ade Sverige kunnat handla annorlunda under Hitlertiden? Var verkligen alla eftergifterna åt Nazityskland nödtvungna? Fanns det alternativ till vår fredsegoistiska politik? I över fyra decennier diskuterades dessa frågor endast sporadiskt i Sverige. Den officiella hållningen var att den neutralitetspolitik som Per Albin Hansson och hans samlingsregering förde under andra världskriget inte bara var klok och balanserad utan den enda tänkbara för ett glesbefolkat land inklämt mellan två aggressiva stormakter, Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Vi var överens om att vi hade regeringens skickliga taktik att tacka för att det svenska folket varken behövt frysa eller svälta och att också de 200 000 flyktingar, som fann en fristad hos oss, kunde vara tacksamma för att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget – vart skulle de annars ha tagit vägen i det krigshärjade Europa?

Efter krigsslutet polerade vi flitigt bilden av Sverige som det oklanderliga och generösa landet. Hade vi inte tagit emot flyktingar, räddat de danska judarna över sundet, hämtat hit fångar från koncentrationslägren i Folke Bernadottes vita bussar och försett det nödlidande tyska folket med livsmedel och kläder efter krigsslutet?

Som de flesta europeiska länder förträngde vi nazismen och Förintelsen i en ”kollektiv minnesförlust”, som Hans Magnus Enzensberger har kallat det behov som fanns i hela västvärlden att glömma vad som skett under Hitlertiden. Även vi ville nu, när Hitler äntligen var borta, rikta blicken framåt och satsa alla krafter på att bygga upp en ny och bättre värld. Då Sverige förfogade över en intakt produktionsapparat kunde vi möta efterkrigstidens enorma återuppbyggnadsbehov och ekonomin blomstade som aldrig förr. Vem ville hälla malört i bägaren genom att ifrågasätta vår nationella roll under Hitlertiden?

Visserligen hämmades diskussionerna om Förintelsen av en obehaglig känsla av att vi inte hade helt rent mjöl i påsen och kanske ändå inte var den moraliska förebild som vi gärna framställde oss som. Men trots den skarpa kritik som riktades mot Sverige från utlandet höll de flesta med Per Albin Hansson när han försäkrade att vi svenskar inte hade något att förebrå oss.

Så kunde frågan om vårt medansvar för Förintelsen diskuteras på bredare bas först när en yngre och personligt obelastad generation vågade ta upp den. Debatten utlöstes när journalisten Maria-Pia Boëthius, först i tidskriften PRAT (1989) och sedan i sin bok ”Heder och samvete” (1991), anklagade den svenska samlingsregeringen för att ha offrat heder och samvete för att till varje pris skydda våra egna intressen under Hitlertiden. Under de delvis intensiva diskussioner som fördes på 90-talet slöt många upp vid hennes sida.

Den skarpa kritiken mot Sveriges hållning under Hitlertiden har föranlett Jan Linder, civilekonom och militärhistorisk skribent, att skriva en ”sanningssökande och lättsmält dokumentär om Sveriges politik under kriget”, som han själv presenterar sin bok. Den gavs först ut på Infomanager förlag 1997 och har nu kommit ut i en ny upplaga: Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 224 s).

Jan Linder, son till kommendörkapten Sven Linder och själv reservofficer i flottan, vill, som han säger, fylla en lucka i vår svenska historia genom att spegla stämningarna i Sverige under andra världskrigets olika skeden och därmed skapa en djupare förståelse för hur dåtida svenskar upplevde vad som skedde. Han skildrar hur beslutsfattandet gick till, beskriver de olika positionerna och reflekterar kring frågan om vilka alternativ som kanske funnits i de olika skedena. Om vi verkligen vill förstå vad som hände under kriget, framhåller Linder, måste vi ta de historiska aktörernas framtidsbedömning som utgångspunkt, och inte med de efterkommandes moraliska attityd döma Sveriges dåtida hållning ur Förintelsens perspektiv.
Som motto citerar Linder en dikt av författaren Gunnar Beskow från 1943:

Neutral
Rätten att slippa det yttersta val
som heter dö eller svika.
Neutral
Rättigheter i tusental!
Blott ingen rätt att predika moral.

När Nazityskland överföll Polen den 1 september 1939 förklarade sig Sverige omedelbart neutralt. Men när Sovjet angrep Finland den 30 november 1939 ställdes vi inför ett svårt val, och frågan hur Sverige skulle förhålla sig debatterades hett. Per Albin var tveksam. Men Gustav V tog ställning mot militärt bistånd och avgjorde därmed saken, då Finlandsaktivisterna inte ville gå emot kungen. I London och Paris kritiserades Gustav V:s hållning skarpt. Churchill talade länge om ”the ignominious King of Sweden”, som skändligt förrått Finland.

Den nationella samlingsregeringen, som nu bildades med yrkesdiplomaten Christian Günther som utrikesminister, gav finländarna materiell, ekonomisk och humanitär hjälp men avböjde alla vädjanden att sända trupper. Den avslog också en ansökan från västmakterna att få föra hjälpkårer till Finland över svenskt territorium. Även i Sverige kritiserades regeringen skarpt. Solidariteten med Finland var stark och tusentals anmälde sig till en frivilligkår för att kämpa i vinterkriget.

Linder visar förståelse för den bitterhet många finländare kände över den svenska regeringens hållning. Men det finns, framhäver han, inte något exempel i historien på att ett land gått i krig för att bistå en grannstat som överfallits av en stormakt. Dessutom hade risken då varit stor att konflikten skulle utvidgas till ett nordiskt tvåfrontskrig med fyra stormakter inblandade. Men Sverige bemödade sig att medla fred och bidrog så till fredsslutet i mars 1940.

Även när Danmark och Norge anfölls den 9 april 1940 hade den svenska regeringen, enligt Linder, inget annat val än att acceptera de krav Tyskland ställde: strikt neutralitet, ingen mobilisering, ingen marin aktivitet utanför svenska vatten, upprätthållandet av malmleveranserna och tillgång till det svenska telefonnätet. Visserligen pläderade kronprins Gustav Adolf för att Sverige skulle ge ett snävt svar och proklamera allmän mobilisering. Men Gustav V, som var tyskvänligt inställd, ville undvika en konflikt till varje pris, och så illa förberett som den svenska försvaret var ville regeringen inte riskera ett tyskt angrepp. Det gällde, som Per Albin sade i sitt radiotal, för det svenska folket att ”bevara sin fred, frihet och ära”.

Linder försöker också skapa förståelse för samlingsregeringens beslut den 18 juni 1940 att ge efter för de tyska kraven på transitering av militär personal till och från Norge – den skarpt kritiserade ”permittenttrafiken”. Eftersom Norge kapitulerat den 9 juni hade huvudhindret för transiteringen försvunnit, betonar Linder. Dessutom var läget under sommaren 1940 ytterst kritiskt: Hitlers pakt med Stalin gällde fortfarande, engelsmännen hade trängts bort från kontinenten, Italien hade trätt in på Tysklands sida, regeringen Pétain hade begärt vapenstillestånd för Frankrike, opinonen i USA var fortfarande starkt isolationistisk. Hotet steg från Sovjet som var i full färd med att ockupera Baltikum och som, det utgick man ifrån, omedelbart skulle invadera Finland om Sverige drogs in i kriget. Norge och Danmark var ockuperade, minspärren i Skagerack effektiv och någon lejdbåtstrafik var det ännu inte tal om. Många var övertygade om att Tyskland skulle vinna kriget. Var det då, frågar Linder, konstigt att man i Sverige ansåg det nödvändigt att anpassa sig till en framtida tysk dominans?

Linder påpekar också att ingen i regeringen vid den tiden hade en klar uppfattning om vidden av beslutet. Hade man redan då vetat att permittenttrafiken skulle pågå i tre år, omfatta över två miljoner tyska soldater och uppta över 10 procent av det svenska järnvägsnätets kapacitet skulle beslutet säkerligen ha debatterats mer och ifrågasatts starkare. Men som det nu var fann finansminister Wigforss ringa gehör när han pläderade för att Sverige skulle avvisa alla tyska krav och endast böja sig för ultimatum om krig.

När Tyskland överföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 och Finland slöt upp på Tysklands sida gav regeringen efter för tyska krav att få transitera trupper från Norge till Finland, den så kallade Engelbrechtdivisionen – en eftergift som också fått skarp kritik. Men Sverige befann sig, betonar Linder, i ett ytterst kritiskt läge. Under sovjetiskt tryck förklarade England Finland krig i december 1941. Därmed steg risken för att Hitler skulle angripa Sverige då han fruktade att de västallierade skulle slå till på Nordkalotten, förhindra malmtrafiken till Tyskland och föra krigsmaterial till den finsk-ryska fronten genom Sverige. Under ”februarikrisen” 1942 nådde spänningarna sin höjdpunkt. Beredskapen höjdes överallt i landet och samtidigt mobiliserades alla krafter – kungen, UD, militären – för att lugna tyskarna och övertyga dem om att Sverige inte hade för avsikt att inträda i kriget på de allierades sida.

Linder hävdar att Maria-Pia Boëthius har helt fel när hon påstår att det aldrig funnits några konkreta planer på ett angrepp mot Sverige. Hitlers rädsla för att Sverige skulle falla Tyskland i ryggen ökade efter katastrofen vid Stalingrad på vintern 1943, och man vet att det fanns en detaljerad tysk plan för ett anfall mot Sverige med en pansarattack från Norge. Taktiken gick ut på att ta det svenska försvaret på sängen och ockupera landet på några få dagar. Med snabba pansarframstötningar längs älvdalar och vägar skulle motståndet knäckas och tyskarna ta kontroll över det svenska samhället.

Tyskarnas misstro mot Sverige stegrades ytterligare när överbefälhavaren Thörnell avgick i april 1944 och efterträddes av general Jung, som pläderade för en hård linje mot Tyskland. De grep nu tillbaka på tidigare planer att inrätta avskjutningsramper för att beskjuta Stockholm med V1- eller V2-raketer. Men vi hade än en gång tur. Krigsförloppet gick så snabbt att Tyskland aldrig fick tillfälle att sätta in sina nya terrorvapen mot Sverige.

”Historiemoralism” kallar Linder kritiken mot Sveriges hållning under kriget. Han avfärdar den som ”nymarxistisk” och beskyller dess företrädare för ”mytbildning”. Han tar Per Albin Hansson i försvar mot anklagelsen att han varit vag och undfallande gentemot Nazityskland. Linder ser honom snarare som en fredsfundamentalist än som en eftergifternas man. Så snävt som Sveriges manöverutrymme var gentemot den tyska stormakten bjöd den svenska regeringen, hävdar Linder, så hårt motstånd som man kunde begära. Per Albin var en pragmatisk socialdemokrat som ogillade revolution och radikalism, och hans främsta mål var att bygga upp och skydda det svenska folkhemmet. Hans anpassningspolitik må ha varit föga gloriös, men den var realistisk och väl avvägd, framhåller Linder. Och han hade ett klart stöd från alla de stora rikspartierna, ett gott förhållande till Gustav V och en bred folklig förankring. Aldrig har den svenska socialdemokratin varit så stark som under krisåret 1940.

Linder avfärdar också kritiken mot regeringen för att den inte sökte förhindra det ”opportunistiska” samarbetet med Tyskland som bedrevs intensivt från svensk sida inom olika fackområden under åren 1940–42. Han påpekar att det i hög grad låg i Sveriges nationella intresse att odla kontakter med det segerrika Tyskland och på så sätt skaffa sig förstahandskunskap om Tredje riket, dess intentioner, potential och erfarenheter.

Vi får inte glömma, betonar Linder, att ”nazismens vargtass ännu inte hade visat sig” och att det därför var förståeligt att många svenskar under nazismens glansdagar tog intryck av den nya ordningen och bemödade sig att visa god samarbetsvilja – särskilt då tyskarna som kompensation utlovade svenskarna en viss frihet att sköta sina egna angelägenheter inom det ”Neuropa” som Tyskland planerade att bygga upp efter sin seger.

Att Sverige vände kappan efter vinden under Hitlertiden är en sanning som i dag väl knappast ifrågasätts. Ändå är det givande att reflektera över Linders perspektiv. För hur berättigad vår fasa över Förintelsen än är, kan vi efterkommande säkert dra större lärdom av vad som skedde om vi är beredda att verkligen försöka sätta oss in i situationen som den tedde sig för dem som levde då.