Året var 1804 då en elefant för första gången beträdde svensk mark. Elefanten kom i sällskap med sin ägare Jean Baptiste Gautier från Avingnon som med två italienska kompanjoner drev en liten cirkus. De reste land och rike kring för att mot betalning uppträda med sina djur och konster, bland annat dresserade hundar, markattor och en orangutang. Elefanten var det största dragplåstret, och ryktet om den föregick cirkusen. Förväntningarna stegrades av en med dåtida mått mätt intensiv marknadsföring i form av annonser i tidningarna. Spektaklet hade nog inte gjort något bestående avtryck i historien – om det inte hade varit för det tumult som uppstod när elefanten skulle förevisas under den traditionella olofmässomarknaden (den 29: e juli) i Skännige.

Elefanten hystes in i stadens rådhus. Det blev förstås trångt för alla åskådare på väg ut och in till elefanten över rådhustrappen och genom förstugan. Trycket på att få se elefanten var stort, och stämningen blev snabbt irriterad mellan de köande besökarna och cirkusföreståndaren som tog upp betalningen. Besökarna blev alltmer hotfulla och började anklaga Gautier för att ta ut orimligt höga entrepriser. Vissa menade till och med att cirkusen mest var en samling skojare som inte borde få dra land och rike runt och lura av folk pengar. När spänningen steg tillkallades stadens borgmästare Michael Wejdling för att lugna ner folkmassan. Han tog Gautier och hans sällskap i försvar och påpekade att de hade myndigheternas tillstånd att besöka samt att biljettpris alls inte var orimligt.

Borgmästaren fick återvända två gånger till, sista gången i sällskap med en grupp beväpnade officerare och några av stadens tjänstemän. Nu hade kön in till elefanten växt och människor samlades dessutom i stora skaror på torget utanför rådhuset. Vittnesskildringarna går isär om vad som sedan hände och vems fel det var: besökarna eller borgmästarens sällskap. Det blev nämligen tumult och bråk när borgmästarens och hans medhjälpare försökte stänga elefantvisningen och skingra folket. Till slut lyckades de med hugg och slag köra ut alla besökare ur rådhuset. Nu visade det sig att borgmästaren med sina officerare och tjänstemän i praktiken satt instängda i sitt eget rådhus – tillsammans med en cirkusägare och hans elefant.

På rådhustorget utanför höll sig nämligen stora skaror människor kvar, och man hade alls inte lytt befallningen att skingra sig. Vreden kokade både mot elefantcirkusen och mot borgmästaren och hans sällskap. Snart började de första stenarna hagla, och inom en timme var rådhusets alla fönster krossade. Först när en av traktens präster lyckats lugna folkmassan kunde borgmästaren, elefantägaren, stadstjänstemännen och officerarna lämna rådhuset och sätta sig i säkerhet. Så snart de lämnat torget strömmade folket in i rådhuset för att beskåda elefanten – denna gång helt gratis.

Om Sveriges första och antagligen enda elefantupplopp kan man läsa i antologin Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, redigerad av Andrés Brink Pinto och Magnus Olofsson (Pluribus förlag, 139 s). Antologin innehåller uppsatser om fem helt skilda oroligheter. Uppsatserna är skrivna av akademiskt skolade historiker, men texterna är populärhistoriska och lättlästa. Förutom upploppet i Skännige skildras hur befolkningens timmeravverkning i den nyanlagda kronoparken på norra Öland 1850 ledde till konflikter och handgripligheter med myndigheterna, protester mot de höga matpriserna och åtföljande upplopp i Jönköping 1855, gatukravallerna i Stockholm 1868 när den nya statyn av Karl XII skulle avtäckas, och slutligen om kravallerna i Lund 1898 då arbetarbefolkningen protesterade mot att stadens studenter agerade strejkbrytare.

I ett avslutande kapitel drar uppsatsförfattarna ihop trådarna och resonerar kring upplopp och kravaller under vad de kallar ”Sveriges bråkiga 1800-tal”. Det här korta kapitlet hade med fördel kunnat vara mer utförligt. Författarna har ambitioner att sätta in de upplopp och kravaller de skildrat i större sammanhang. Hur ska dessa oroligheter förstås och förklaras? I sina resonemang anknyter författarna till tidigare forskning på området. Forskning om sociala oroligheter är något av ett favoritämne bland historiker och har resulterat i en mycket omfattande litteratur. Några centrala verk refereras visserligen, men det hade varit värdefullt med ett längre avsnitt om tidigare forskning, dels för de resonemang författarna för, dels för de läsare som vill fördjupa sig i ämnet.

Resonemangen om de svenska upploppen ansluter främst till socialhistorikern E P Thompsons kända tes om de engelska massornas moraliska ekonomi. Innan Thompson skrev sina uppsatser om oroligheter och sociala protester på 1700-talet, det vill säga innan den industriella revolutionen, hade de flesta historiker försökt förklara upplopp och uppror med att de utlöstes som en konkret följd av sänkta löner, matbrist, ökande arbetslöshet eller andra yttre händelser. För även om man likt många forskare ser underliggande förtryck och orättvisor i ett samhälle, så räcker det sällan i sig som förklaring till varför oroligheter plötsligt kunde braka loss. Sådana utbrott var trots allt ovanligt. Normaltillståndet var snarast att människorna i det förindustriella samhället inte protesterade och framförallt inte tog till våld, trots förtryck och orättvisor.

Thompson såg visserligen också till de underliggande konflikterna och orättvisorna, men menade att det i praktiken sällan gick att koppla enstaka oroligheter till konkreta händelser som ökad arbetslöshet eller höjda matpriser. Thompson fokuserade i sin forskning istället på de underliggande folkliga föreställningar om samhällsordningen som han menade sig finna i källorna. Den moraliska ekonomin är just en sådan föreställning med djupa historiska rötter. Föreställningen innebar att befolkningen i det förindustriella samhället ansåg sig ha vissa traditionella rättigheter som makthavarna skulle respektera. Centralt var då möjligheterna att köpa mat och andra förnödenheter till överkomliga priser. Det var då överhetens ansvar att se till att priserna höll sig på en låg nivå. Men den moraliska ekonomin gällde även andra materiella tillgångar som till exempel de sedvänjor som fanns att bondebefolkningen fritt kunde utnyttja allmänningarna och ibland även statens mark, till exempel för att låta boskapen beta där eller för att samla in ved och fälla virke i begränsad mängd.

Möjligen kan man beskriva det hela som ett slags underförstått ”kontrakt”. Upplevde befolkningen att detta kontrakt bröts kunde kravaller och upplopp plötsligt braka loss. Det hände bland annat när den framväxande marknadsekonomin började sätta den gamla förkapitalistiska moraliska ekonomin ur spel. En fri marknadsmässig prissättning ledde lätt till ökande priser som inte stämde överens med massornas föreställningar om vad som var ett moraliskt, det vill säga rimligt, pris. På samma sätt blev det konflikter när möjligheterna att utnyttja allmänningar och statlig mark inskränktes i takt med ett förstärkt privat ägande och uppdelning av marker som hade uppfattats som ”gemensamma”.

Thompson har fått många efterföljare och det vanligaste sättet att analysera olika våldsamma oroligheter i historien är att se dem mot en bakgrund av djupt liggande folkliga föreställningar om befolkningens moraliska rättigheter. Det fanns i det folkliga tänkandet också föreställningar om en annorlunda samhällsordning. Förekomsten av dessa folkliga föreställningar kan förklara att våldsamma oroligheter plötsligt kunde flamma upp efter långa perioder av synbart socialt lugn. Upplevda eller verkliga missförhållanden utlöste ett djupare förankrat folkligt missnöje med de styrande. Karaktäristiskt var då också hur upplopp och kravaller också övergick till det som Thompson kallade folklig motteater, en maktuppvisning där man tog tillfället i akt att markera makt och motstånd i olika symboliska och ofta våldsamma former.

Kan då E P Thompsons teser om den moraliska ekonomin hjälpa oss att bättre förstå upploppen och kravallerna i Sverige under 1800-talet? Författarna till uppsatserna i den här antologin vill alltså hävda det. Det går att hålla med men det går också att göra några invändningar. Urvalet av oroligheter är kanske lite för splittrat och spänner över en för lång tidsperiod för att enhetliga analyser ska bli riktigt meningsfulla. Sverige förändrades radikalt och började industrialiseras mellan elefantupploppet i början av 1806 och kravallerna i Lund 1898.

Just uppsatsen om kravallerna i Lund 1898 blir därför lite malplacerad. Den är i sig både välskriven och intressant, men behandlar i allt väsentligt en modern industrikonflikt mellan arbetare och arbetsgivare samt beskyllningar om strejkbryteri. En av poängerna med Thompsons analyser är just att det rör sig om oroligheter i ett förindustriellt samhälle. Andra forskare, främst Charles Tilly, har i Thompsons fotspår utvecklat forskningen och kunnat visa hur mönstren för de våldsamma oroligheterna förändrades med samhälls- utvecklingen och den begynnande industrialiseringen.

Ett par av de andra oroligheterna går däremot utmärkt att analysera i termer av moralisk ekonomi. Upploppet i Jönköping 1855 verkar alldeles klart ha utlösts av stadsbefolkningens missnöje med stigande livsmedelspriser och föreställningar om att det var helt oskäligt, särskilt som skörden ansågs god. Ett annat tydligt exempel är konflikterna på Norra Öland 1850. Bondebefolkningen såg det sedan länge som sin moraliska rätt att utnyttja skogsallmänningarna genom att hämta ved och släppa boskapen på bete där. En viss skogsavverkning verkar också ha hört till denna sedvanerätt. Men när staten försökte göra om skogsområdena från kronoallmänningen till kronopark inskränktes dessa möjligheter. Följden blev protester och handgripligheter mot de myndighetspersoner som försökte skärpa övervakningen av skogen.

Svårare blir det däremot med elefantupploppet i Skännige. Här har vi inte att göra med folkliga krav på materiella rättigheter utan med något som mest framstår som förväntningar på ett nöje. Men som författarna påpekar kunde oroligheter utlösas även av förväntningar på ickemateriella rättigheter. Centralt i upploppet var just klagomålen på att priset för att titta på elefanten var oskäligt. Till slut verkar hela upploppet ha handlat mer om ett uppdämt missnöje med borgmästaren, militären och stadens tjänstemän än om elefanten. Det hela framstår som ett klassiskt exempel på hur ett folkligt missnöje utlöses av tillfälligheter, också ett typiskt drag i de förindustriella oroligheterna som ofta var oplanerade och spontana. Stenkastningen mot rådhuset kan också ses som den slags folkliga motteater Thompson skrivit om.

Men hur gick det då med elefanten till slut, när stenkastningen slutat och borgmästaren med sitt sällskap fått lämna rådhuset? För några av de revolterande invånarna i Skännige blev det med tiden rättsliga efterspel. Jean Baptiste Gautier drog däremot vidare med sin elefantcirkus söderöver. Till slut hamnade sällskapet i Köpenhamn, och där lär elefanten ha skadats när den engelska flottan bombade staden 1807.