Bidrog mikrobloggen Twitter till att skapa onödig panik kring hotet om en svininfluensapandemi? Eller är sociala medier tvärtom ett allt viktigare verktyg för snabbare och bättre informationsspridning? I efterspelet av rapporteringen om svininfluensan är frågan het i såväl bloggosfären som konventionella medier.
Både New York Times (”Putting Twitter’s World to Use”, 13/4) och The Guardian (”Information outbreak”, 7/5) beskriver en ny generation av internetbaserade övervakningssystem med förvånansvärt stor kapacitet att omvandla det kaotiska bruset på internet till så kallad infoveillance – användbara tidiga varningssignaler om annalkande hälsokriser. Internetjätten Google hade till exempel en av sina största pr-framgångar någonsin i början av året, då det i tidskriften Nature visades att verktyget ”Google Flu Trends” med två veckors förvarning kunde förutse spridningen av vanlig influensa i USA. Detta baserades på en helt ny typ av information: lagrade sökningar på ord som ”halsont”, ”feber” eller ”hosta” i företagets sökmotor. Internetentusiaster inom hälsosektorn kallar fenomenet för ”medicin 2.0”.
Bakom hypen kring sociala medier döljer sig emellertid en grundläggande politisk förändring, som handlar om vad internationella organisationer kan och inte minst förväntas göra av nya informationsteknologiska innovationer.
Världshälsoorganisationens (WHO) sätt att hantera tidiga varningar av ”svininfluensan” (H1N1) visar detta mycket tydligt. Enligt New York Times fick WHO den första varningen redan den 10 april i år, i form av en inofficiell rapport som beskrev ett kluster av influensaliknande luftvägssjukdomar i regionen Veracruz. Experter på WHO kontaktade mexikanska myndigheter redan samma dag och bad omgående om en officiell rapport. Två dagar senare kom svaret: frågan är redan utredd och det hela handlar om vanlig influensa som redan börjat mattats av. Den 17 april återkommer dock tjänstemän från WHO efter att ha fått ytterligare information om ett ovanligt dödsfall i lunginflammation. Mexikanska myndigheter svarar återigen avvärjande och meddelar att tester redan har tagits, och att det inte finns något som tyder på att det rör sig om ens ett vanligt influensavirus. Men den 22 april händer något. Mexikanska myndigheter rapporterar en ovanligt snabb ökning av lunginflammationsfall till WHO. Dagen därpå meddelar det amerikanska smittskyddsinstitutet att samma typ av influensavirus nu även finns i Kalifornien. På fem dagar har det som till en början betraktades som några få spridda fall av luftvägssjukdomar förvandlats till en potentiell pandemi.
Att WHO ligger steget före enskilda länder informationsmässigt kan vid första anblicken tyckas självklart, men är ingenting annat än resultatet av en tyst revolution. För bara drygt tio år sedan skulle det beskrivna samspelet mellan WHO och en enskild stat inte bara vara tekniskt omöjligt, utan dessutom tänja avsevärt på vad som var tillåtet enligt internationell hälsorätt. Spridningen av böldpest i den indiska storstaden Surat år 1994 nämns ofta av WHO-tjänstemän som den incident som tvingade organisationen att tänka om. Sjukdomen ledde inte bara till att hundratusentals människor i panik lämnade Surat, utan också till mycket allvarliga trovärdighetsproblem för WHO. Anledningen var lika enkel som genant: organisationens fax- och telefonbaserade informationssystem havererade helt enkelt under trycket av förfrågningar från journalister, regeringar och allmänhet. Globala medier som CNN hade till skillnad från WHO aktörer på plats i Surat, och kunde därför snabbt sprida bilder på smittade och på människor som flydde i panik. WHO. med sitt samordningscenter i Genève, kunde trots upprepade och intensiva påtryckningar från omvärlden inte göra annat än att vänta på en officiell rapport från indiska hälsomyndigheter. WHO:s misslyckande var inte bara ett faktum – den televiserades dessutom i realtid över hela världen.
Det här var bara början på en serie kriser som skulle komma att utmana organisationens kapacitet att hantera information och samordna insatser vid överraskande utbrott av nya smittsamma sjukdomar. Ebolaepidemin i Zaire 1995, smittspridningen av Rift Valley-feber i Östafrika 1997–98, spridningen av brev innehållande mjältbrandsbakterier i USA 2001, upprepade utbrott av fågelinfluensa, och den globala spridningen av Sars år 2003, tillhör alla de upprepade globala hälsokriser som fick organisationens att ompröva sin verksamhet och förnya sin kapacitet att hantera smittsamma sjukdomar.
Sociologen Arthur L Stinchcombes påstående att organisationer i första hand är skapade för att hantera information får allt större bäring i en tid som präglas av snabb informationsteknologisk förändring. Detta blir som allra tydligast när organisationer misslyckas och utmanas av konkurrerande intressen. WHO:s roll som global hälsokoordinator kan mot bakgrund av den pågående ”svininfluensan” tyckas självklar, men var i själva verket rejält underminerad av andra internationella organisationer som Världsbanken, och Världshandelsoorganisationen (WTO). De senare tog på sig en global ledarroll i hälsofrågor under 80- och 90-talet på ett sätt som bara kunde vara möjlig genom WHO:s svaga ställning, ett illa fungerande internationellt hälsoregelverk, samt hälsoorganisationens oförmåga att hantera och sprida användbar information.
Det var således en rad politiska misslyckanden som lade grunden för en ny generation av övervakningssystem baserade på användandet av ”inofficiell” information tillgänglig på internet, som nyhetsbrev, bloggar och diskussionsforum. WHO:s stora seger inföll under Sars-epidemin 2003. Det internetbaserade och WHO-stödda varningssystemet GPHIN (Global Public Health Intelligence Network) visade sig nämligen kunna ge varningar om en annalkande epidemi i Kina – hela tre månader innan det officiella rapporteringssystemet. WHO hade oväntat blåst nytt liv i sin roll som ledare på den globala hälsoarenan.
Enligt hälsorättsexperten David Fidler, i ”SARS, Governance and the Globalization of Disease” (2004), innebär användandet av inofficiell internetbaserad information en fundamental förändring i global hälsopolitik. Det tidigare internationella hälsoreglementet byggde helt på principen att enskilda länder rapporterade in information till WHO. I praktiken innebar detta att länder gjorde det alltför sent, eller inte alls. Det intressanta är inte bara den stora mängd information som WHO med hjälp av ”infoveillance” plötsligt fick tillgång till, utan också hur denna förändrat existerande arbetssätt och samarbeten med stater och icke-statliga aktörer. Att hantera ett svin- eller fågelinfluensautbrott kan tyckas vara ett rent medicinskt problem, men kräver i regel samordning av information från olika övervakningssystem och samarbete med laboratorier runtom i världen. Världshälsoorganisationens kapacitet att hindra spridningen av nya smittsamma sjukdomar bygger därför i dag till stora delar på att med hjälp av informationsteknologi samordna en rad gränsöverskridande nätverk. Dessa inbegriper ett pärlband av aktörer, som universitetslaboratorier, statliga myndigheter, icke-statliga organisationer som Läkare utan gränser, privata aktörer, stiftelser och enskilda sjukhus, för att bara nämna några.
Samhällsvetenskapen har tagit sina första vacklande steg i att försöka förstå denna nya form av samarbete. Bland en lång rad nya studier märks Clay Shirkys bok Here Comes Everybody: The Power of Organizing Without Organisations (Penguin, 336 s), som försöker ta ett grepp om en ny typ av kollektivt handlande som helt baseras på informationsteknologi och sociala medier. En insikt som har stark bäring på hur WHO samordnat arbetet med att stoppa spridningen av ”svininfluensan” är att minskade kostnader för informationshantering bidrar till en ny generation av organisationer. Organisationsteoretiker kallar dem ”virtuella organisationer” – större nätverksbaserade samarbeten där informationsteknologi fungerar som det sammanhållande kittet. Samarbetet kring operativsystemet Linux och Wikipedia är två bra exempel på hur den här typen av flexibla, nätverksbaserade och internationella organisationer växer fram och fungerar.
Men WHO är inte Linux, och målet är inte ett nytt operativsystem utan bättre global samordning mot gränsöverskridande hot. Det är därför naivt att tro att nätverksstyrning är universallösningen mot nya globala kriser. Nätverksteoretiker som Duncan Watts och Peter Dodds pekar till exempel på att strukturen hos nätverken spelar en avgörande roll för deras förmåga att hantera kriser. Enligt dem står alla organisationer inför två typer av huvudutmaningar när det gäller informationshantering.
Den ena är risken för överbelastning när alla aktörer (”noder”) i en krissituation vill sända och motta så mycket information som möjligt. En starkt hierarkisk informationsstruktur är till exempel ofta sårbar under en krishändelse eftersom samtliga noder måste kommunicera genom toppen av nätverkshierarkin. Om aktörer i toppen på hierarkin då inte har kapacitet (eller intresse av) att motta, bearbeta och skicka vidare information, faller systemet i bitar.
Den andra utmaningen handlar om organisationens kapacitet att hantera lokala kollapser i nätverket utan att de påverkar systemets grundläggande funktioner. Denna typ av kunskap är av särskilt intresse för aktörer som har ett intresse av att skydda (eller angripa) få komponenter i nätverket, men skapa stor systemeffekt. Brottssyndikat, terrornätverk, och sexuella kontakter som bidrar till spridning av sexuellt överförbara sjukdomar, är tre tydliga exempel på sociala nätverk där välriktade attacker kan få oproportionerligt stora effekter.
Ytterligare en aspekt som tenderar att hamna i medieskugga har att göra med resursbrist inom global hälsopolitik. En viktig drivkraft bakom uppkomsten av mer nätverksbaserade former av styrning är inte bara informationsteknologin i sig, utan också behovet av att samordna och hushålla med mycket knappa finansiella och mänskliga resurser. I boken ”Betrayal of Trust: The Collapse of Global Public Health” (2000) gav Laurie Garrett en skarpsynt påminnelse om de senaste decenniernas urholkning av hälsopolitikens fundament – lokal hälsovård, laboratorier och utbildad personal.
Befintlig pandemiberedskap vilar alltså på en bräcklig ekonomisk grund, vilket inte ens it-baserade övervakningssystem i längden kan överbrygga. Det populära och globala samarbetet mellan smittskyddsexperter inom nätverket ProMed har exempelvis – trots den stora uppmärksamheten kring svininfluensan – haft svårt att hitta finansiärer och bygger nästan uteslutande på ideellt arbete. Vad skulle hända om amerikanska smittskyddsmyndighetens laboratorier eller GPHIN oväntat skulle fallera? Eller om samordningen i Genève skulle bryta ihop? Nätverkets flexibilitet är också dess Akilleshäl. Deras ständigt föränderliga natur gör att vi egentligen inte kan veta, förrän det väl skett.
Kommer nästa pandemi att bli ”twittrad”? I dag går det förvisso att följa händelseutvecklingen för svininfluensan på Twitter genom att söka på ”#swineflu”. Men de viktigaste frågorna har egentligen mycket lite med sociala medier att göra. För när debatten mellan förespråkare för nya medier och försvarare av de ”gamla” väl lagt sig, står det klart att det någonstans i Twitter-hypen finns betydligt allvarligare obesvarade utmaningar i skärningspunkten mellan politik, informationsteknologi och globala hälsorisker.
