Demonstrationer och civilt motstånd pågick vecka efter vecka. Unga människor, trötta på envälde, frånvaro av valfrihet och utan möjligheter att resa utomlands, stod i främsta ledet. Dag ut och dag in höjde de sina röster, hundratusentals människor. De samlades på gator och torg, till en början i Leipzig där Nikolaikyrkan tidigt blev en fristad för de oppositionella. Snart följdes protesterna av befolkningen i städer över hela dåvarande Östtyskland. Stats- och partiledningen var villrådig. I östra Berlin blev trycket allt starkare, mycket snart skulle det pysa över.
”Vi är folket”, blev slagordet som energiskt urholkade den kommunistiska diktaturen. Plötsligt och något överraskande, på kvällen den 9 november 1989 gav partiledningen upp. Reseförbudet, en av grundbultarna i skapandet av ”den nya människan” avskaffades. Gränsposteringarna till dåvarande Västberlin öppnades. Muren, som sedan 1961 delat ett folk och lett till att ungefär 200 människor skjutits ihjäl under flyktförsök, började nu med folklig entusiasm att monteras ned sten för sten. Av tidningsklipp från den tiden framgår att 6 miljoner västvisa utfärdades under de första fyra dagarna efter att gränsen till Västberlin öppnats. Runt 12 000 människor beviljades samtidigt tillstånd att utvandra.
Ögonblicksbilderna speglar euforin: upprymda människor överallt, de vinkar och hurrar, champagne korkars upp. ”Jag hörde det på tv klockan halv åtta och bestämde mig för att gå över redan i natt”, berättade en ung kvinna i SvD. ”Bara känslan av att vara fri och resa ut när man själv vill, det är det enda vi begär” var en äldre mans första reaktion.
Andra, som familjen Danielis (se Erik Sidenbladhs reportage i SvD 15/11 1989) var av bitter erfarenhet misstrogna. De fyllde snabbt två ryggsäckar med det nödvändigaste och satte dottern Corinne i barnvagnen. ”Allt blev så bråttom när vi hörde att gränsen var öppen”, sade Karla Danielis som inte kunde tänka sig att hämta resterande ägodelar senare: ”Aldrig i livet. Tänk om de stänger gränsen igen, just då.
Den här resefriheten kan inte fortsätta. Landet blir alldeles tomt om de inte begränsar utresorna. Massans besvikelse är så stor.”
Inställningen bland östtyskarna var olika men glädjen över att gränserna öppnats var gemensam. Den 9 november 1989 var en dag då historia skrevs – än en gång. Det var entydigt en glädjens, frihetens och hoppets dag.
Så har det inte alltid varit. Den 9 november är på ett skrämmande och fascinerande sätt ett märkesdatum i Tysklands 1900-talshistoria: 1918, 1923, 1938 och 1989 har detta datum i flera avgörande skeenden inneburit förändringar och brott i den politiska situationen och samhälleliga utvecklingen. Den 9 november har blivit ett minnesdatum för många olika grupper i det tyska samhället: republikaner som såg kejsardömet falla, nazister som hyllade de fallna i Hitlers misslyckade kupp, judiska familjer som fick sin tillvaro krossad under Kristallnatten och medborgare i dåvarande DDR.
Det är självfallet alltid frestande att hitta ett bestående samband mellan slumpmässiga händelser. Vi tittar i den historiska backspegeln och konstruerar en sammanhängande berättelse. För de mer konspiratoriskt lagda går det säkert att hitta underliggande förbindelser som gör att just detta datum kom att spela den roll det gjort – minnen konkurrerar om uppmärksamhet. För min egen del började det som en yrvaken nyfikenhet inför det osannolika i att ”Muren” föll på ”Kristallnatten”. Sen dök detta datum upp vid allt fler tillfällen, och blev på ett personligt plan till en fascination inför vissa datums återkomst i den tyska historien. Låt oss alltså följa den kedja av historiska händelser som länkats samman av den 9 november.
Den tyska revolutionen 1918 var en till stora delar rörig, spontan händelse som utlösts efter myterier i Wilhelmshaven och Kiel. Det var en protest mot kriget, ett krav på fred och ett slut på hungerkrisen i hemlandet. Revolutionen kulminerade när kejsaren den 9 november abdikerade. Sebastian Haffner skriver om händelserna i boken ”Geschichte eines Deutschen” (”En tysk mans historia”, på svenska 2002):
”Personligen märkte jag inte mycket av den egentliga revolutionen. På lördagen meddelade tidningen att kejsaren hade abdikerat. På något sätt överraskade det mig att det var så liten uppståndelse. Det var ju faktiskt bara en tidningsrubrik och under kriget hade jag sett större. // Mer uppskakande än rubriken ”Kejsarens abdikation” var det att tidningen Tägliche Rundschau på söndagen plötsligt hette Die Rote Fahne. Några revolutionära tryckeriarbetare hade genomdrivit detta. I övrigt var det inga större förändringar i innehållet och efter ett par dagar hette den Tägliche Rundschau igen. En liten händelse som nästan är symbolisk för hela revolutionen 1918.”
Revolutionen var ett misslyckande, men det tyska kejsardömet upphörde, kriget tog slut och marken bereddes för Weimarrepubliken. Den tyska politiken och det tyska samhället tog en ny vändning.
Vid den här tidpunkten var Adolf Hitler en obetydlig korpral i den slagna tyska armén. I hans tankevärld var dock såväl revolutionen som strejkerna och kapitulationen avskyvärda och landsförrädiska. Det var, som Ian Kershaw påpekar i sin stora Hitlerbiografi, nu som Hitlers ideologi utformades. Han utvecklades till den ”mest talangfulla demagogen av sin tid”.
München var basen för hans agitation. Det var kristider, och kriserna – till exempel hyperinflationen – var Hitlers livsluft. Ölhallsagitatorn Hitler blev en viktig aktör i den lokala politiken. Hösten 1923 var läget i Bayern mycket instabilt. Det viskades om kupp-planer. Den bayerska regeringen hade därför proklamerat undantagstillstånd och gjort högerpolitikern och Bayernseparatisten Gustav Ritter von Kahr till statschef med diktatoriska befogenheter. Det blev ett streck i räkningen för Hitler som med en svagare regering hade räknat med att kunna överta makten och sedan påbörja marschen mot Berlin. Hitler och hans närmaste män började därför i hemlighet förbereda en kupp.
På kvällen den 8 november skulle von Kahr, inför en prominent publik i Bürgerbräukeller, hålla ett tal med anledning av att det gått fem år sedan revolutionen. Talet var tänkt som en rejäl vidräkning med marxismen. Plötsligt, vid halv niotiden, uppstod störningar vid entrén – Hitlers stormtrupper hade anlänt och en kulspruta ställdes upp vid ingången. Hitler gick genom hallen omgiven av två säkerhetsvakter, han tog fram sin Browningpistol och sköt ett skott genom taket. Den nationella revolutionen hade inletts. Hallen var omringad av 600 beväpnade män. Han deklarerade att den bayerska regeringen var avsatt och att en provisorisk nationell regim hade bildats. Det mesta Hitler sa och gjorde var dock en bluff. von Kahr och hans ministrar spelade ett tag med i spelet innan de lyckades bjuda motstånd. På morgonen den 9 november kunde de meddela att de slagit tillbaka kuppförsöket.
Som en styrkedemonstration bestämdes då att Hitler och hans män skulle marschera genom München. En bit in på marschrutten möttes de av en stor polisstyrka och någon avfyrade ett skott. I skottlossningen dog 16 nazister och fyra poliser. Trots att kuppen var ett nederlag, trots att Hitler vid skottlossningen vek undan och visade feghet inför de egna ”trupperna”, var detta troligen en avgörande händelse i Hitlers strävan att bli nationell frontfigur – vilket blev än mer påtagligt i den efterföljande högförräderirättegången. Den 9 november blev en av nazisternas viktigaste bemärkelsedagar. Nästan varje år reste Hitler till München där tal hölls i Bürgerbräukeller och vid Feldherrenhalle.
Därigenom blir också den 9 november 1923 en länk i kedjan som leder fram till Kristallnatten 1938 – som i dag även kallas Reichspogromnacht – den största och allvarligaste judepogrom som genomförts i Tyskland. Även den har naturligtvis sin propagandistiska förhistoria där skulden för morden och förstörelsen lades på den 17-årige Hershel Grynszpan, som i desperat vredesmod när hans föräldrar deporterats till Polen sköt tredje sekreterare Ernst vom Rath vid tyska ambassaden i Paris. Denne avled den 9 november.
Hitler och den nazistiska ledningen befann sig i Münchens gamla rådhus för att fira 15-årsminnet av ölkällarkuppen. Propagandaminister Goebbels – som var angelägen om att nazisternas aktiviteter skulle ha folklig förankring – var inte sen att utnyttja situationen. Tiden var enligt honom mogen för ett större angrepp mot de tyska judarna. Fram till denna dag hade förföljelsen av judarna framför allt skett via förbud och en rasistisk lagstiftning. Order utgick nu med innebörden att ”spontana” demonstrationer skulle iscensättas: affärer skulle vandaliseras, synagogor brännas ner, fönster till judiska affärer och bostäder krossas, judiska män arresteras och föras till koncentrationsläger. Polisen skulle inte göra något för att förhindra de ”spontana utbrotten”.
200 synagogor och 170 hyreshus brändes ner, 7 500 butiker vandaliserades, 20 000 män arresterades och drygt 70 judar uppgavs ha dödats eller skadats svårt. Aktionen var välorganiserad och i varje judiskt hem där det fanns en man hemma bortfördes denne.
Många är vittnesmålen om Kristallnatten. Själv växte jag upp med berättelserna om hur min farfar klarat sig eftersom han förvarnats av en granne och gömde sig på vinden samtidigt som min morfar i en helt annan del av Tyskland gripits och förts bort av Gestapo. När han senare släpptes och återkom till hemmet var han en bruten man. För min mor, som bara var 15 år och bodde i den lilla byn Bingerbrück i Rhenlandet, var Kristallnatten ett trauma hon aldrig kom över. Nu är hon död sedan många år men när jag lyssnar på ett bandat skolradioprogram som gjordes för ungefär 25 år sedan hör jag henne berätta om detta brutala dygn. Programledaren sa ”Du upplevde också Kristallnatten”, och min mor svarade:
”Ja, det gjorde jag i allra högsta grad. Vi kände oss redan hotade och på kvällen när det i tysk radio talades om att den här tyska legationstjänstemannen vom Rath hade dött, sa min mamma, i natt kan vi inte ligga i sovrummet som går mot gatan. Det kommer att vara farligt. Det hade hänt förut att folk slagit in fönsterrutorna hos oss och även en gång försökt ta sig in i huset. Mina föräldrar flyttade in i mitt rum som låg mot gården och mycket riktigt så krossades fönsterna på natten.
Tidigt på morgonen innan vi ens var riktigt färdigklädda – jag kommer ihåg att min mamma hade en mörk underkjol och en tröja på sig – så bröt sig folk in i vårt hus. Vi hade ett tvåvåningshus och på nedre botten bodde mina farföräldrar som själva hade bott i en ännu mindre by och inte kunnat stanna kvar där. Min farfar var en religiös jude som stod på morgonen i köket och förrättade sin morgonbön. Då kom det in folk med yxor och slog sönder alla möbler. Han fortsatte oberörd att be.
Vi själva, min mamma, mina två bröder och jag var uppe i vårt kök och när vi hörde pöbeln komma låste vi in oss. Vi försökte ringa till polisen men de la bara på luren. Vi vände oss ner mot gatan för att ropa på hjälp. I det här samhället hade min mor och mina morföräldrar bott i hela sina liv, men folk bara stod där och tittade på antingen oberörda eller skadeglada. Vi kände oss naturligtvis hotade till livet så vi sprang och flydde till det lite större samhället som låg ungefär en kvart därifrån. Där fick vi vara hos släktingar och vi satt hela dagen och var fruktansvärt rädda att de skulle komma dit också.”
Kristallnatten den 9 november får nog ses som ett slags generalrepetition inför de mer omfattande deportationerna och Förintelsen – inte minst vad gäller hur icke-judiska tyskar skulle tolerera förföljelsen. Utifrån Goebbels och nazistpartiets synvinkel tycks de ha bestått provet. Inga påtagliga protester förekom, många deltog i vandaliseringen och förstörelsen. Den långa, systematiska dehumaniseringen av judarna hade varit framgångsrik.
I dag är det 67 år sedan Kristallnatten, i dag är det 16 år sedan Muren föll, i dag Så fogas länkar av samhälleliga skeenden och mänskliga öden till en historiens kedja. Sambanden – de må till en början synas aparta och alltför personliga – hjälper oss sannolikt att få nya infallsvinklar och ny förståelse för historiska händelser och deras betydelse.
