En av mina norska favoritanekdoter går tillbaka på en föreläsning jag höll på högskolan i Bø, Telemark, någon gång på 1980-talet. Dagen efter på hotellet kunde jag läsa ett litet referat av evenemanget i lokaltidningen. Rubrik: ”Svensk i Bø.”
Det kanske var en smula exotiskt med svenskar i Telemark på den tiden och motsvarande gällde förstås i Sverige: Norge kändes främmande för de flesta svenskar. Norrmän var ändå betydligt aktivare än svenskar i gränstrafiken. En Oslobo kunde ta in både svensk radio och svensk television, och han kunde gå till Norlis bokhandel och studera ett stort urval svenska och danska titlar. Något motsvarande var och är okänt i Sverige. En norrman på besök i Sverige kunde riskera att få svar på engelska, en risk som svensken inte löper i Norge, där svenska språket fungerade och fungerar som en bland alla de dialekter som trängs om utrymmet. Trots att Sverige sålunda fortsätter att hålla en del gränser stängda så kan jag ändå konstatera att det skett och sker dramatiska förändringar i förhållandet mellan länderna, och mellan svenskarna och norrmännen.
Det finns inga pålitliga siffror som dokumenterar hur många svenskar som just nu arbetar eller studerar i Norge. Ambassaden gissar på 80000. Man vet inte hur dessa fördelar sig på arbete och studier eller på vilka arbeten. Som Oslobo har man på senare år fått ett intryck av en smärre invasion av svenska ungdomar: snart sagt varenda restaurang och café verkar ha svensk betjäning, i kassan på Rimi sitter ofta svenskar, liksom i ett växande antal verksamheter som man förknippar med ”service”. Sedan ganska länge har också sjukvårdspersonal och byggnadsarbetare sökt sig till den norska arbetsmarknaden. Med tilltagande arbetslöshet i Sverige och fortfarande mindre än tre procent i Norge så lär väl Norge fortsätta att attrahera svenskar som inte har någonting emot att flytta på sig. Bättre löner och lägre skatter gör att man kanske inte tänker på de högre levnadskostnaderna. Det gäller således allt fler branscher men inte min egen: den akademiska. Jag har förstås en handfull svenska kollegor på universitetet i Oslo men jag har inte noterat någon ökning. Svenska akademiker är föga intresserade av att flytta sig från sitt första universitet – detsamma gäller för övrigt både norska och danska.
Den svenska arbetskraften har gott rykte i Norge: den gäller för att vara duktig. Nyligen fick en arbetsgivare en åthutning eftersom han sökte just svensk arbetskraft: det var diskriminerande mot andra. Det finns förstås också andra rykten: i Oslo förekommer fenomenet ”partysvenskar”, som är flitigt arbetande svenska ungdomar som slår sig lösa på helgerna och utnyttjar de ytterst liberala öppettider som gäller på caféer och klubbar i Oslo. Det fascinerar mig att just svenskar i servicenäringarna gäller för att vara särskilt serviceminded. Hur kan det komma sig? Jag finner ingen annan förklaring än att de ekonomiska kriser som drog fram över Sverige på 1990-talet med repris i dessa dagar – men som lämnat den oljebaserade norska ekonomin i stort sett i fred – förvandlat några generationer svenskar. Från att ha varit trygga socialdemokrater, säkra på sina jobb och sina pensioner, har de nya svenskarna fått lära sig att man måste be innan man får, och att man måste sälja sig själv och sin vara. Naturligtvis är sådana kunskaper inte okända i Norge, men de har inte tvingat sig fram på samma genomgripande sätt i Sverige. Därför märker man genast, och inte bara på språket, om man har en svensk servitör på en norsk restaurang. Svenskar i Norge, och det gäller särskilt ungdomarna, har blivit ett slags tjänande klass.
Under de 25 år som jag har bott och arbetat i Norge har jag inte bara kunnat studera en ökande svensk invandring utan också hur oljeekonomin förändrat landet. Huvudsakligen positivt: folk har fått det ekonomiskt sett mycket bättre. Genomsnittsfamiljen har visst närmare 100000 kronor mer per år till privatkonsumtion 2009 jämfört med 1999. Norge har, till skillnad från andra oljebaserade ekonomier som exempelvis Nigeria och Venezuela, upprätthållit en fungerande demokrati av traditionellt snitt med en påfallande politisk enighet om hur pengarna skall användas. Naturligtvis finns här missnöje. Mitt intryck är att missnöjet mest handlar om att den som har det bra vill ha det ännu bättre. Varför inte använda ännu mer av oljepengarna här och nu? Hur som helst: Norge har blivit det enda europeiska landet utan statsskuld och med en BNP som jag tror har seglat ikapp den svenska, som ändå baseras på några fler miljoner invånare. Norge har fått ekonomiska muskler och självfallet har detta också betytt ett starkt ökande socialt och kulturellt självförtroende. Norge uppfattade sig länge som nordisk lillebror i förhållande till Sverige och Danmark; nu har Sverige kanske inte blivit lillebror till Norge men väl en pålitlig arbetskraftsreserv för den tjänande klass, som hjälper norrmännen att förbruka sina inkomster.
Den mest slående indikationen på denna förvandling av det traditionella förhållandet mellan Sverige och Norge är förstås den så kallade gränshandeln: i takt med att den svenska kronan försvagats i förhållande till den norska och i takt med att norrmän fått alltmer pengar att använda till konsumtion så strömmar norrmännen över gränsen för att handla i Sverige. Mest känd är gränshandeln i Svinesund och Strömstad. Själv passerar jag Charlottenberg på vägen mellan Oslo och sommarhuset i Värmland: en minimal ort som nu utrustats med ett gigantiskt shoppingcenter plus hotell. Därinne finns alla de vanliga butikerna inklusive Systembolaget, som på lördagar måste hyra in en vakt för att hålla ordning på kön av törstiga norrmän, som väntar på att slussas in i butiken. Det kommer med andra ord norska pengar in i Sverige. Men trafiken är inte enkelriktad: shoppingcentret ägs nämligen av norska intressen, precis som liknande centra vid andra små gränsorter.
Norrmännen reser till Sverige för att konsumera, svenskarna reser till Norge för att bedriva service. Men inte heller den trafiken är enkelspårig eller enkelriktad. Sverige var och är så att säga det lilla och snälla Europa för norrmän, som ju i två folkomröstningar sagt nej till det stora och stygga Europa. För 25 år sedan var fortfarande kommunikationen tämligen enkel. Då fanns ett norskt intresse för Sverige, som kulturellt sett yttrade sig som att man kunde köpa och läsa svensk litteratur, kunde se och höra svensk radio och svensk television (åtminstone om man bodde i östra Norge och hade ”svensk-antenn”). Intresset kvarstår. Svenska radio- och tv-kanaler är fortfarande standard i det norska kabelutbudet (tyvärr dock ej ”barnkanalen”). I norska tidningar håller man ögonen på Sverige: man älskar att citera något som ”söta bror” – alias Sverige – skulle ha sagt, gärna något spydigt om Norge. De norska sportsidorna är lika intresserade som de svenska av Zlatans förehavanden. I den norska litterära debatten refereras det ständigt till svenska författare. För några år sedan, innan den tredje delen av Stieg Larssons Millennium-trilogi hade hunnit översättas till norska, låg den svenska utgåvan överst på de norska försäljningslistorna i flera månader. Under innevarande teatersäsong i Oslo kan man se stycken av Strindberg (”Stora landsvägen”), Sara Stridsberg, Lars Norén (en urpremiär), plus dramatiseringar av Ingmar Bergman. Den mest påfallande importen av svensk kultur i Norge är ändå populärmusiken: den så kallade dansbandsmusiken är nästan alltid svensk, men det är också gott om svenska visor – norrmännen gillar Taube och Vreeswijk – och till och med svensk rap: Timbuktu förefaller vara lika stor i Norge som i Sverige.
För 25 år sedan var i gengäld det svenska intresset för Norge begränsat, trots rituella markeringar i Nordiska rådet. Arbetskraftsinvandringen var obetydlig och det kulturella intresset nära noll. Förändringarna har således handlat om att Norge köper in sig i Sverige och att unga svenskar blir en tjänande klass i Norge. Men lyckligtvis inte bara: eftersom det norska kulturella intresset för allt svenskt har stått sig så kan man rentav tala om en kulturell återerövring av Norge, parallellt med invasionen av svensk arbetskraft. Den kulturella gränshandeln handlar också om ett nymornat svenskt intresse för norsk kultur. Man kan visserligen inte se norsk tv i det ordinarie svenska utbudet, men den svenska televisionen har i gengäld börjat använda norska programvärdar och visa norskproducerade tv-serier, vilket nog var otänkbart bara för några år sedan. (Jag behöver knappast nämna att de flesta svenska serierna också visas i norsk television, som en naturlig fortsättning på den enorma norska succén för Emil och Tjorven och andra barn- och familjeserier för 40 år sedan). Norsk film har börjat dyka upp på svenska biografer. Och när det gäller film pågår en intressant gränstrafik, som betingas av att allt fler svenska eller norska eller danska filmer har en viss skandinavisk finansiering, vilket betyder att filmtruppen blir skandinaviskt sammansatt. Den norska filmhögskolan, som startade sin verksamhet 1997, har för övrigt till stor del intagits av svenska lärare.
Norsk litteratur är fortfarande omöjlig att köpa i Sverige men det har åtminstone börjat översättas en del norska författare till svenska. Norska ”krim-drottningar” har blivit stora också i Sverige. Dag Solstad, sen länge uppburen i Norge men länge också ansedd som ett speciellt norskt fenomen, har börjat få en internationell publik och även översatts till svenska. Likaså generationskamraten Kjartan Fløgstad. Jan Kjærstad har kanske fått större uppskattning i både Danmark och Sverige än i hemlandet. Hanne Ørstavik verkar lika uppskattad i både Sverige och Norge, åtminstone i ett finlitterärt sammanhang. Och håller jag mig till det finlitterära så finns numera talrika exempel på en gränstrafik, som är imponerande: jag tänker på poesin och tidskrifterna, traditionella utrymmen för det litterära avantgardet. Här verkar det faktiskt blomstra ett slags spontant nordiskt samarbete, som rentav påminner om den livliga litterära skandinavismen på slutet av 1800-talet. Det handlar om festivaler, där svenska, norska och danska poeter deltar på lika fot, om det ”Fria seminariet för litterär kritik” som ambulerar i Norden och som knoppat av sig i tidskriften Kritiker, om nättidskrifter för kritik och poesi som Litlive, men också tryckta tidskrifter: när jag bläddrar igenom det senaste dubbelnumret av Norsk Shakespeare-tidskrift, utan tvekan Nordens främsta teatertidskrift, finner jag att närmare hälften av bidragen faktiskt är skrivna på svenska.
Denna litterära kultur är förvisso inget omfattande fenomen. Den gör mig ändå upprymd: den är absolut inte kommersiellt betingad utan har utvecklats på knappast möjliga villkor, men den tar sig likväl fram, till synes obekymrat om ekonomiska eller språkliga eller nationella gränser. Det finns bara mycket avlägsna och indirekta förbindelser mellan denna kultur och exempelvis Nordiska rådets paroller, den norska ekonomiska expansionen och den svenska arbetskraftsinvandringen. De svenska poeterna är ingen tjänande klass, de norska sysslar inte med att köpa svenskt. Den litterära kulturen liknar faktiskt en utopisk gemenskap. Man kanske kan se den som en oavsedd bieffekt av de senaste 25 åren dramatiska förändringar av svensk-norska förbindelser. Eller som ett alldeles fristående fenomen, som tecknar bilden av hur dessa förbindelser borde vara.
