Den historiska strömning vi kallar ”upplysningen” har blivit en intellektuell värdemätare i Västerlandet, och så har det varit sedan den uppstod. Än i dag diskuteras upplysningen i positiva eller negativa termer.
De franska upplysningsfilosoferna själva ansåg sig vara förnuftets vapendragare som bekämpade inte bara kyrkan och staten utan även vidskepelse och övertro i allmänhet. Programmet fick en magnifik utformning i den stora Encyklopedin. Den franska staten hade en annan uppfattning, den drog in Encyklopedin flera gånger och satte dess redaktör Diderot i fängelse. Under romantiken utmålades upplysningsmännen som torra och okänsliga rationalister, vilka saknade förmåga att förstå tillvarons inneboende mystik och religiösa hemligheter.
På detta sätt har det fortsatt ända in i vår tid. Rationalisterna åberopar ofta Voltaire och det sunda förnuftet, de talar om demokrati och folkets upplysning, ibland också om revolution och en annan tingens ordning. Även för gemene man har ordet ”upplysning” fått en positiv klang, som tros kunna försätta berg. Säg den politiker som inte tror att problem med knark, bristande jämställdhet eller främlingsfientlighet kan botas genom upplysning. I ordet ligger inte bara den del som kan sägas vara ”information” utan även en värderande del som har moralisk lyftning.
Även många historiker har drabbats av denna whig interpretation, som engelsmannen Herbert Butterfield en gång gjorde oss uppmärksamma på. Det innebär att många historiker har en tendens att ställa sig positiva till det som under en viss tid varit radikalt och framåtsyftande, det vill säga sådant som lett fram till vår tid och därför kan karakteriseras som ”upplysningstänkande”. På motsvarande sätt kritiserar de vad som uppfattats vara reaktionärt eller bakåtsträvande, känslosamt eller mystiskt. På detta sätt har historien målats i svart och vitt. Motsättningen mellan upplysningens ”förnuft” och romantikens ”känslosamhet” har till exempel ibland drivits till parodins gräns. Överdrifterna har kommit från båda hållen.
Priset bland kritikerna togs nog av Theodor Adorno och Max Horkheimer, som i ”Dialektik der Aufklärung” (1947) lade skulden för nazism och fascism på upplysningstraditionens övertro på förnuftet. En modernare variant med samma inriktning finner vi i en bok av John Ralston Saul, ”Voltaire”s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” (1992). Alla politiska avarter, från Napoleon till Kissinger, för att inte tala om Hitler och Mussolini, ses som ett resultat av ”förnuftets diktatur”.
På motsatt sida talar man vagt om ”det moderna projektet”, vilket skall ha tagit sin början i upplysningstiden och varit vägledande ända in i vår tid. Härmed avses uppkomsten av ”det moderna tänkandet”, vilket innefattar gamla honnörsord som förnuft och upplysning. Man kan säga att detta varit något av en Västerlandets ideologi, vars berättigande alltmer börjat ifrågasättas. Postmodernismens profet, Jean-François Lyotard, beskrev hur vår tidsålder förlorat sin tro på de stora ”berättelserna” (det vill säga systemen, ideologierna), varav upplysningens framstegstro var den viktigaste.
Termer som ”modernitet” och ”postmodernism” har inte bidragit till att göra den intellektuella diskussionen klarare, för att inte tala om ett ord som ”berättelse”. Det sistnämnda har råkat ut för det öde som alltid drabbar modeord, det har nötts ut. Från början hade det ett visst innehåll, ungefär som myt, sägen eller legend. Nu känns ”berättelse” som ett tomt skal, det är innehållslöst.
Just när jag skriver detta råkar jag höra på ett radioprogram om religionens roll i vår tid. Debattdeltagarna försöker överbjuda varandra i vittnesbörd om religionens allt ökande betydelse. Den kloke och vettige Göran Rosenberg säger då att ”upplysningens berättelse” (där kom det) om förnuftet inte längre är giltig, det är en ”brusten berättelse”. Vad menar han? Skulle inte upplysningens förnuft längre vara giltigt som utgångspunkt för vårt tänkande och handlande? Om vi inte kan tro på vårt eget förnuft, vad skall vi då bygga våra normsystem på?
Schablonbeskrivningar av nämnda slag utgår just från den förenklade och fördummande historieskrivning som ställer förnuft mot känsla såsom kontradiktoriska motsatser, vilka således skulle utesluta varandra. Men upplysningens förnuftstro motsäger inte a priori religionen. Voltaire och hans meningsfränder kritiserade framför allt kyrkan som maktfaktor, inte religionen som privat upplevelse. Vi får inte glömma att Voltaire engagerade sig i fallet Jean Calas och skrev en berömd traktat om toleransen. Upplysningsfilosoferna var i allmänhet inte ateister utan deister. Naturligtvis fanns det filosofer som förnekade religionen och förordade en strikt materialistisk åskådning, men de var i minoritet.
Denna tolkning får stöd i ett stort nyutkommet arbete i fyra band, Encyclopedia of the Enlightenment (red Alan Charles Kors, Oxford University Press), innehållande omkring 700 artiklar, av vilka ungefär hälften upptar biografier. Ett stort antal artiklar handlar om just religioner och religiösa ämnen. Här utreds inte bara den naturliga religionen i flera artiklar utan också den uppenbarade religionen. Mångfalden i uppfattningar och balansen mellan olika infallsvinklar har varit vägledande för verkets redaktör. Därför blir naturligtvis användbarheten så mycket större.
Redan definitionen av upplysningen är ett gammalt tvisteämne, och det hör givetvis ihop med vilken värdeståndpunkt man intar. I denna encyklopedi förlägger man själva upplysningen till en period som sträcker sig från 1670-talet till 1800-talets början. Titeln på verket borde därför ha anspelat på upplysningstiden i vid bemärkelse, det vill säga 1700-talet i stort, än just på den franska upplysning som ändå står i centrum också här. Med detta vidare grepp kan man spegla många olika uppfattningar och ståndpunkter.
Kontinuiteten utgör samma problem som alltid dyker upp i diskussioner om historiska epokindelningar. Den gamla renässansdebatten utgör ett skolexempel på detta. Jacob Burckhardt menade 1860 att något nytt inträdde i fråga om människosyn och kulturuppfattning i och med renässansen från 1350-talet och framåt. Johan Nordström och andra forskare kritiserade denna tolkning och pekade på att samma tendenser funnits kring Medelhavet redan på 1100-talet. Den vetenskapliga revolutionen med Copernicus och Galilei på 1500- och 1600-talen innebar något helt nytt i Västerlandets intellektuella utveckling enligt Koyré, Rupert Hall och andra vetenskapshistoriker. Andra forskare, såsom Pierre Duhem och Alistair Crombie, betonade i stället kontinuiteten från 1300-talet.
Allt beror på var man lägger tonvikten. Upplysningen var utan tvivel en fransk företeelse, men ingen kan förneka att de grundläggande idéerna kom från Descartes, Locke, Bayle och andra tidigare rationalister. Har man en funktionell historiesyn, kan man beskriva situationen så att idéerna fanns tidigare, men de slog igenom vid en viss tidpunkt. Och de slog igenom, när de politiska och sociala omständigheterna så krävde, det vill säga när idéerna behövdes. Så var det med renässansens människosyn, så var det med 1600-talets naturvetenskap och så var det med 1700-talets upplysningsidéer.
”Encyclopedia of the Enlightenment” nöjer sig dock inte med att täcka in det mesta av 1700-talets kultur, den har också ambitionen att spegla forskningen om upplysningen och hur den utvecklats fram till våra dagar. I en stor artikel, ”Enlightenment studies”, följer man historien i fyra olika faser: först själva upplysningen fram till revolutionen 1789, därefter den konservativa reaktionen mot upplysningen under romantiken, sedan det förnyade intresse som uppstår i mitten av 1800-talet, och till sist 1900-talets uppfattningar och svängningar.
Detta gör att grundfakta om upplysningen kanske inte är det mest spännande. Här finns visserligen klargörande artiklar om Voltaire och Rousseau, om d'Alembert och Diderot, om Encyklopedien och salongerna, om tidningar och censur, om politik och ekonomi, men det intressantaste är snarare de olika synvinklar som tillkommit genom senare forskning. Här ställer man mot varandra den high culture, som var kärnan i upplysningen, och den popular culture som på en folklig nivå representerade den politiska opposition som växte sig allt starkare. I det senare fallet har framför allt Robert Darnton utgett flera studier om underground literature, vilken utgjordes av pamfletter, satiriska verser och nidteckningar av överhet och myndighetspersoner.
Känslorna och mystiken får sin plats i upplysningstiden. Vi kan läsa artiklar om just ”sensibility”, om ”happiness” och ”passion”, vilket visar att svartmålningen av upplysningens rationalism är felaktig. Det fanns naturligtvis mängder av känslor redan i engagemanget för att upplysa människor. Ambitionen att sprida kunskap, att förklara vetenskapens teorier, att befria människor från fruktan, allt detta bygger på en sund människokärlek. I uppslagsverket har man till och med upptagit ord som ”politeness” och ”sociability”, det vill säga artighet och social förmåga. Det låter kanske litet långsökt, men man vill belysa att själva livsstilen, sättet att umgås, förändrades under denna tid.
Religiösa begrepp och strömningar utreds på ett ofta klokt och pedagogiskt sätt. Dels finns förstås de filosofiska termerna med, ateism, deism, materialism, för att inte tala om motsatsparet fördomar och förnuft (”prejudice”, ”reason”), dels förklarar man traditioner i tiden, såsom pietism, judaism, katolicism och så vidare. Originellare är väl i så fall uppslagsordet predikningar (”sermons”), där man utreder skillnaden mellan katolska, protestantiska och ”evangeliska” (lågkyrkliga eller pietistiska) predikningar. Man hade kunnat visa på ännu tydligare samband mellan predikningar och tidsandan. Christian Wolffs filosofi, som blev dominerande vid svenska universitet vid 1700-talets mitt, avsatte sig också i predikanternas utläggningar. Som fanatisk systematiker och rationalist blev Wolff stilbildande för unga teologer, och de bar ofta denna börda med sig hela livet. Pehr Högström, lappmarksprästen som blev kyrkoherde i Skellefteå, höll genomsystematiserade predikningar som rimligen inte gudstjänstbesökarna kan ha genomskådat. Själva gudsordet hotade att försvinna i rationalistiska hårklyverier.
Upplysningens geografiska spridning uppmärksammas givetvis. Här påpekas att tyskans Aufklärung var en följd av, och inte en föregångare till, den franska upplysningen. Kants berömda definition från 1784 löd att upplysningen var ”mänsklighetens befrielse ur sin självförvållade omyndighet”. I Sverige fanns spridda inslag av upplysningstänkande men ingen samlad rörelse. Bilden av Sverige är i detta verk mycket bristfällig. Här finns elva biografier, sådana som Olof von Dalin, Anders Chydenius, Linné, Swedenborg och Gustaf III, och det är väl helt i sin ordning. Mera tveksamt är kanske att i detta sammanhang skriva om Hedvig Charlotta Nordenflycht och Lars Salvius. Direkt bisarrt blir det att i ett internationellt arbete om upplysningen få läsa en biografisk artikel om Carl Christopher Gjörwell, denne sentimentale herrnhutare och Voltaire-hatare. Däremot saknas artiklar om Peter Forsskål och Nils von Rosenstein, vilket är uppseendeväckande. Forsskål skrev om den medborgerliga friheten och ådrog sig överhetens missnöje. Rosenstein utgav den första filosofiska utläggningen på svenska i ”Avhandling om upplysningen” (hållet som föredrag 1789, tryckt 1793). Att det i Sverige under tio år pågått en livlig debatt om upplysningens vara eller inte vara nämns inte med ett ord. Flera viktiga arbeten saknas i bibliografin, andra beskrivs med nedsättande omdömen, medan den svenske redaktörens egen avhandling nämns som ”the only synthesis to date on the Enlightenment in Sweden”.
