Det finns goda anor att leva upp till inom gebitet att översätta Joyce till svenska. Den första i bokform publicerade översättningen till främmande språk av ett verk skrivet av James Joyce var Ebba Atterboms ”Ett porträtt av författaren som ung”, publicerad 1921.
Notera årtalet för Atterboms översättning! Den kom ut året innan ”Ulysses” publicerades i 1000 exemplar av Sylvia Beach på Shakespeare & Co i Paris. Efter utgivningen av ”Ulysses” blev James Joyce en berömd man. Han hyllades som en romankonstens motsvarighet till Einstein. Honorar och arvoden började strömma in. Mecenater gav rundhänt ekonomiskt bistånd till det nyupptäckta snillet. Översättningar kom i gång. Litteraturforskare började analysera den roman som enligt författarens egen utsago skulle kunna ”hålla professorerna sysselsatta i sekler”.
Men 1921 var det ännu inte mycket med Joyce. Han hade publicerat en diktsamling 1907, en novellsamling 1914 och en roman 1916. Det var allt. Novellsamlingen ”Dubliners” och romanen ”A portrait of the artist as a young man” hade trots energiska försök inte funnit någon utgivare i vare sig Irland eller England. Mitt under brinnande världskrig blev de i stället utgivna på ett litet förlag i New York. Hälften av de tryckta upplagorna skeppades över till Europa. Av Joyces första roman kom 750 exemplar till Europa. Det var ett av dessa som Ebba Atterbom översatte till svenska.
Ebba Atterbom var sondotter till den svenska romantikens hövding P D A Atterbom och en etablerad översättare. Hon tog kontakt med Joyce, då bosatt i Paris, och frågade honom brevledes om vissa knepiga passager i hans roman. Joyce svarade beredvilligt. Ett av hans brev till Ebba Atterbom finns bevarat, dock inte den lista med ordförklaringar (”slip of explanations”) som han hänvisar till i detta brev.
Att Joyce gladdes åt att bli översatt är naturligt. Han måste också ha gillat att det var till ett skandinaviskt språk, detta eftersom hans beundran för Ibsen hade drivit honom att lära sig tillräckligt mycket norska för att kunna läsa Ibsen i original. Han hade tagit privatlektioner i norska och danska. Sina kunskaper i dessa språk leker han ibland med i ”Finnegans wake” (1939), där det vimlar av anglifierade skandinavismer, främst förknippade med Ibsen och det norska språket, men stundtals även med Sverige och svenskan. Exempelvis är Finnegan på snabbvisit hos sin namne, jätten Finn i ”lund’s kirk”, och en gång skymtar Strindberg förbi med sin tredje hustru, Harriet Bosse. Lustigt nog presenteras Strindberg i form av en trots allt ganska lätt identifierad nätkasse: ”bosse and stringbag”.
Främst bland svenskar är det dock inte Strindberg utan Ebba Atterbom som blir ihågkommen i ”Finnegans wake”. I denna oupphörligt snilleblixtrande ordkokbok, som litterärt experiment mer långtgående och omtumlande än någonsin ”Ulysses”, leker Joyce med sin översättares namn i en ramsa:
At Island Bridge she met her tide.
Attabom, attabom, attabombomboom!
The Fin had a flux and his Ebba a ride.
Attabom, attabom, attabombomboom!
De många spridda ansatserna till inre monolog i ”Ett porträtt av författaren som ung” såg Atterbom till att normalisera i sin översättning. Hon tog sig även friheten att hoppa över några särskilt svåröversatta passager och förkortade andra. Ändå kom det att dröja till 1988 innan det kom en komplett svensk nyöversättning av romanen, då under den mer adekvata titeln ”Porträtt av konstnären som ung”.
Nästan på året lika länge har det dröjt tills vi i dag får en nyöversättning av ”Ulysses”, 67 år i första fallet och 66 år i det senare. Nu publiceras nämligen Erik Anderssons Ulysses (Albert Bonniers Förlag, 823 s) på svenska, en översättning som han enligt uppgift har arbetat intensivt med i fyra år. Samtidigt ger förlaget ut Erik Anderssons Dag ut och dag in med en dag i Dublin (Albert Bonniers Förlag, 151 s), en sorts arbetsbok i vilken översättaren själv sprudlande och spirituellt skriver om sitt slitsamma värv, lärt men ändå anspråkslöst kåserande.
Den första svenska översättningen publicerades 1946 under titeln ”Odysseus” och gjordes av Thomas Warburton, en på sin tid beundrad bragd, ifrågasatt bara på en del smärre punkter, som exempelvis när Warburton låter de livsfarliga smittkopporna omvandlas till beskedliga vattkoppor. Med åren åldrades denna översättning, gradvis, som alla andra, tills tillståndet plötsligt blev fullkomligt akut för den och för alla andra översättningar av Joyces roman, även för de tidigare engelska utgåvorna av den.
Det var när Hans Walter Gabler 1984 publicerade en textkritisk utgåva av ”Ulysses”. För detta arbete, omfattande tre volymer, hade den Münchenbaserade Gabler enrollerat en stab av engelska och amerikanska forskare som medhjälpare. Utgåvan redovisar cirka 5000 avvikelser från tidigare engelska utgåvor av ”Ulysses” och gavs för vanliga bokläsare ut 1986, då befriad från alla de textkritiska noteringarna.
Ett par år senare utbröt ett rasande akademiskt rabalder, kallat ”The scandal of Ulysses”, med anledning av Gablers förment definitiva utgåva, den som Erik Anderssons översättning bygger på. Gabler och hans medarbetare beskylldes för att ha gjort ett tusental misstag. Några av felen erkände han, i god akademisk anda, och har korrigerat dem i den senaste engelska utgåvan av ”Ulysses”, men de flesta av dem har han med framgång bestridit.
Gablers utgåvor av ”Ulysses” och bråket kring dem lockade Thomas Warburton att se över och revidera sin svenska översättning från 1946. Han städade upp bland de misstag han hade begått första gången och som han sedan gjorts uppmärksam på genom åren. Han gjorde även korrigeringar i enlighet med Gablers textkritiska utgåva. Dessutom moderniserade han en del formuleringar som kunde framstå som endera bedagade eller alltför finlandssvenska. Denna reviderade översättning publicerades 1993. I en efterskrift hoppas Thomas Warburton att hans ”Odysseus” tack vare ”denna ansiktslyftning” ska kunna ”överleva ända till hundraårsåldern”.
Så dyker då Erik Anderssons ”Ulysses” upp redan efter 66 år – och bara 19 år efter den grundligt reviderade utgåvan från 1993. Vad har då Erik Andersson gjort som inte Warburton gjorde och har översättningen blivit bättre nu?
I sin arbetsbok bekänner Andersson att han har använt Warburtons översättning ”som skyddsnät” och efter varje fullbordat kapitel har jämfört sin egen översättning med föregångarens. Han skriver: ”När vi kommit till helt olika resultat tar jag upp stället till förnyad prövning: kanske anpassar jag mig, kanske låter jag det vara, kanske hittar jag på något tredje.”
Detta är en arbetsbeskrivning som ligger i linje med den upplevelse man kan få vid en jämförande granskning. Den nya översättningen är inte alltid bara en brottning med det engelska originalet utan ibland även med en tidigare översättning. Andersson lägger sig periodvis nära Warburton och rör sig andra gånger ganska långt ifrån, i det senare fallet oftast på ett livgivande sätt, liksom för att springa Joyces stilistiska ekvilibristik till mötes. Ett belysande exempel kan vara de för 90 år sedan skandalösa men numera ofta citerade raderna om hur Leopold Bloom lystet kysser sin sovande hustrus bak. Så här lyder originalet:
”He kissed the plump mellow yellow smellow melons of her rump, on each plump melonous hemispehere, in their mellow yellow furrow, with obscure prolonged provocative melonsmellonous osculation.”
Hos Warburton (1946) blir denna mening: ”Kysste han hennes bakdels feta släta heta gula doftande meloner, på båda de feta melonlika halvkloten, i deras släta gula fåra, med mörk lång lockande melonsmakande kyss.”
I Warburton (1993) är bara ett ord ändrat; den melonsmakande kyssen har blivit ”melondoftande”.
Erik Andersson lägger manken till ännu mer: ”Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utmanande pumpfuktiga stusskyssar.”
Som synes tar sig Andersson friheten att vara verbalt påhittigare än Warburton. Han tillmötesgår överlag gärna den rytmiskt ordlekande Joyce och lyckas genomgående bra med det.
Men det finns avsnitt där Erik Andersson nog lugnt borde ha legat kvar och stilla gungat i Warburtons ”skyddsnät”, exempelvis i början av kapitel 14. I ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin” försvarar Andersson sin i detta avsnitt avsiktligt förvridna syntax med att Joyce i originalet härmar en knagglig översättning till engelska av en latinsk text. Visst är det så, men blir det ändå inte lite för studentikost hos Andersson? Enligt min mening ror Warburton suveränt hem hela avsnittet genom att översätta det till ett slags svajigt högtravande kurialprosa utan skiljetecken.
Dessutom förstår man hos Warburton att inledningen till kapitel 14 utgör en under extrema former framkrystad hyllning av det barnalstrande samlaget. Här verkar Andersson ha slumrat till och är såvitt jag förstår inte riktigt med på noterna, vilket paradoxalt nog yttrar sig i att han blir träigt ordtrogen och ovanligt nog ter sig ganska vilsen, möjligen därför att han missförstår andemeningen i passagen. Det kan förstås också bero på att han i detta parti helt enkelt är oinspirerad och inte ids mobilisera tillräcklig verbal energi för att kunna ta tillvara det storartat groteska i denna skevt högtravande plädering för ”de gamla från våra förfäder nedärvda bruken” – det vill säga att vi har samlag med varandra och därmed potentiellt bidrar till att nya människor kommer till världen.
Senare i kapitlet avlägger Bloom sitt berömda besök på barnbördshuset, men ännu är vi som läsare faktiskt inte där. Jag har alltid tolkat inledningen som en lovprisning av samlagets välsignelser och som en beskrivning av vad som kan föra till BB. Före den parodierade latinöversättningen ges nyckeln till en sådan läsart. Joyce skriver: ”Hoopsa, boyaboy, hoopsa! Hoopsa, boyaboy, hoopsa! Hoopsa, boyaboy, hoopsa!” Där har vi väl inget annat än en burleskt återgiven samlagsrytm, interfolierad av en suckande önskan om att det ska bli en pojke av detta erotiska samkväm. Erik Andersson har tydligen en avvikande tolkning av detta ställe: ”Hoppalanta lilla gosse hoppalanta! Hoppalanta lilla gosse hoppalanta! Hoppalanta lilla gosse hoppalanta!” Vad i all världen vill han förmedla med den tolkningen? Visst träffade gamle Warburton mer i prick när han översatte så här: ”Åhejåhå, pojkeenpojke, åhejåhå! Åjehåhå, pojkeenpojke, åhejåhå! Åhejåhå, pojkeenpojke, åhejåhå!”
Först stegvis blir det liv i Erik Anderssons översättning av detta extremt svårbemästrade kapitel, det fjortonde, ett av de mest beundrade, men hans inledning av det kan enligt min mening inte mäta sig med Thomas Warburtons.
Överlag smäller hans översättning likväl högre, mest i kraft av att den stundtals har pilsnabba musiska kvaliteter. Många gånger tar Andersson tveklöst upp kapplöpningen med Joyces smidiga engelska. Detta gör att översättningen framstår som alive and kicking. Den är uppfriskande och rolig att läsa.
Och att Erik Andersson har döpt om kapplöpningshästen Throwaway till Casta är ett lyckokast. Låter det konstigt? Läs romanen så förstår ni efter några hundra sidor varför det är en listig lösning av ett angeläget översättningsproblem.
