Tysklands och ”det tyskas” roll i länderna kring Östersjön – i Norden likaväl som i Baltikum och längs de ryska och polska kusterna – är mytomspunnen och skimrar i ett starkt och samtidigt mycket tveeggat ljus genom historien.
När tyskarna på Henrik Lejonets tid, på 1100-talet, trängde fram till Östersjön på allvar genom grundläggandet av det nya Lübeck (i ett område som tidigare varit gränsland mellan skandinaver och slaver) påbörjades en utveckling som skulle sätta djupa spår i hela norra Europas historia och i synnerhet dess östra del. Tyskarna tog över och utvidgade de gamla gotländska handelsnätverken mellan öst och väst, etablerade sig som feodalherrar i Preussen och Baltikum, slog sig ned som hantverkare och köpmän i de skandinaviska områdena och så vidare.
Städerna i hela Östersjöområdet fick en tysk prägel, deras kyrkor – från Malmö och Söderköping till Tartu och Åbo – byggdes i tysk tegelstensgotik och pryddes av praktfulla konstverk tillverkade i Lübeck och andra hansestäder, och lybska konstnärer som Bernt Notke reste kors och tvärs över havet för att uträtta underverk i både Norden och Baltikum. Inom loppet av ett par hundra år hade tyskarna fattat rejält kulturellt, ekonomiskt och politiskt fäste runt havet.
I de östra Östersjöländerna var detta tyska inflytande ytterligt seglivat och förblev en stark kraft långt in på 1900-talet. Såväl i S:t Petersburg som i de baltiska provinserna var tyskarna ett självklart och livligt inslag i statsbyråkratin och stadslivet, som de ofta helt dominerade. Fram till första världskriget var dessutom en mycket stor del av Östersjökusten tysk även i rent politisk mening, från Klaipeda i nuvarande Litauen till Sønderborg i Danmark, och Tyskland inkluderade därvid också ekonomiskt och kulturellt ytterst dynamiska Östersjöstäder som Königsberg, Danzig och Stettin.
Den tyska kulturhistorien torde vara svår att föreställa sig utan filosofer som Kant, Herder, Schopenhauer och Hannah Arendt, författare som E T A Hoffmann, Günter Grass och bröderna Mann, kompositörer som Wagner, Buxtehude, Carl Loewe och så vidare – alla med stark koppling till och med stort inflytande på Östersjövärldens kulturella dynamik. Det berömda tyskspråkiga universitetet i estniska Tartu blev å sin sida till en vital länk mellan tyskt, baltiskt och tsarryskt tänkande och handlande. Det finns en kontinuitet i detta tyska inflytande som egentligen bröts på allvar först i och med själva den tyska civilisationens sammanbrott 1944-45.
Detta sammanbrott uppfattades länge som en slutgiltig ändpunkt för det tyska elementets makt i Östersjövärlden – på gott och ont. Men sommaren 1990, när Berlinmurens fall och det kalla krigets slut hade börjat väcka till liv ett nytt intresse för Östersjöns fascinerande förflutna, anordnades i finska Kotka en stor internationell konferens på tyskt initiativ. Höga politiker, företagsledare och kulturpersonligheter från Östersjöregionens alla hörn samlades under några dagar för att diskutera regionens framtid, på det suggestiva temat ”Den nya Hansan”. I nordtyskt perspektiv symboliserade detta återupptäckten av en stolt och (för öst- och västtyskar) gemensam medeltidshistoria, i vilken just Hansan hade fungerat som främsta tyska instrument i relationerna med havets östra kuster.
Denna historia blev nu till inspiration för framtiden. Det var Björn Engholm, regeringschef i Schleswig-Holstein, som lät förstå att man på tyskt håll identifierade Östersjöregionen efter murens fall som en grundbult för framtida ekonomiska uppsving – en öppning som i nordtyskt perspektiv föreföll välkommen i en tid då EU:s ekonomiska tyngdpunkt på ett oroväckande sätt tycktes vara på väg att förskjutas mot Sydtyskland, Norditalien och Katalonien. Framtiden för Nordtyskland i det nya Europa, resonerade man, skulle ligga i fredlig ekonomisk expansion över Östersjön – med den medeltida tyska Hansan som förebild.
På många håll sågs detta i själva verket som någonting närmast oundvikligt. Tyskland med sin komprimerade explosiva ekonomi måste helt enkelt expandera åt alla håll i Europa, resonerade till exempel Jan Myrdal. Det väckte oro: den verkliga, historiska Hansan hade ju i själva verket varit ”ett instrument för tysk expansion i Nordeuropa, ekonomisk, kulturell och politisk”, som Carl-Henning Wijkmark anmärkte (i ”Omsvängningarnas år”, 1991), i det att han ryggade tillbaka: ”Är detta värt att återuppliva ens som tankelek? Var och en kan ju se att en ny Hansa, i synnerhet om den begränsas till Östersjöländerna, är förutbestämd att domineras av det nya enade Tyskland [... ] För vem ska betala och därmed styra den kommande blomstringen kring Östersjön om inte det nya Tyskland som med sina förkrossande resurser är den nya Hansan?” Och Kristian Gerner, den inspirerande historikern, tyckte sig (i ”Vändpunkter. Europa och dess omvärld efter 1989”, en antologi utgiven av SvD 1995) skymta en Hansestadt Hamburg som redan var på väg att stärkas rejält ekonomiskt till följd just av händelserna öster om Östersjön, och menade att ”den nya tyska östutvidgningen efter 1989 företer likheter med [...] den gamla handelspolitiska penetrationen på Hansans tid.”
I Tyskland självt återupplivades dessutom den känsliga debatten om de forna tyska östområdena, som blev föremål för en imponerande rad studier och böcker under 90-talet, ofta med en påtagligt nostalgisk ton. Här och var spekulerades det till och med om huruvida Tyskland kanske skulle kunna ”köpa tillbaka” det i kriget förlorade Kaliningrad/Königsberg-området. Och öster om Oder sysselsatte sig här och var tyska investorer med att köpa upp land med det uttalade syftet att på eget bevåg utvidga Förbundsrepubliken in på polsk mark, som den tysk-judiske författaren Ralph Giordano förskräckt konstaterade i en utmärkt reportagebok (”Ostpreußen ade”, 1994).
Visionerna som målades upp under det tidiga 90-talet växlade sålunda mellan å ena sidan stora förhoppningar på Tysklands förmåga att agera motor i en ny, fredlig och blomstrande Östersjöregion, och å andra sidan här och var spökande hegemoniska och revanschistiska tyska ambitioner.
På senare år har det dock börjat stå alltmer klart att det mest karaktäristiska och uppseendeväckande vad gäller Tysklands roll i den postkommunistiska Östersjövärlden – tvärtemot alla förhoppningar och farhågor – i själva verket är en iögonfallande frånvaro av tyskt inflytande. Verkligheten har kort sagt gått en helt annan väg än den som tidigare tycktes så självklar. Sålunda undersöker Lundageografen Jan Henrik Nilsson i en färsk doktorsavhandling (”Östersjöområdet. En studie av interaktion och barriärer”, 2004) hur interaktionen mellan Östersjöns öst och väst har utvecklats sedan den sovjetiska epoken. Han visar på ett flertal tendenser, varav en av de viktigaste just är hur Tyskland på ett dramatiskt sätt helt tycks ha gått miste om den stolta roll i en ”ny Hansa” som det talades om i början av 90-talet. Genom att studera interaktionen mellan stadssystemen i Östersjöregionen, framförallt med hjälp av en analys av flygtrafiken, framkallas en intressant bild av den ”verkliga” nya Hansan: på ett slående sätt har i princip hela den östra Östersjövärlden gradvis orienterat sig mot och integrerats med de nordiska länderna, medan det tyska inflytandet i området, efter en inledande optimism, gradvis har minskat och ibland så gott som helt utraderats.
Mönstret är, inte oväntat, tydligast i fallet Estland: inte mindre än två tredjedelar av alla estniska flygförbindelser är numera nordiska förbindelser, medan den tyska andelen på 14 procent från 1996 har krympt till försumbara 5 procent. Lettland har gradvis närmast sig det estniska mönstret: de tyska förbindelserna tycktes vara på väg att öka under de första åren efter Sovjets upplösning, men har sedan dess minskat till 7 procent, medan den nordiska dominansen ökade markant från 40 procent till 57 procent.
Det mest uppseendeväckande är kanske dock att även Litauen, som i princip helt saknar historiska band till Norden (om man bortser från begivenheter som till exempel Johan III:s bröllop med Katarina Jagellonica i Vilnius 1562!), följer samma mönster, det vill säga att landets utrikes förbindelser sedan mitten av 90-talet har förskjutits på ett oväntat sätt från Tyskland och Västeuropa mot Norden.
Nilsson drar slutsatsen att det finns ett slags osynlig men mycket påtaglig ”barriär” mellan Tyskland och de östra Östersjöländerna, vilket alltså av någon anledning hindrat en mer långtgående tyskledd Östersjöintegration. Speciellt uppseendeväckande är att både Berlin och Hamburg – nordtyska metropoler som tidigare förutspåddes få en så avgörande betydelse för utvecklingen i Östersjöområdet – i verkligheten har kommit att spela, som Nilsson menar, helt obetydliga roller för Tysklands interaktion med och inflytande på länderna öster om havet.
Nilssons starka fokusering på flygtrafiken kan möjligtvis förefalla en aning snäv. Men en blick på mer traditionell statistik stödjer hans argument på ett iögonfallande sätt, det vill säga att Tyskland helt har överflyglats av de nordiska länderna vad gäller inflytande västerifrån på andra sidan Östersjön. I ekonomiskt perspektiv förblir Tyskland visserligen en relativt betydelsefull handelspartner, men som ägare och investorer har de tyska aktörerna på ett slående sätt nästan helt försvunnit från det baltiska näringslivet. I stället är det Sverige, Finland och Danmark som helt har tagit över, speciellt i nyckelsektorer som telekommunikation och bankväsen, där Östersjöområdet under loppet av de senaste två åren har förvandlats till något av ett ekonomiskt mare clausum för Sverige, Finland och Danmark. Detsamma gäller i politiken, där det likaledes är just från de nordiska länderna som man helst tagit sina utländska rådgivare vid uppbyggnaden av nya statliga strukturer – allt från it-politiken i Estland till atomsäkerheten i Litauen.
Mönstret är i stort sett detsamma överallt: förutom handel och utländska etableringar gäller det till exempel även ett område som turism, där Norden alltså likaledes dominerar över Tyskland. Undantaget som bekräftar regeln är här det tidigare tyska ”Memelområdet” i Litauen, med staden Klaipeda och naturparadiset på landtungan Neringa vid Östersjön, som lever gott på tyska turister liksom på minnet av Thomas Mann, som lät bygga sig ett sommarhus där under mellankrigstiden.
Vad beror det då på att Tyskland lyser med sin frånvaro på 2000-talets östra Östersjökuster? En vanlig slutsats är att mycket har att göra med Tysklands interna ekonomiska och politiska problem, inte minst med avseende just på Östtyskland efter återföreningen. Men samtidigt skulle man kunna anmärka att Tyskland faktiskt har kommit att spela helt avgörande roller längre söderut i Centraleuropa. Tyskland åtnjuter exempelvis en enorm dominans i de fyra ”Visegradländernas” ekonomier – och har även gjort sig beroende av dem: dessa länder är ekonomiskt ungefär lika viktiga för Tyskland som Tyskland är för Sverige.
Mot denna bakgrund frestas man att se Tysklands frånvaro i Östersjöområdet inte främst som ett resultat av interna tyska problem, utan snarare som en naturlig följd av att denna mastodontstat helt enkelt har blivit ”utkonkurrerad” av de nordiska länderna, vilka på ett mycket tydligare och mer målmedvetet sätt visat ett genuint intresse för och tro på Östersjöregionen och som därvid satsat stort på allt från politiskt samarbete till långtgående ekonomiskt och kulturellt utbyte. Detta har gått så långt att man nu på sina håll har börjat betrakta Baltikum snarast som en del av Norden.
Här och var gissas det att Tysklands tid kanske ännu kommer. Men frågan är nog om ett sådant synsätt inte bara är ytterligare en variant av det i slutänden ganska stela tänkandet i termer av nya tyska hansor, som genom sin blotta historiska mäktighet betraktas som förutspådda att återupprätta sitt herravälde i Östersjön. Ingen betvivlar att historien spelar roll, men den uteblivna tyska renässansen i det postsovjetiska Östersjöområdet visar på ett tänkvärt sätt att historien också kan ta alternativa vägar.
