Mitt namn är Bengt Emil Johnson , /…/ Jag har en bakgrund i Rävåla, som det hette / på den tiden, och en annan i ”konkretismen”, / det har jag läst i en förståndig bok. (”Utsatt”, 1985.)

Ja, han hade humor också. Men nog anas bakom den lättsamma tonen en annan, kanske inte modfälld, men på något vis resignerad röst? Inte för att han hade någonting emot att förknippas med konkretismen, varför skulle han det? Han debuterade ju de facto med den utpräglat konkretistiska diktsamlingen ”Hyllningarna” (1963). Knappast något att skämmas för. Nej, men kanske för att hela hans författarskap på något sätt bekämpat begreppen och alla de ord som stänger ute. Alla de där tvärsäkra uttrycken. Eller är det rentav för att den ”förståndiga boken” bortsåg ifrån något, eller inte ens verkade intresserad av att ställa frågan: ”Var är du hemma?” (”Hemort”, 1984).

Frågan är försåtligt ställd eftersom någon tydligt utläsbar hemvist, bortsett förstås från trakterna kring Saxdalen strax söder om Ludvika, är svår att utpeka i Bengt Emil Johnsons utpräglat heterogena textlandskap. Att konkretismen ändå är det som oftast återkommer när man talar om det är på ett sätt begripligt men inte desto mindre en aning missvisande.

Johnson debuterade som poet redan 1958 med dikten ”… och ingen mer”, tryckt i den unglitterära tidskriften Ultima. Till det yttre präglas dikten av dåtidens nyromantiska både form- och bildspråk, ljusår ifrån det konkretistiska ideal han några år senare kommer att fullt ut anamma. Redan detta är skäl nog att omvärdera den dominerande uppfattningen om författarskapets själva kronologi. Johnson har alltså inte sin egentliga bakgrund i konkretismen, som den ”förståndiga boken” velat påstå. Men när man tar del av debutdikten och de omständigheter som omger dess tillkomst, uppstår frågan huruvida en enkel omkastning av begreppen verkligen räcker för att komma till rätta med bilden av författarskapets ändå smått motsägelsefulla genealogi.

Prosadikten ”… och ingen mer” har sin upprinnelse i en personlig upplevelse. Det framkommer i en intervju gjord 1964, samma år Johnson utkommer med ”Essäer om Bror Barsk och andra dikter” och alltså befinner sig på höjden av sin konkretistiska bana. I intervjun betonar han att just denna upplevelse haft en avgörande inverkan på hans poetiska utveckling. ”En stor del av min senare poesi”, säger han, ”jag har lust att säga all, försöker nå tillbaka till den.” Johnson berättar vidare att ”… och ingen mer” inte bara är den första dikt han fått publicerad. Det är den första dikt han överhuvudtaget skrev, ett år innan Ultima antog den för publicering.

Det är med andra ord här allt kan sägas börja. Inte med dikten, men med upplevelsen den sägs gestalta. Och det faktum att en av tidens mest omsusade konkretister säger sig försöka nå tillbaka till en upplevelse, vars poetiska gestaltning utgörs av en i hans ögon obsolet motivvärld, understryker bara dess omvälvande betydelse för författarskapet, samtidigt som det vittnar om att upplevelsen torde ha en ontologisk snarare än stilistisk syftning.

En gång sitter du i ett rum, säkert ditt eget rum, och någon kommer hastigt in genom dörren utan att knacka. Fast du aldrig mött besökaren förr och fast hans ansikte är beslöjat, känner du genast igen honom på stegen, och du bjuder honom att sitta ner. Sedan sitter ni länge mitt emot varandra och samtalar om djupa och varaktiga ting, /…/ och när du tittar på klockan finner du att ingen tid har gått och ändå är all tid förspilld. Det regnar länge och sakta och det går som elektriska stötar av gråt genom hela din kropp. Och alltid skall dina ögon värka efter detta oerhörda vita ljus och din dörr stänger du aldrig mer, men hela ditt liv väntar du att en besökare hastigt skall stiga in utan att knacka /…/.

Bengt Emil Johnson skriver alltså ”…och ingen mer” 1957. Innan dess ingenting – bortsett från en text han som nioåring fått införd i djurskyddstidskriften De Värnlösas Värn. Texten, som återger ett möte med en morkulla i de trakter i norra Bergslagen där Johnson växte upp, är visserligen anmärkningsvärt litterär för att vara skriven av en nioåring, men det verkligt slående är hur den omtumlande upplevelsen av mötet som legat till grund för texten kommer att dröja kvar i den blivande poetens medvetande. Som ett ”mönster i själen” (”Skuggsång”).

Staffan Söderblom är en av dem som lekt med tanken att det var mötet med morkullan som gjorde Johnson till författare. Det är nog för mycket sagt. Ändå ligger det någonting oavvisligt i Söderbloms till synes oskyldiga tankelek. Det handlar om Johnsons tidigt utvecklade sensibilitet inför den egna upplevelsen, som i kombination med ett tvingande kommunikationsbehov småningom skulle föra honom i riktning mot skrivandet, och då mot naturlyriken. Kanske var det detta som kom till uttryck redan i nioåringens text? Kanske är det rentav morkulleincidenten som ligger till grund också för den upplevelse som skildras i ”… och ingen mer”? Den gör sig onekligen påmind på ett flertal ställen i Johnsons senare produktion, som allusioner, minnesfragment, eller i form av plötsliga uppflog och epifaniska veckningar i det tidsliga kontinuumet. Men som så ofta hos Johnson är upplevelser sällan enskilda, partikulära, utan nästan alltid flerskiktade, komplexa, aldrig fullt ut identifierbara. Upplevelsen är, med ett johnsonskt ord, ”oöversättlig”.

Något liknande kan sägas gälla för debutdiktens tidsliga och rumsliga obestämbarhet liksom för dess högt drivna närvarokänsla som mot slutet stegras i ett epifaniliknande crescendo. Men det som traditionellt är epifanins förklarande ljus får här huvudpersonens ögon att värka betänkligt. Allt som återstår är en livslång väntan på att ännu en gång bli överrumplad, på ”att en besökare hastigt ska stiga in utan att knacka”. Utan vidare genealogiska implikationer är det tydligt att dikten, och i synnerhet slutraden, uppvisar strukturella likheter med det sätt på vilket Bengt Emil Johnson kommenterar minnet av just morkullan i klippboken ”Stycken” (1989): ”Mer var det alltså inte? Detta ögonblick som aldrig lämnat mig. /…/ Jag hade varit med om något som jag allt sedan dess försökt förstå, föra vidare eller rätt och slätt återuppnå. Sedan den dagen har jag försökt ställa mig där sträcket går.”

När Johnson 1959 begår sin ”andra” debut, nu i BLM, präglas stilen fortsatt av ett tidstypiskt bildspråk. Detta trots att han samma år alltmer börjat experimentera med konkret poesi. Dikten ifråga, ”Anteckningar från insjöfiske”, kan å andra sidan anses peka mot det genrebrott som väntar alldeles runt knuten: ”Fiskens bedrägeri: / rycker i reven: / spjärnar / slår i vattenytan buken / blänker: / stor! / håvad på ekbottnen – / förvånansvärt liten / stel stirrande / kall /…/ Klang av tystnader / i dessa brev”.

Stilistiskt erinrar dikten om både Lars Englund och Gunnar E Gredell, medan temat kan föra tankarna till Vilhelm Ekelunds ”Ord”. Likväl är slutversens uteblivna transcendens mer än bara poetisk rekvisita från tiden; möjligen har Johnson kommit till insikten att poesin i sin naturlyriska form inte förmår återge en komplex verklighetsupplevelse.

I ett enkätsvar några år senare framkommer hans egen syn på saken. Han är nu ett etablerat namn på den konkretistiska litteraturscenen: ”Mycket av vår nya dikt handlar /…/ om hur språket tycks snarare skilja än förena människan och ’verkligheten’”. I stället bör poeten ”kasta överbord alla motsättningar mellan /…/ innehåll och form: ’skriva’ istället för ’beskriva’: acceptera att poetiska upplevelser kan framkallas av språkliga händelser och fakta” [min kurs].

Ungefär samtidigt skriver han i en personligt återblickande text att det handlat om ”att avstå från den orimliga uppgiften att beskriva, återskapa upplevelserna och transformera dem genom en ’stil’, för att i stället göra en dikt i språket, ett material /…/ som kunde framkalla upplevelser av den typ jag ville förmedla” [min kurs].

I och med ”upptäckten” av konkretismen, som i Johnsons fall karakteriseras av en växelverkan mellan flera olika influenser och så sett inte implicerar ett ensidigt övertagande av Öyvind Fahlströms idéer om den konkreta poesin, gavs alltså Johnson helt nya möjligheter att omsätta den egna upplevelsen i poetisk praktik. Något som vidare innebär att man, för att skaffa sig en bild av författarskapets ontologi, bör lägga tonvikten på upplevelseaspekten snarare än på en förment genretillhörighet. Så till vida är Bengt Emil Johnsons författarskap också ett i grunden epistemologiskt projekt. Upplevelsen måste oavlåtligt kommuniceras, ältas, begripas. Eller som det heter i ”Stycken”: ”I begynnelsen var något som jag aldrig kommer att förstå.”

I avhandlingen ”Tro mig på min ort”. Oöversättligheten som tematiskt komplex i Bengt Emil Johnsons poesi 1973–1982, den första större akademiska studie som ägnats Johnsons författarskap, ger Johan Alfredsson en i allt väsentligt överensstämmande bild i fråga om dess kontinuitet. Även om studiens primära syfte är ett annat argumenterar också Alfredsson övertygande för uppfattningen att Johnson redan före debuten som konkretist ”hade en klar föreställning om vad han ville med sin poesi”. Men i stället för att peka på författarskapets ontologiska betingelser är relationen mellan de tidigaste dikterna och de diktsamlingar som följer närmast efter 1960-talet, enligt Alfredsson, stilistiskt betingad. Kontinuiteten tänker han sig som en dialektisk modell där 1950-talsproduktionen utgör tesen, konkretismen under 1960-talet antitesen medan diktsamlingarna mellan 1973 och 1982 får exemplifiera syntesen.

Det är en framkomlig väg om man, som Alfredsson, närmare vill studera hur texternas tematiska och motiviska grunddrag utvecklas och assimileras i Johnsons 1970- och tidiga 1980-talspoesi, vars icke-linjära språkflöden förefaller otänkbara utan 1960-talets ordknådande övningar. ”Jag tror inte att jag nånsin hade kunnat skriva ’Vinterminne’ utan att först ha gjort ’Bror Barsk’”, medgav Johnson en gång. Han har också sagt att 1974 års ”återkomst” till poesin föregåtts av ett slags ”differentiering av uttrycksmedlen”, något som ger ökat stöd för Alfredssons dialektiska modell. Samtidigt är det vissa aspekter som en sådan förklaringsmodell lätt förbigår, exempelvis de synpunkter som framförts ovan. Detta hindrar inte att avhandlingen bör hälsas som ingenting mindre än en händelse. Tomrummet den fyller är i det närmaste gigantiskt. Och alla vi som väntat på att forskningen ska börja intressera sig för ett författarskap, vars ställning på den poetiska parnassen egentligen bara matchas av Tranströmers, kan nu äntligen dra en lättnadens suck.

Men oavsett. I slutändan är det bara Bengt Emil Johnson själv som vetat vad det var han ständigt måste återvända till. Återerövra. Hur man däremot ska tolka den melankoliska hälsning till förstlingsdikten som avslutar ”Aftonsånger” (2010) får anstå. Men tål att tänkas på. ”Visst, du sitter säkert någonstans nu, / eller står kanske av något skäl / inför ett auditorium / som du inte är bekant med och som sannolikt / inte bryr sig särskilt mycket om / vad du eventuellt har att komma med. / Någonstans inom dig hör du då / spinnandet från en nattskärra / som du verkligen aldrig hörde. / Det är just då det öppnar sig, / det väldiga rum som du aldrig besökt / men där du äntligen är hemma /…/”.