Relationerna mellan Tyskland och Ryssland har alltid varit ansträngda. En av de märkligaste och mest omtalade vändpunkterna i dessa relationer kom för jämnt 40 år sedan, den 12 augusti 1970. Västtysklands förbundskansler Willy Brandt, Sovjetunionens regeringschef Alexej Kosygin samt utrikesministrarna Walter Scheel och Andrej Gromyko undertecknade då det så kallade Moskvafördraget. Fördraget innehöll två viktiga punkter: för det första förband sig de två länderna att i framtiden lösa eventuella konflikter ”uteslutande med fredliga medel”. För det andra deklarerade båda parter att de betraktade ”alla europeiska staters gränser som okränkbara, så som de löper på dagen för undertecknandet av detta fördrag, inklusive Oder-Neisse-linjen, som bildar Folkrepubliken Polens västgräns, och gränsen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska Demokratiska Republiken”. Indirekt innebar fördraget därmed också att Västtyskland för första gången erkände staten DDR:s existens.
Genom Moskvafördraget inleddes en lång period av avspänning mellan den totalitära supermakten i öst och Europas viktigaste industrination. Avtalet var i praktiken multilateralt bindande till följd av Sovjets hegemoniska ställning i Östeuropa, och det skapade en grund för Västtyskland att förhandla fram liknande avtal med andra kommunistregimer i öst, vilket särskilt banade väg för upprättandet av diplomatiska förbindelser med DDR 1972 – något som ansetts otänkbart bara några år tidigare. Moskvafördraget kom därmed att på ett avgörande sätt bidra till den politiska atmosfären i Europa under 70- och 80-talen.
Willy Brandt utsågs till ”Man of the Year” av Time Magazine 1970 och fick ta emot Nobels fredspris 1971. Men åsikterna går isär om Moskvaavtalets mer långsiktiga konsekvenser. Särskilt efter Berlinmurens fall har Brandts ”Ostpolitik” åter börjat debatteras ihärdigt. Inom den tyska socialdemokratin tolkar man numera Moskvafördraget 1970 som den tyska återföreningsprocessens egentliga början. Andra har tvärtom menat att de förbättrade tysk-sovjetiska relationerna bidrog till att stärka Sovjetunionens legitimitet och livskraft och därmed till att förlänga den mörka tragedi som Sovjetimperiet var liktydigt med i Central- och Östeuropa.
Ett otal böcker och artiklar har skrivits om Brandts östpolitik alltsedan den började utformas. Men eftersom tyska arkiv i regel tillämpar en 30-årsfrist är det först under de allra senaste åren som historiker har kunnat gripa sig an ämnet på ett mer systematiskt sätt. Resultaten, som nu har börjat publiceras, ställer de tyska bemödandena om förbättrade relationer till Sovjet i nytt och förvånande ljus.
Den hittills i särklass grundligaste genomgången av hur Brandts östpolitik växte fram och hur Moskvafördraget kom till har gjorts av den unga historikern Julia von Dannenberg, vars doktorsavhandling i ämnet bär titeln ”The Foundations of Ostpolitik” (2008). Här får vi för första gången en detaljerad inblick, baserad på primärmaterial, inte bara i själva förhandlingarna med Sovjet, utan även i det intrikata politiska spel som ägde rum i Bonn, med dess konflikter, sammansvärjningar och motstridiga visioner om Tysklands och Europas framtid.
Vid 60-talets mitt hade de ytterst fientliga relationerna mellan Bonn och Moskva, så som de artat sig under de två första efterkrigsdecennierna, alltmer börjat uppfattas som ohållbara och farliga för både Tyskland och Europa. De kristdemokratiskt dominerade tyska regeringarna under Konrad Adenauer och Ludwig Erhard – men också en klar majoritet av socialdemokratin – hade vägrat acceptera de nya gränsdragningarna i Europa. Ju mer Adenauer och Erhard framhärdade, desto starkare blev reaktionen från Moskva, som tolkade den västtyska politiken som att Förbundsrepubliken var fortsatt präglad av nazistiska sympatier och aggressiv revanschism. Ivrigt påhejade av DDR:s ledare Walter Ulbricht gjorde ledarna i Kreml allt för att isolera Västtyskland internationellt.
Efter Berlinmurens uppförande 1961 växte den interna västtyska kritiken mot bristen på resultat i utrikespolitiken. Även de västliga allierade visade sig irriterade över Bonns ovilja att finna sig i den nya politiska ordningen i efterkrigstidens Europa.
Till styrkan i von Dannenbergs analys hör att hon i detta sammanhang utreder hur inte bara Brandt och socialdemokraterna, utan även de borgerliga partierna med kristdemokraterna CDU/CSU i spetsen, motiverades att på allvar utarbeta nya positioner med fokus på samarbete snarare än konfrontation med Sovjet. I själva verket finner hon upprinnelsen till Moskvaavtalet inte hos Brandt, så som annars brukar tas för givet, utan i en kristdemokratisk utsträckt hand till Moskva, i form av ett brev till Kreml hösten 1966. Bonn förklarade sig i detta villigt att sluta ett ickevåldsavtal med Moskva av det slag som blev verklighet 1970 – även om någon koppling till de känsliga gränsfrågorna ännu inte nämndes.
Samtidigt hade Brandt under sin tid som borgmästare i Västberlin hunnit utarbeta grunddragen till en egen östpolitik. Tillsammans med sin närmaste rådgivare Egon Bahr utvecklade han sin omtalade tes om ”Wandel durch Annäherung” – förändring genom närmande. von Dannenberg visar dock att Brandt samrådde inte bara med Bahr, utan vid flera tillfällen även med Adenauer och tog intryck av dennes tänkande och erfarenheter. Sammanflätningen av socialdemokratisk och kristdemokratisk politik är slående.
När CDU/CSU och SPD efter en borgerlig regeringskris i slutet av 1966 bildade en stor, svartröd koalitionsregering, rådde alltså konsensus om behovet av en aktivare och mer flexibel östpolitik. Willy Brandt blev nu utrikesminister, men kristdemokraterna behöll kanslersposten genom Kurt Georg Kiesinger. Samförstånd nåddes snabbt om att vägen till goda relationer med östblocket, och särskilt med DDR, som utgjorde det ojämförligt största problemet, måste gå via Moskva. Kiesinger och Brandt tog därför genast itu med att följa upp de kontakter med Kreml som tagits av den föregående regeringen.
Samförståndet blev dock inte långvarigt. Till detta bidrog det faktum att Kiesinger varit en trogen medlem av nazistpartiet. Han tycks ha varit genuint intresserad av bättre relationer med öst, men hans förflutna förföljde honom och han hade svårt att få till stånd en positiv atmosfär i samtalen med den sovjetiska sidan, som ständigt misstrodde honom. Brandt å sin sida hade levt i exil under kriget och deltagit i motståndsrörelsen, vilket räckte långt för att skapa ett bättre samtalsklimat.
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968 stärkte Kiesingers skepsis mot Sovjet. Brandt drog tvärtom slutsatsen att ansträngningarna för att uppnå ett bättre förhållande till öst måste intensifieras. Moskva var nu i stort behov av att stärka sin legitimitet i väst. Därmed var man också mer villig att förhandla med Bonn än tidigare, något som Brandt ville utnyttja.
Den växande klyftan mellan kanslern och utrikesministern gjorde det dock omöjligt att få till stånd några tysk-sovjetiska förhandlingar. Kristdemokraterna återgick alltmer till sin tidigare östpolitik, där fokus låg på konfrontation snarare än samarbete med diktaturerna i öst. På utrikesministeriet utmejslade Brandt och Bahr samtidigt en betydligt mer radikal östpolitik än vad som tidigare diskuterats inom koalitionen. Detta arbete hölls dock hemligt. Planen var att iscensätta den nya politiken först efter vad man hoppades skulle bli en socialdemokratisk seger i förbundsdagsvalet 1969.
Målet för denna nya östpolitik var inte helt självklart. von Dannenberg finner att Brandts och Bahrs agendor inte helt överensstämde med varandra. Brandt talade ofta, även i den interna korrespondensen, med ett moraliskt patos om behovet av att Tyskland tog på sig sin skuld, att freden och de goda relationerna i Europa säkrades och att östtyskarna, oavsett politiskt styre, fick en drägligare tillvaro.
Bahr var mer nationalistiskt lagd och behöll hela tiden fokus på en tysk återförening som det självklara slutmålet. Avspänningen i Europa var bara en väg att nå dit. Bahr var också betydligt mer optimistisk om att ett återförenat Tyskland faktiskt var möjligt. Brandts tanke, orealistisk som den ter sig idag, var att Väst- och Östtyskland troligen skulle kunna hamna inom samma gränser endast som en följd av att en europeisk superstat bildades. Det tycks ha varit just i spänningen mellan dessa – och andra – synsätt som den faktiska östpolitiken tog form.
Strategin som den slutligen kom att formuleras blev att acceptera de hett omstridda tyska gränserna, men endast på ett sådant sätt att en tysk återförening inte omöjliggjordes för framtiden. Idén var att erkänna den faktiska existensen av två tyska stater, men utan att betrakta DDR som ett främmande land. DDR skulle inte erkännas i juridisk mening. Den diffusa distinktionen mellan stat och nation måste alltså upprätthållas.
Brandt vann valet hösten 1969, varpå en ny koalition ingicks med liberalerna FDP. Under loppet av några få månader förhandlade regeringen därefter, främst genom Egon Bahr, intensivt med Gromyko i Moskva. Länge insisterade tyskarna på att en tysk återförening uttryckligen skulle nämnas som en framtida möjlighet. Det misslyckades, men Brandt var ändå nöjd, eftersom Bahr lyckades få Moskva att gå med på att de tyska gränserna inte skulle betraktas som ”oföränderliga” eller ”orubbliga”, utan endast som ”okränkbara”. Därmed kunde man tolka fördraget som att det fortfarande var kompatibelt med en återförening – om alla inblandade parter skulle visa sig ense om detta någon gång i framtiden.
Hur var det möjligt att på så kort tid efter den nya regeringens tillträde förbättra det tysk-sovjetiska samarbetsklimatet så avsevärt, och förhandla fram ett avtal som efter 25 års fientliga relationer plötsligt tycktes lösa hela schismen? von Dannenberg pekar mindre på kontinuiteten med föregående regeringars ansträngningar och mer på Brandts förmåga att kringgå de gängse politiska strukturerna i Bonn. Förhandlingarna involverade endast en liten krets sammansvurna nyckelpersoner. Avgörande var därvid att FDP-ledaren och nye utrikesministern Walter Scheel kunde värvas till denna inre krets. Informationsflödet i övrigt ströps, och flera viktiga ministerier liksom ambassaden i Moskva var ofta helt ovetande om hur förhandlingarna fortskred. Det ligger med andra ord något kuppartat över Moskvafördragets tillkomst. Även de allierade fann sig inför fullbordat faktum, och deras krav på att få sina rättigheter omnämnda i fördraget hörsammades inte. Särskilt Washington, som tidigare försökt förmå Bonn att mjuka upp sina relationer med öst, fann sig nu i en motsatt situation, med en som man såg det alltför långtgående och framför allt alltför självständig tysk östpolitik.
Det skall bli intressant att fortsätta följa de nya rön som nu så smått börjar offentliggöras om Brandts östpolitik. Detta inte minst mot bakgrund av dagens spända relationer mellan EU och Ryssland. I övrigt förefaller en djupare diskussion av den tyska östpolitiken också relevant i relation till det nutida samarbetet mellan västvärldens demokratier och det auktoritära Kina. Frågan om i vilken utsträckning goda relationer med totalitära regimer bör eftersträvas lär förbli föremål för fortsatt debatt.
