I början av 1960-talet anlände en ung man vid namn Tzvetan Todorov till Paris. Han hade just avslutat sina universitetsstudier i litteraturvetenskap i hemlandet Bulgarien, och fått möjlighet att under ett års tid komplettera sin utbildning på andra sidan järnridån. Vid den tidpunkten var hans kunnande inom det franska språket och den franska kulturen enligt egen utsago inte särskilt stort. Några månader efter ankomsten till Paris introducerades Todorov i en gynnsam intellektuell miljö, där strukturalismens idéer fått fäste och där hans kunskaper om rysk formalism samt om amerikansk och engelsk nykritik väckte nyfikenhet.
I sitt nya hemland Frankrike blev Todorov så småningom forskare vid Centre national de la recherche scientifique, ett statligt franskt organ för vetenskaplig forskning. Det var början på en lysande intellektuell bana, som har kommit att genomsyras av hans humanistiska anda och inte minst hans lyhördhet för nya impulser från andra vetenskapliga discipliner. Under årens lopp har han intresserat sig inte bara för litteraturvetenskap och lingvistik, utan också för historia, filosofi, sociologi, konsthistoria, psykologi med mera. Dessutom har Todorov ägnat stor uppmärksamhet åt mötet mellan olika kulturer. I slutet av 70-talet tog han djupt intryck av mötet med Mexiko, där han vid den tidpunkten undervisade i litteraturteori. Under sin Mexikovistelse började han läsa dokument om erövringen av Amerika, något som han under de följande åren fördjupade sig i. Frukten av hans entusiastiska forskning i ämnet blev boken ”La Conquête de l’Amérique” (1982, Erövringen av Amerika).
Den 71-årige Todorov, som är en av vår tids intellektuella giganter, har hittills skrivit ett 40-tal böcker (med några få undantag lyser de svenska översättningarna, dessvärre, med sin frånvaro). Sedan 80-talet har hans verk präglats av hans växande intresse för identitet och alteritet, mänsklig växelverkan, exil, minne, totalitarism samt västvärldens rädsla för den andre, för ”barbarerna”. Bland hans verk kan nämnas ”Nous et les autres” (1989, Vi och de andra), ”Mémoire du mal, tentation du bien” (2000, Att minnas det onda och lockas av det goda), ”La Peur des barbares” (2008, Rädslan för barbarerna).
I höstas utkom Todorov med boken La signature humaine. Essais 1983 – 2008 (Den mänskliga signaturen: essäer 1983–2008, Éditions du Seuil, 474 s), där han genom essäer i skilda ämnen, publicerade under ett kvartssekel, tecknar ett slags intellektuellt självporträtt. Essäsamlingen består av tre delar. Den första innehåller porträtt av personer som satt djupa spår hos Todorov, på både det intellektuella och det mänskliga planet. Bland dem finns den i Sverige mindre kända franska etnologen Germaine Tillion, Edward Said och Michail Bachtin, vars idéer om dialogism och människors ömsesidiga beroende i hög grad påverkat Todorov. I bokens andra del har författaren samlat flera berättelser om 1900-talets totalitarism, minne och rättvisa. Här skriver han bland annat om räddningen av de bulgariska judarna under andra världskriget. I essäsamlingens sista del löper läsningen som en röd tråd. Genom att stödja sig på dialogisk kritik gör Todorov en skarpsinnig analys av skönlitterära texter av bland andra La Rochefoucauld, Stendhal och Beckett. Hans analys kretsar kring olika teman som ligger honom varmt om hjärtat: samlevnad, mötet mellan olika kulturer, konst och andlighet.
Trots stora skillnader i ämne, tidsperspektiv och infallsvinkel har essäerna en väsentlig gemensam nämnare, nämligen Todorovs strävan efter att bättre förstå det mänskliga beteendet. Människan, betonar Todorov, behöver sina medmänniskor för att existera. Människor är beroende av varandra, inte bara för att i likhet med andra djurarter fortplanta sig och överleva, utan också som tänkande varelser med talförmåga. Det är det mänskliga beteendet under extrema förhållanden, i synnerhet i totalitära samhällen, som Todorov ofta sätter under sin välputsade lupp.
I en av bokens essäer gör författaren ett fängslande porträtt av Germaine Tillion (1907–2008), en exceptionell kvinna som han träffade först när hon var i 90-årsåldern och som enligt honom har en särställning i Frankrikes historia under 1900-talet. Som etnolog åkte hon 1934 på sitt första uppdrag till det algeriska bergsområdet Aurès, där hon levde bland berber och byggde upp en tillitsfull relation till dem. För henne blev mötet med den främmande kulturen en värdefull erfarenhet. Under dessa år lärde hon sig dels att med humor och självironi få distans till sig själv, dels att betrakta den omedelbara verkligheten som ett analyserbart objekt, vilket i viss mån skulle hjälpa henne att överleva när hon flera år efteråt sattes i koncentrationsläger.
Vid återkomsten till Paris sex år senare gick hon nästan omedelbart med i motståndsrörelsen, men greps efter att ha blivit förrådd och deporterades till Ravensbrück. På grund av Tillions illegala verksamhet arresterades även hennes mor och skickades till samma koncentrationsläger, där hon slutade sina dagar i gaskammaren. Tillion kom att plågas av moderns död resten av livet.
Efter kriget ägnade hon sig i Paris åt att samla vittnesmål och andra dokument om motståndsrörelsen och deportationen. Under Algerietkriget åkte hon till Algeriet i ett försök att stoppa en upptrappning av våldet samt få parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Hennes mål var att rädda så många människor som möjligt från döden och tortyren.
Det som gör Tillion unik är hennes särpräglade sätt att använda sig av sina smärtsamma erfarenheter, framhåller Todorov. I hennes vetenskapliga arbete var tanke och handling oskiljaktiga. För henne var rättvisa, sanning och medkänsla för vad hon kallade ”mänsklighetens arma lidande kropp” betydligt viktigare än allt politiskt intresse. Den högsta respekten för sanningen, hur obehaglig den än må vara, var en grundpelare i hennes tänkande.
Tillion ansåg att syftet med att kasta ljus över det förflutna inte är att utkräva vedergällning, utan att lära sig att bättre leva tillsammans i dag. Enligt hennes mening är det väsentligt att reflektera över själva brottet, inte minst inför framtiden, att kunna göra skillnad mellan brottet och brottslingen, att vara skoningslös vad gäller illdåden men barmhärtig mot människor som begått dem.
Att Tillion på djupet satt sin prägel på Todorovs tänkande framgår av en av bokens mest förtätade essäer, ”Minnet som botemedel mot ondskan”. Här tar Todorov avstamp i kristendomens centrala bön ”Fader vår”. I en av bönens avslutande rader står det: ”utan fräls oss ifrån ondo” (1917 års översättning). Det finns således en ond inneboende egenskap i människans natur som Gud skulle kunna befria oss från, och vi ber till honom om det. Ibland har människor varit frestade att själva rena mänskligheten från ondskan, men sådana ambitioner har haft katastrofala konsekvenser i totalitära stater. I det demokratiska samhället har man visserligen inte liknande ambitioner, men här och där kan det finnas små tillstymmelser till dem. I detta sammanhang nämner Todorov de lagar som i flera europeiska länder stiftats för att upprätthålla minnet av 1900-talets historiska trauman, därför att man på det viset tror sig kunna hindra att de upprepas i vår tid.
Som Todorov konstaterar har ondskans yttringar – krig, folkmord, massakrer, tortyr och så vidare – inte avmattats i våra dagar. Minnet som botemedel mot det onda tycks således vara ineffektivt. För att bättre belysa denna problematik föreslår Todorov en annorlunda infallsvinkel. Han menar att i berättelser som handlar om det goda och det onda kan man identifiera fyra huvudroller: å ena sidan förbrytaren och hans offer, å den andra välgöraren och hans förmånstagare. Två av dessa roller – välgöraren respektive offret – inger respekt, med tanke på att den förre skänker det goda och att den senare lidit skada. De två andra rollerna betraktas som betydligt mindre aktningsvärda – förbrytaren på grund av sitt illdåd, förmånstagaren därför att han passivt tar emot någon annans goda gärningar. Genom att associera dessa fyra roller med skillnaden mellan vi (vårt kollektiv eller helt enkelt de som liknar mig eller står mig nära) och de andra (främlingar eller kanske fiender), är det enligt Todorov möjligt att förklara hur vi i de flesta fall förhåller oss till bruket av minnet. Vi tillskriver oss själva de högaktade rollerna, det vill säga välgörarens och offrets, samtidigt som vi reducerar de andra till förbrytare, bödlar eller passiva mottagare av våra hjältedåd och motar bort dem, så långt bort från oss som möjligt. Skulle allt detta kunna förklara det fruktlösa bruket av minnet i dag, undrar Todorov.
År 2009 ställdes Kaing Guek Eav, alias kamrat Duch, en av de röda khmerernas ledare och chef för det ökända tortyrfängelset S-21, inför rätta i Phnom Penh (han fick sin dom igår: 30 års fängelse). Under rättegången vittnade den franske etnologen François Bizot, som i oktober 1971 tillfångatagits i Kambodja av den grupp som leddes av Duch. Anklagad för att vara amerikansk spion levde Bizot i tre månader under ständigt dödshot, men blev till sist frisläppt. Hans vittnesmål var omskakande, eftersom han berättade att han under sin fångenskap känt närhet till Duch. Vid den tidpunkten var denne inte den skoningslösa torterare som senare skulle bli skyldig till tusentals fångars död. Nej, den Duch som Bizot lärde känna var långt ifrån ett monster, en galning eller en pervers individ, utan betedde sig som en vanlig människa. Duch beskrevs av Bizot som en sanningssökare, angelägen om att skipa rättvisa och beredd att offra sitt liv för revolutionen.
Todorov konstaterar att historiens stora förbrytare är människor som alla andra, men också att vi under vissa omständigheter är kapabla att bli lika ”omänskliga” som vi anser förbrytare vara. Under Duchs rättegång berättade Bizot att han under sin fångenskap hade planer på att fly. För att kunna försvara sig hade han skaffat en vass sten, som han tänkte använda under sin tilltänkta flykt. Vid behov var han beredd att döda, även om det gällde ett barn. Lyckligtvis behövde han aldrig genomföra sin flyktplan. Todorov understryker att skillnaden mellan bödlar och offer inte ligger i individernas biologiska natur, utan beror på de omständigheter som formar deras liv. Det är dock svårt för oss att acceptera att vi alla har det onda inom oss. Därför reser vi en hög mur mellan ”monstren” och oss, skriver han.
I fråga om bestraffning av förbrytare föredrar Todorov en försoningsprocess, vars syfte skulle vara kollektivets välbefinnande. Som förebild föreslår han den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu. Med andra ord förespråkar Todorov en upprättelserättvisa framför den i väst gängse straffrättvisan.
Att människan har en potential till onda handlingar är något som på senare år i allt större utsträckning diskuterats och analyserats. Todorovs tankeväckande resonemang är ett välbehövligt tillskott till denna diskussion. Det saknas dock ett viktigt led i hans argumentation, nämligen människans moraliska ansvar för sina handlingar. Om vi accepterar att ondskan hör till den mänskliga naturen måste vi också inse att vi, trots allt, har valmöjligheter, även om de i vissa fall kan vara begränsade. Att säga nej till en ond handling när omständigheterna är sådana att man förväntas utföra den, är utan tvekan en djupt meningsfull mänsklig signatur.
