Som få andra medier kan museer genom sina samlingar hävda att den historia de berättar är autentisk och riktig. Som populärhistoriska förmedlare har de i kraft av dessa anspråk en stark ställning i skapandet av det allmänna historiemedvetandet. Under lång tid har det därför diskuterats vilken bild av historien som visas på svenska museer, vad som tas med och vad som lämnas utanför, och många luckor och skevheter har täppts till och rätats ut de senaste decennierna.

En intressant skevhet i museiutställningarna kvarstår dock: svårigheten för svenska museer att berätta om den svenska imperialismen under den period vi kallar stormaktstiden. En skevhet som har funnits med ända sedan de första museerna skapades.

Den svenska floran av nationella museer började växa under 1800-talets första hälft då institutioner som Statens porträttgalleri, Nationalmuseum och Historiska museet skapades. Redan tidigare fanns Livrustkammaren och Naturhistoriska riksmuseet. 1866 öppnade det nya Nationalmuseum som gav plats åt vad som i dag är tre olika museer, Historiska museet, Livrustkammaren och konstgalleriet som är det vi i dag förknippar med namnet Nationalmuseum. Tillsammans utgjorde de tre museiinstitutionerna ett klassiskt europeiskt nationalmuseum som behandlade den svenska förhistorien, mynt- och medaljhistorien, konsthistorien och de svenska kungligheternas historia. Den moderna historien, det vill säga tiden från reformationen och Gustav Vasas kröning och framåt, lämnades i princip helt åt Livrustkammaren.

Under slutet av 1800-talet kom Historiska museet och det då nyss öppnade Nordiska museet att strida om vilket museum som egentligen var bäst lämpat att ställa ut historien från reformationen och framåt, och på vilket sätt det skulle göras. Historiska museets företrädare ville utöka museets åtagande och skapa ett nytt kulturhistoriskt museum byggd på vetenskaplig grund och med Historiska museets typologiska föremålsutställningar som förebild, medan Nordiska museet hade en mer etnografisk profil där utställningarna byggdes upp kring interiörer och helhetsmiljöer. I botten på konflikten låg olika vetenskapsideal och uppfattningar om statens respektive civilsamhällets olika uppgifter och ansvarsområden.

Genom en kompromiss som gjordes på regeringsnivå 1919 delades ansvarsområdena upp mellan de olika museerna. Historiska museet fick ansvar för perioden till och med reformationen och Nordiska museet gavs i praktiken ansvaret för den moderna historien. Att den moderna svenska historien kom att förmedlas av Nordiska museet gjorde att historien etnifierades. Det som förmedlades var en historia om det etniskt svenska med fokus på folkseder, dräktskick och bostäder, snarare än en historia där politiska ambitioner eller ut- och inrikes konflikter speglades. Resultatet blev att inget svenskt museum behandlade perioden 1520 till nutiden på ett sätt som gjorde den svenska expansionspolitiken i Östersjöområdet begriplig.

Arbetsdelningen mellan Historiska och Nordiska museet höll sig till 2010 då Historiska museet bröt överenskommelsen genom att öppna den nya basutställningen ”Sveriges historia”, en utställning som behandlar perioden från 1000-talet till i dag. Utställningen är ganska liten med tanke på den långa tidsperiod den behandlar, men i relation till den övriga museihistorien är den intressant eftersom den uttryckligen vill inkludera ämnen som ditintills varit styvmoderligt behandlade eller helt saknat representation på de stora museerna som kvinnohistoria, etniska minoriteter och migration.

Den svenska statens expansion under 1500- och 1600-talen nämns också, men mest i förbigående och som förändringar på kartan. Som på så många andra museer böljar gränsen för det svenska riket fram och tillbaka över Baltikum, Polen och norra Tyskland, men gränsernas förflyttning förklaras sällan. Fokus ligger på civilbefolkningens lidande i krigsområdena och hemma snarare än på att förklara varför expansionen ansågs önskvärd. Möjligen har man tänkt att den typen av historieskrivning skulle kännas gammalmodig och dammig, men i praktiken följde man en äldre tradition av ovilja att analysera den svenska stormaktstidens expansionspolitik.

Bilden av museernas svårighet att förhålla sig till den svenska imperialismen fördjupas ytterligare av att den historia som berättas på svenska museer generellt är den om ett Sverige inom dagens gränser. De tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Jämtland brukar inkluderas i utställningar trots att de bara varit svenska sedan slutet av 1600-talet. Redan i Nordiska museets första utställning 1872 var två av de tre utställda interiörerna från Skåne och Halland (den tredje var från Södermanland) och de sydsvenska landskapen har sedan dess funnits väl representerade i museets utställningar liksom på Skansen. På samma sätt är de sydsvenska landskapen representerade i Historiska museets nya basutställning ”Forntider” från tiden kring sekelskiftet, en i övrigt programmatiskt icke-nationalistisk utställning.

De finska landskapen, däremot, är sorgfälligt raderade ur de svenska museernas utställningar, trots att de var en integrerad del av Sverige i 600 år. Varken på Nordiska museet eller Historiska museet finns de representerade i någon nämnvärd utsträckning, och i den mån de nämns är det främst som något på kartan, sällan i form av föremål eller personer. På samma sätt saknas reflektioner och material kring de pommerska och baltiska besittningarna nästan helt trots att flera av dem tillhörde Sverige lika länge som till exempel Skåne har gjort det.

Ointresset för de politiska implikationerna av den svenska stormaktstiden visar sig tydligt också på andra museer. Armémuseum tillhör de militärhistoriska museer som är mer eller mindre tvingade att hantera frågor kring expansion och imperialism. Tidigare utställningar på museet har varit heroiserande skildringar av de svenska soldaterna och svenska segrar, parat med typologiska utställningar av svensk vapenteknologi. I samband med en renovering gjordes museets basutställningar om och den nya utställningen öppnade år 2000. Armémuseums utställning är på många sätt ett föredöme. Arméns utveckling skildras ingående från den tidigmoderna eran till 1900-talets värnpliktsarmé, med fokus på socialhistoria, på krigets logistiska problem, den enskilde soldatens liv och vardag, liksom på civilbefolkningens lidande i krigszoner under olika epokerna. Det mesta är behandlat med en tydlig icke-heroisk agenda på ett sätt som manar till förebild. Men frågan varför och till vad denna armé behövdes ställs sällan.

Istället presenteras kriget som en av många olika sorters katastrofer som drabbar människan, oförutsägbart och blint, snarare än som ett resultat av politik och mänskliga beslut. Den första tablån i den permanenta utställningen består av en grupp chimpanser som slåss med varandra, som för att antyda att krig helt enkelt är ett nedärvt aggressivt beteende hos primater som oss själva. Invid chimpanserna står en mannekäng klädd som en samtida soldat i den svenska försvarsmakten. De båda tablåerna skapar en början och ett slut, en kontinuitet mellan natur och civilisation, mellan en diffus forntid och nuet. Krigets politiska dimensioner osynliggörs och här liksom på andra svenska museer lämnas besökaren i sticket om hen vill få hjälp att förstå grunderna och drivkrafterna för den svenska expansionspolitiken.

Ett annat tydligt exempel på de svenska museernas oförmåga att hantera den svenska stormaktstidens politiska implikationer är Vasamuseet. Här är det uppvisade objektet så tätt knutet till den svenska 1600-talsimperialismen att museet rimligt borde vara tvingat att förhålla sig till den för att sätta in skeppet i sitt sammanhang. Men stormaktstidens expansionspolitik illustreras här av det på sin jungfrutur förlista skeppet Vasa, ett skepp som aldrig var i strid och som inte gjorde en fluga för när, bortsett från de olyckliga sjömän som befann sig ombord vid förlisningen.

Detta faktum möjliggör för museet att distansera sig från den lätt obehagliga sanningen att Vasa var avsedd som ett verktyg för svensk militär dominans i Östersjön, och för att underlätta den fortsatta expansionen på tyskt, danskt och polskt territorium. Vasa presenteras i stället främst på andra sätt, som kulturhistoria och arkeologi. Istället för att passa in skeppet i en analys av 1600-talets svenska politiska och militära strategier lyfts Vasa fram som ett exempel på svensk teknologisk utveckling, även om just det här exemplet kom att bli ett misslyckande. Skeppet blir på det sättet mer ett exempel på svenskt skeppsbyggande och på 1600- talets internationella värld med nederländska skeppsbyggmästare verksamma i Stockholm.

Vasamuseet lyfter också fram vraket som en tidskapsel, ett fönster in i 1600- talets Sverige och dess olika samhällsklasser, och därmed som ett exempel på kulturhistoria och etnologi. I den tolkningen är Vasa en unik fyndplats med autentiskt material i form av läkemedel, köksverktyg, kläder och andra vardagliga föremål som sällan bevarats på andra ställen.

Ytterligare ett huvudspår i museets utställning är det om 1950-talets bärgningsprocess med kulmen i lyftet från Strömmens botten 1961 och på det heroiska arbete som dykare och de arkeologer som grävde ut vraket utförde, liksom på det mödosamma konserveringsarbetet som följde på bärgningen. Vasa blir i det sammanhanget ett exempel på nutida ingenjörskonst och på svensk vetenskap. Allt detta är förstås riktigt och en del av historien, men fokus på dessa egenskaper hos Vasa osynliggör samtidigt den andra, imperialistiska kontexten.

De svenska museerna präglas alltså genomgående av tystnad när det kommer till de expansiva, imperialistiska delarna av den svenska historien. Fraser som ”det svenska imperiet” känns ovana och obekväma även för mig som historiker, men är självklara för historiker på andra sidan Östersjön. Vi är helt enkelt inte vana att tänka på vår egen historia i de termerna, utan använder hellre omskrivningar som ”stormaktstiden” och ”det svenska väldet”.

Att utställningarna inte förmår hantera den svenska imperialismen minskar inte bara vår förståelse för vår egen historia utan gör också att föreställningen om vår nutida ställning i världen som neutral och fredlig småstat på ett anakronistiskt sätt förflyttas bakåt i tiden och överförs på dåtidens Sverige, som varken var litet eller neutralt. 1900-talets stora betoning på socialhistoria har också på många sätt osynliggjort orsakerna till Sveriges inblandning i 1500-, 1600- och 1700-talens konflikter och krig.

Tystnaden knyter an till det tidiga 1800-talets försök att distansera sig från och hantera förlusten av Finland 1809 och de sista resterna av det svenska östersjöväldet i form av de Pommerska provinserna. Genom att inte tala om förlusten utan i stället förtränga att imperiet ens hade funnits kunde den nationella självkänslan återskapas. Man drömde om fornstora dar, men utan någon större konkretion och utan att i de populära historieverken eller på museerna behandla det finska eller det baltiska som mer än kartbilder. Dagens tystnad kring den svenska imperialistiska historien är en del av den traditionen, men är inte desto mindre problematisk och något som borde lyftas upp och diskuteras.