Det är inte bara litteraturen om de tyska offren under andra världskriget som nu upplever en rejäl kursstegring på den inhemska bokmarknaden, utan också dess diametrala motsats, dess ideologiska antipod: det slags "gärningsmannalitteratur" som tematiskt tangerar de frågor som behandlas i tidigare kontroversiella storsäljare som Daniel J Goldhagens "Hitler's Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust" och Christopher Brownings "Helt vanliga män: reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen".


I kölvattnet efter ömsom spekulativa, ömsom empiriskt välgrundade studier som dessa – vars provocerande slutsatser delvis har lagt grunden till de slags trotsiga självförsoningstendenser som gårdagens understreckare rapporterade om – har ett antal skönlitterära författare under det gångna året inlåtit sig i den tyska skuldfrågans mest privata rum. Metoderna och avsikterna har som regel inte varit att driva fram några teser, eller ens implicit ge sig i kast med några rationellt grundade antydningar, utan snarare att litterärt gestalta och stillsamt reflektera kring en ytterst sammansatt och komplex bild av 30- och 40-talens Tyskland och dess medborgares enskilda öden, vare sig de är historiskt betecknande eller ej.

En som valt att uppenbarligen gå så nära sig själv som möjligt i de här frågorna är Uwe Timm (f 1940), vars Am Beispiel meines Bruders (Kiepenheuer & Witsch, 158 s) handlar om författarens egen storebror. Blott 19 år gammal dog denne Heinz Timm i Ukraina, kort efter att han 1943 frivilligt anmält sig som soldat i det fruktade SS. Uwe var alltså bara tre år gammal när Heinz dog, och har endast ett par mycket suddiga minnesbilder kvar av honom från den tidigaste barndomen. Tankeboken utgör så ett ödmjukt och ärligt försök till förståelse av det obegripliga: hur kan det komma sig att en helt vanlig tysk yngling frivilligt ebjöd en brutal militärgrupp som SS sina tjänster? Hur handskades han med plikten att döda? Och var står roten till skulden att finna? Utifrån de
knapphändiga källor han haft till hands – broderns fältpostbrev och ytterst kortfattade dagbok från månaderna i Ukraina – försöker Uwe Timm analysera broderns öde utifrån sin egen familjehistoria.


Boken är alltså i lika hög utsträckning en till synes odramatisk berättelse om en i flera aspekter typisk familjs konstellation och egenskaper. Timm skriver om moderns "vanliga", "hederliga" och "strävsamma" natur, om att hon inte intresserade sig för politik och att hon, om hon alls gick till vallokalerna, röstade på socialistiska eller socialdemokratiska partier. Däremot hade fadern, när han var i samma ålder som Heinz, frivilligt deltagit i första världskriget och ofta talat om "äventyret, kamratskapet, den friska luften, snapsen och kvinnorna" under tjänstgöringen.


Men trots dessa och andra psykologiskt och socialt rimliga ledtrådar, som åtminstone delvis skulle kunna förklara Heinz medvetna eller omedvetna drivkrafter, framstår brodern från början till slut som något av ett mysterium för den författande Uwe. Modern hade åtskilliga gånger hänvisat till Heinz bleka och ängsliga natur, medan fadern i honom såg en rättfram, hederlig och tapper pojke.


Heinz dagböcker från de sista månaderna i fält röjer emellertid inga som helst hemligheter eller djupare funderingar kring begrepp som skuld, grymhet och död, och Uwe får heller aldrig någon möjlighet att utröna vilka förbrytelser som brodern verkligen gjorde sig skyldig till. Förvisso innehåller fältpostbreven från Ukraina inga spår av den typen av antisemitiska yttringar och stereotypa beskrivningar av fienden som annars var legio inom SS-förbanden, men å andra sidan upptäcker Uwe heller inga tecken på medkänsla eller den minsta antydan till kritik av tyskarnas invasion.


Uwe Timm söker vidare efter svar som i någon mån skulle kunna sprida ljus över såväl broderns som mer allmänt de tyska soldaternas hållning till sina egna uppgifter i kriget, och synar bland annat SS-divisionernas sociala strukturer. Men för varje upptäckt han gör tycks problemen bara bli mer gåtfulla. Som att insatsgrupperna i Sovjetunionen genomgående leddes av högutbildade akademiker, av litterärt, filosofiskt och musikaliskt bildade människor, och inte av primitiva, illitterata individer. Och den enda stötande lärdomen han kan dra av det, är att människan uppenbarligen är kapabel till att handgripligen tortera och mörda kvinnor och barn och organisera massmord samtidigt som hon andäktigt lyssnar på Mozart och läser Hölderlin. Här får Timm ytterligare anledning att hänvisa till Brownings "Helt vanliga män", som bland annat påvisar att ett flertal av de tyska soldater som ombads att skjuta ihjäl civila judar i de flesta fall tog sig an uppgiften trots att de oftast hade undgått disciplinära straff vid ordervägran.

Och i fallet med sin egen bror kommer inte Uwe längre i sin förklaring än att dels hänvisa till den unge Heinz romantiskt förvrängda uppfattning av vad ett invasionskrig kunde innebära, och dels till den hänsynslösa hjärntvätt – Himmlers tal om "rasernas kamp" och om fienden som "utan nåd och barmhärtighet" bör förintas – som de unga drabbades av inför tjänstgöringen. Hur mycket av den retoriken som Heinz Timm tog till sig får vi aldrig veta, men att han i ett brev hem efter de allierades bombningar av Hamburg 1943 förfasade sig över denna brutala attack på familjens hemstad utan att ett ögonblick sätta denna händelse i förbindelse med de sönderbombade husen i Ukraina, tyder på att indoktrineringen i hans fall inte var helt verkningslös.


Utifrån tanken att hans egen bror alltså var delaktig i skapandet av den skuld som ännu tynger det tyska folket, resonerar Timm avslutningsvis litet kring det legitima våldet som politisk idé, från Fredrik den store via Bismarck till nazismen och kommunismen, där "den enskilde betyder intet, och partiet allt". Heinz Timm var av allt att döma för svag och för ung för att kunna motstå det sociala kollektivets tryck, men kanske vilar där ett frö av eftertanke (eller feghet?) i anteckningsbokens allra sista notis, införd strax innan han sårades
och dog: "Härmed avslutar jag min dagbok, eftersom det är meningslöst att skriva om dessa grymma händelser."

Skuld och ansvar är också det bärande moraliska temat i den populära och kritikerhyllade författaren Ulla Hahns nya roman Unscharfe Bilder (Deutsche Verlags-Anstalt, 278 s). Berättelsen tilldrar sig huvudsakligen på ett ålderdomshem i Hamburg, där Katja dagligen brukar besöka sin åldrade far. Efter att ha bevistat den skakande utställningen "Förbrytelser i öst" dyker Katja en dag upp med ett exemplar av utställningskatalogen och ber fadern kommentera de ohyggliga bilderna på tyskarnas missgärningar i Ryssland. Hon vet att han under kriget var tysk Wehrmacht-soldat på östfronten, men hon känner inte till några detaljer. Motvilligt väcker fadern de sedan länge begravda händelserna i det förgångna till liv, och börjar berätta.


Fadern och dottern har en harmonisk, intellektuellt stimulerande och nära relation, och båda har gjort akademisk karriär som historiker. Han har som föredragshållare, pedagog och förälder alltid understrukit vikten av individuellt ansvar och historisk medvetenhet, och inför sina studenter varit en trosviss förespråkare för Tysklands uppgörelser med det förflutna. Men Katja är nu inte intresserad av faderns allmänna kommentarer om tyskarnas skuld och det kritiska tänkandets relevans, utan om hans egna individuella erfarenheter och privata minnen. Men till dotterns allt större förtret har det som fadern berättar om ingenting att göra med de vidriga brott mot den ryska civilbefolkningen som historien vittnar om. I stället förlorar han sig i minnesbilder som konsekvent handlar om överlevnad, om egna umbäranden och sorgen efter stupade soldatkamrater. Det där andra kände han förstås till, bedyrar han, men han var själv aldrig delaktig i eller ens vittne till den sortens grymheter.


Så vittnar fadern utan omsvep om Hitlerjugend, om hur han blev soldat 1941 och om de blodiga striderna i Ryssland. "Om du verkligen vill begripa", upplyser han sin dotter, "måste du också förstå
min skräck för att lemlästas". Och i en sådan extrem situation är det inte alldleles lätt att avgöra var nödvärnet upphör och mördandet börjar, menar han. – Men vem var skyldig till allt det här då? klagar dottern och pekar på katalogens avskyvärda bilder på oskyldiga civila offer. Men ju mer fadern öser ur sina privata minnen, desto mindre får hon svar på sin fråga. I stället fler målande beskrivningar av faderns rädsla, eller didaktiska anekdoter som kan handla om hur han vid ett tillfälle under kriget stöter på en rysk bonde, och där deras begränsade samtal sträcker sig till att ryssen skriker "Stalin kaputt!", och fadern i bästa samförstånd svarar "Hitler kaputt!".


Faderns efter hand alltmer ohejdade historieberättande leder alltså Katja allt längre bort från den sanning hon vill konfrontera, allt enligt det välkända påståendet att man omöjligt kan ge litterär gestaltning åt det ofattbara: "Och leder inte varje estetiskt frambesvärjande av grymheter, skräck och smärta tvunget också till en
bagatellisering av desamma?" Katja förstår att faderns ord i den meningen aldrig kan bli "verkliga" i henne, utan att just dessa "suddiga bilder" ( unscharfe Bilder) som framkallas av allt fadern vittnar om (eller förtiger) skyddar henne och deras relation från att störta samman. "Kunde någon som inte hade varit där någonsin förstå fadern? Begripa? Förblev inte allt det som fadern berättade om blott vetskap, blott ett försök till föreställning?"

I strikt litterärt hänseende får man anta att Hahn i viss utsträckning tvingats tillrättalägga berättelsens narrativa struktur för att den skall passa in i de teoretiska spekulationerna, men hennes språk är ändå rent och klart och befriat från överflödiga korrektiv och friserade slutsatser. Och detta trots att hon i ännu högre grad än Uwe Timm leder in sin historia i mer övergripande reflexioner kring den paradoxala relationen mellan kärleken till förnuftet och den instrumentella ondskan. Hur är det möjligt att ett humanistiskt och upplyst sökande efter den allmängiltiga lyckan så snabbt kan förvandlas till en barbarisk och kall värld utan hjärta och anständighet?

Hahn har liksom Timm inga tydligare svar att ge än att människan – och inte sällan parallellt och i paritet med hennes rationalitet – också rymmer det avgrundsdjupa mörkret och den oförutsedda brutaliteten. Så pendlar romanen dialektiskt mellan olösliga replikväxlingar som ”Jag anmälde mig inte frivilligt till kriget! Jag valde inte Hitler! I Ryssland var jag mitt eget lands fånge” (fadern), och ”Det blev ju synligt för alla redan -33 [...] skriken från de slagna, förödmjukelserna” (dottern).


Och för Hahn handlar det inte heller om att visa på att någon har rätt eller fel, utan om att försöka ringa in oerhört komplexa och divergerande bilder av skuld och försoning, teoretiskt översatt någonstans mellan ”de villiga tyskarna” hos Daniel J Goldhagen och Martin Walsers krav på ”normalisering”. Under de långa och många samtalens gång gör Katja sitt yttersta för att identifiera sig med fadern vid fronten och hans traumatiska upplevelser, men utan att lyckas, och utan att varken hon eller läsaren någonsin blir klok på om han deltog i några illgärningar eller inte.

Detta tillkortakommande leder slutligen också till att det är hon som ber fadern att avbryta sin berättelse, låta det vara. Det är en intressant psykologisk tillspetsning, som innebär att berättelsen dels utmynnar i de efterlevande tyskarnas plågsamma, och i viss mån fruktlösa, försök att förstå och inordna sig i nationens kollektiva skuld, och dels i att den verkliga skuldfrågan rörande de som faktiskt deltog i övergreppen och morden ännu svävar i dunkel, aldrig blir tydligare än de oskarpa bilder som titeln syftar på, och som därför står i en så bjärt kontrast till krigets grymma realiteter. Och hur löser man en sådan ekvation: miljontals skändade och utsläckta människoliv, en handfull demoniska förbrytare och 80 miljoner retroaktiva företrädare för den representativa skulden?