Det ligger en egendomlig tjusning i att bläddra i gamla tidningar. Just därför att tidningen till sitt väsen är så tidsbunden, så i ordets egentliga mening journaljär, så präglad av utgivningsdagens aktualiteter, ger den tidsdoften på ett alldeles ojämförligt sätt. Allt vad dagen haft av händelser, ”frågor”, intryck och stämningar strömmar samman i tidningsnumret och står där kvar som ett enhetligt vittnesbörd om vad som just då tänktes, kändes och upplevdes.
En bläddring i äldre årgångar av Svenska Dagbladet ger framförallt starka intryck av den oerhörda förändringen i tidsläge och livsstämning. Det är med tidens förvandling som med förändringarna i människans ansikte. Den som dagligen umgås med en människa ser ingen ändring i hennes drag, men den som med en många år gammal synbild i minnet åter möter henne, slås av den skedda förvandlingen.
Man kan fråga sig, var det avgörande brottet går mellan det oscariska tidsskedet och vårt, om det bör sättas till 1914 eller till 1905 eller kanske vid någon annan tidpunkt; säkert är att skillnaden på snart sagt varje område faller starkt i ögonen. I själva verket har det naturligtvis varit en successiv utveckling, tillräckligt långsam för att icke iakttagas av dem som dag för dag upplevat den men snabb nog för att låta ett tidsavstånd av ett par årtionden te sig som en lång, av genomgripande omvälvningar fylld tidrymd.
På 1880-talet var Svenska Dagbladet en stor fyrsidig oillustrerad tidning av en typ, som ännu långt fram på 1900-talet levde kvar i vissa landsortstidningar men som numera tycks vara övergiven. Ledaren började på första sidan och gick gärna över på den andra, avhandlande ämnet med en bredd och en grundlighet, som nu skulle skrämma bort 99 procent av läsekretsen.
Dessa ledare ha vanligen föga av dagens hets över sig, de ha snarare den lugnt överblickande och sakligt sammanfattande prägel som numera gärna ges åt uppsatser i tidskrifter. Ofta ha de karaktären av rena sakkunnigutlåtanden, de förefalla att vara skrivna av kansliråd och byråchefer, och ofta äro de väl också det. Oupphörligt erinras man om i hur hög grad den svenska litterära kulturen är en ämbetsmannakultur, skapad av män med utbildning vid universiteten och skolning ”i verken”. Till och med våra mest bohemiska skalder ha ju sökt sig fram i verken – Bellman var bland annat kanslist i generaltulldirektionen, och Stagnelius var kanslist i ecklesiastikexpeditionen.
Tidens puls var lugnare, man gav sig ro att noggrant genomtänka och utforma vad man ville säga, och man sade det icke utan litterära anspråk. Rent logiskt och stilistiskt kunna ledarna stå mycket högt. Man ställde stora krav på klarhet och reda i tankegången, på följdriktighet i dispositionen, på jämvikt och avrundning inom perioderna. Och man eftersträvade gärna en viss stilistisk flykt, även i behandlingen av ämnen som numera nog anses kräva en torrare stilart. Det fordras något av inlevelse för att tidstroget kunna läsa upp slutorden i denna nationalekonomiska iakttagelse från år 1890:
”De varor, vari Tyskland kan tävla, drabbas av den restriktiva politiken; de varor, som Tyskland knappt kan tänkas komma att prestera, vårt trä t. ex., möta en gunstigare fläkt.”
Över huvud var den tidens stilideal mera litterärt, man siktade högre i ordval, i satsbyggnad, i bildspråk. Det ligger något av universitetens förnäma avskildhet från hopen och av de kungliga ämbetsverkens svala ro även över tidningsredaktionen, man håller den påträngande verkligheten på avstånd och skildrar den i ordalag, som äro hämtade från andra och högre sfärer. Den direkta skildring av verkligheten med dennas egna ord, som gör Strindberg till en nydanare inom svensk stilkonst, var ännu ny och kändes väl närmast som okultiverad.
Denna stilviljans inriktning ger ofta ett påfallande objektivt drag åt framställningen. Ej sällan finner man en sådan återhållsamhet i uttrycken, att man undrar om den är att fatta som ironi. En ledare i försvarsfrågan den 7 januari 1890 säger:
”Visserligen kan den soldatbildning, som bibringas på 42 eller 90 dagar, ej jämföras med den, som våra motståndare erhålla på två eller tre år, eller den armé, vid vars mobilisering nästan allt måste organiseras från början, jämföras med den, där alla taktiska förband redan finnas och verka under fredstid. Men det är ej heller frågan om att inympa den tyska eller ryska härordningen på den svenska såsom ett lika fullt oupphinneligt ideal, utan om att vi i nödens stund måtte äga ett nödtorftigt och nödvändigt försvar, icke ett underhaltigt och alldeles otillräckligt. ”
En föreställning om stil och ton i teaterkritiken ger en recension av Kung Erik, skådespel i 5 akter av Julius Sellman (3 jan. 1886). Den börjar med en allmän betraktelse i en mening, som redan genom sin längd skulle väcka uppmärksamhet i ett nutida dagblad:
”Våra dramatici ha alltid haft ett gott öga till den olycklige vasakonungens historia, hans dystra bild är en bland dem som oftast återkomma i våra sceners bildgalleri ur våra egna hävder, och begäret att finna den psykologiska grunden till de mörka gärningar som störtade honom i olycka, att framställa det tragiska i hans livs saga har lockat flertalet av dem som hos oss odlat det historiska dramats ädla men hårdbrutna tegar.”
Så följer en kritisk analys av dramat, som skulle vara värdig en fakultetsopponent vid en disputation. Den slutar dock med några tröstefulla ord:
”Vi ha nu granskat dramat efter de högsta fordringar man sätter på ett verk inom den högsta av dramatikens alla arter. Inför dem håller det ej streck. Det vore väl ock obilligt att i allt begära av ett förstlingsarbete, även om man velat önska att det gjort det i något.
Inför mindre högt ställda fordringar har det ej ringa förtjänster ... ”
Utförandet får i det hela beröm:
”Konung Eriks roll var anförtrodd åt hr Palme, den unge skådespelare, vilken redan som greve de Bardannes i Denise givit prov på att han äger förmågan av ett fint och behärskat men dock nyanserat spelsätt. Kanske rörde han sig med större ledighet där i den moderna dräkten än nu i den burgundiska. Vissa rörelser med benen blevo nämligen, när de tätt åtsittande trikåerna tydligt framhöllo varje stel eller kantig rörelse vi i deras förande, något osköna.”
Ur samma nummer må anföras ett exempel på kåserande stil av år 1886:
”'Gott nytt år', hör man vart man kommer, ehuru det konspirerats icke så litet, för att modet att göra nyårsvisiter eller skicka kort skall upphöra. Så eget det är att i själva 'nordens fransmäns' huvudstad man alltid skall finna folk som opponera sig mot en handling som vittnar om hövlighet och savoir vivre! Visitkortshövligheten, som är så billig – ett öre stycket – att den passar för vems börs som helst, har sitt skäl att vara till. Den är nämligen ett minne, givet åt en sympatisk bekantskap med vilken man ej dagligen umgås eller den är en aktningsfull hyllning åt en person man ej personligen kan göra besök, eller den är ett tacksamhets bevis för det goda någon gjort en. Vem av oss har ej erfarit en känsla av nöje, då han emottagit ett kort som var oväntat, som man icke hoppades få, men som visade att en person vi sätta värde på tänkt på oss?”
Man blir alltså icke glad, man erfar en känsla av nöje, liksom vissa rörelser med benen bliva något osköna, när trikåerna framhålla varje kantig rörelse vid deras förande.
Även humorn är en annan än nu, den väljer andra föremål och tar sig andra uttryck. Den nu moderna humorn av Gahlintyp skulle så till bild som text ha tett sig obegriplig i 1880-talets tidning. Men det är en annan och ganska vidlyftig historia.
Sport och idrott spela en försvinnande liten roll, och sportredaktören uttrycker sig i utomordentligt vaga och lekmannamässiga ordalag. Ett stort evenemang inträffade i mars 1886:
”Allmänna skridskoklubben hade söndagen den 14 d:s upplåtit hela sin stora skridskobana på Nybroviken till förmån för Stockholms roddförening i ändamål att skaffa medel till dess deltagande i den tredje skandinaviska kapprodden.
Ett härligt vårväder gynnade festen och hade lockat ut tusentals åskådare, av vilka dock de flesta hade intagit gratisplatser på stränderna omkring ...
Strax efter klockan 1/2 2 anlände konungen, åtföljd av kronprinsen samt prinsarna Oscar, Carl och Eugen jämte uppvaktning, varefter uppvisningen genast tog sin början.
Programmet omfattade uppvisning av skolynglingar och flickor samt unga damer och vuxna män.
Samtliga dessa åkte dels var för sig, dels i större grupper samt tillvunno sig mycket bifall.
Främst bland alla ådrog sig dock hr I. Cabani uppmärksamheten. Han ådagalägger en oerhörd muskelstyrka och åker med mycken kraft.”
Mera allmänt och mindre sakkunnigt kan händelsen knappast skildras. Liksom redaktionspersonalen ännu icke specialiserats för skilda uppgifter, så har icke heller språket utbildat särskilda stilarter för olika områden. Livet var över huvud mindre komplicerat. Det ofta återkommande talet om hotande krig och social oro gör på oss intet starkare intryck. Tiden ter sig för oss som en idyll – där vi dock knappast skulle trivas.
