och ett större antal romare fick glädje av Salones källvatten. De vanliga invånarnas behov kom knappast i första hand, men det var heller inte en helt enkel sak att lösa distributionsproblemen. Både vid Piazza del Popolo och Piazza di Trevi konstruerades så kallade castelli, underjordiska bassänger från vilka vattnet leddes i rörledningar till ett växande antal fontäner, samt till de privata köpare som mot betalning kunde få dra ledningar till sina egna fontäner inne på palatsgårdar och bakom klostermurar. Vattenstölder förekom och den som tog ut mer än lovligt kunde råka illa ut när kontrollanterna infann sig för att se efter att de nedgrävda anslutningarna höll rätt mått och låg som de skulle.
Eftersom flödet bestämdes av det naturliga trycket och fallhöjden, samt dimensioneringen av de från kastellen utgående rören, var det en komplicerad historia att bygga ut nätet. Det var nödvändigt att skapa balans i det system av ledningar som hörde till varje castello och det innebar att man måste kunna beräkna de vattenmängder som leddes ut från uppsamlingsbassängen. Vattentjuvar kunde ställa till betydande problem eftersom de rubbade fördelningen genom sin olagliga avtappning, men felbedömningar förekom också. Det gällde inte bara att dimensionera ledningarna korrekt, utan också att placera och utforma fontänerna som de mynnade ut i på ett sådant sätt att vattenuttaget blev det förväntade.
Åtskilliga av de nya fontänerna anlades inte för att nyttjas, utan för att beundras. Att hämta vatten ur deras kar var till och med förbjudet eftersom spannar och kärl då skulle förorena fontänerna. Här fick heller inga djur vattnas och inga smutsiga bykar tvättas, men så småningom inrättades även ställen där sådant kunde göras. Dricksfontänerna ökade också i antal. Vattenförsäljarna blev trots det inte omedelbart arbetslösa eftersom mer konservativt lagda höll fast vid flodvattnet som de ansåg överlägset i smak. Dessutom var det ju så nyttigt.
Om det tog lite tid innan vattnet från den restaurerade akvedukten nådde ut till folket, råkade det ironiskt nog bli så att en del av de allra främsta och mest välbärgade familjerna också blev utan. Rom är som bekant en stad byggd på kullar och om palatsen låg högt – vilket de i en del fall gjorde för att inte riskera att drabbas av Tiberns återkommande översvämningar – kunde källvattnet inte ledas upp till dem. Kardinalerna Colonna och de’ Medici råkade ut för detta öde. Vad tjänade det till att ha rätt att ta ut en viss kvantitet vatten när det inte gick att få det levererat? Att sitta där torrlagd när andra njöt av plaskande fontäner och bevattnade sina parker och vingårdar frikostigt kan inte ha varit roligt. De försök som gjordes med att utveckla hydraulisk teknik var inte alldeles framgångsrika, men något måste förstås göras.
Lösningen blev att rusta upp ytterligare antika akvedukter och planer på detta lanserades 1583. Efter ett par års diskussioner inleddes arbetet med att länka samman två av de gamla vattenlederna, Aqua Alexandrina och Aqua Marcia, till den nya Acqua Felice. Namnet fick den efter Felice Peretti, som hade gjort andlig karriär och nått så högt det gick att komma. Som kardinal Montalto upphöjdes han 1585 till påve under namnet Sixtus V och han fattade omedelbart beslutet att sätta i gång det nya vattenprojektet, som han skaffade sig personlig äganderätt till. Akvedukten stod klar redan 1587, men Sixtus dog några få år senare och fick alltså inte så stor behållning av intäkterna. Vattnet kom däremot många till del. Eftersom Acqua Felice hade starkare tryck än Acqua Vergine kunde den förse även högre liggande delar av staden med vatten, till glädje för de rika och mäktiga som hade blivit utan i första omgången.
Pressad av reformationens framgångar hade katolska kyrkan ambitionen att genomdriva en andlig uppryckning och man kan, hävdar Rinne, se satsningarna på att förse Rom med nytt vatten som en världslig motsvarighet till detta. Renovatio Romae i flera avseenden alltså, varav de mer praktiska insatserna i alla fall blev framgångsrika och ännu är högst påtagliga i det urbana landskapet. Sixtus V hade del i detta inte bara genom den akvedukt han uppkallade efter sig själv, utan också för att han drog upp riktlinjerna till en omfattande stadsförnyelse med expanderande bebyggelse, samt satsningar på handel och näringsidkande. I detta grep han tillbaka på sina företrädare och andra skulle sträva i samma riktning efter hans korta tid vid makten.
Vattnet förde med sig att det blev nödvändigt att stenlägga gatorna under vilka rören drogs. Med bättre gatunät underlättades framkomlighet och renhållning, även om förbudet mot att slänga sopor i rännstenen aldrig gick att upprätthålla med någon större effektivitet. Vad gällde vattnet handlade det inte bara om att föra ut det, någonstans skulle det också ta vägen. Det som sprutade ur fontänerna rann vidare för att brukas till exempelvis tvätt eller bevattning. Genom avlopp och kloaker hamnade det slutligen i Tibern, men innan det nådde så långt hade det hunnit bidra på olika sätt till stadens liv och källvattnet hade avgörande betydelse för den omvandling Rom genomgick. Från att ha varit en huvudsakligen medeltida stad utan större lyskraft utvecklades den till en magnifik metropol som tjusade hela Europa.
I början av 1600-talet tillkom den tredje och sista av de återställda akvedukterna, den som i antiken hade benämnts Aqua Traiana och som i modern tappning skulle kallas Acqua Paola. Vid den här tiden hade Rom förändrats avsevärt i det nya vattnets spår och med Gian Lorenzo Bernini skulle fontänerna få spektakulärt nya former. Denne barockens store skulptör var, liksom fadern Poetro, inblandad i Roms vattenvärld. Förutom att han bidrog med ett antal remarkabla fontäner hade han också huvudansvar för underhållsarbetena på Acqua Felice. Med ”La Barcaccia” skapade han den kanske märkligaste av Roms fontäner. Som en liten vattenfylld farkost ligger den rätt oansenlig helt nere i gatunivå vid Spanska trappan, som inte fanns när Berninis fontän invigdes 1629. Just dess anspråkslöshet gör den fascinerande. Annorlunda förhåller det sig med ”De fyra floderna” som Bernini lät uppföra drygt två årtionden senare på Piazza Navona, där platsen kräver ett annat format och uttryck.
Avsikten var att Bernini skulle utforma en ny fontän vid Piazza di Trevi i anslutning till den renovering av Acqua Vergine som han också blev ansvarig för, men ett påvligt dödsfall lade hinder i vägen och Bernini tvingades avbryta arbetet utan att ha hunnit göra mycket mer än påbörja anläggningen. Uppdraget skulle långt senare gå till Nicola Salvi, som i sin Fontana di Trevi gav Rom ett stycke street art med svåröverträffad scenisk effekt. Den står klar först 1762, då Salvi inte längre var i livet, och utgör slutpunkt för den fontänernas epok som inleddes två sekler tidigare med arbetet på att återuppliva antikens akvedukter. I epilogen till sin initierade skildring drar Rinne hastigt igenom utvecklingen fram till vår egen tid, men håller sig i själva huvudtexten till de 100 år från mitten av 1500-talet till mitten av 1600-talet då förutsättningarna för det tidiga moderna stadslivet formas i Rom, med vattnets hjälp.
Rinne är förvisso inte den första som har intresserat sig för Roms vatten och fontäner och det finns till och med en tidigare studie med samma namn som det hon har valt för sin framställning. HV Mortons ”The Waters of Rome”, som Rinne inte tycks känna till existensen av, utkom 1966. Att det har gått bortåt ett halvt sekel sedan den publicerades gör den inte mindre läsvärd. Morton är ingen akademisk skribent, men han besitter djup lärdom och känner Rom utomordentligt väl. Han finner dessutom plats för en mängd mer anekdotiska kunskaper och låter sin historia börja redan i antiken och gå bortom den tidiga barocken, där Rinne främst uppehåller sig. Dessutom tar Morton med sig läsaren på kortare utflykter i Roms omgivningar, till exempel Villa d’Este i Tivoli.
Från fontän till fontän vandrar Morton i sin text och man inser att han gjort många sådana promenader i det verkliga Rom. Rinne har även hon genomkorsat staden till fots och inte uteslutande ägnat sig åt studier i bibliotek och arkiv. Båda dessa ”The Waters of Rome” förmedlar utmärkt väl insikten om stadens unika relation till vattnet. Den består även om det som dricks och brukas i hemmen i dag kommer från gamla källor via nyare akvedukter.
