Av tradition och av politiska och historiska skäl väger vågskålen mellan form och innehåll kraftigt över för den senare i den moderna tyska prosan. De historiska omständigheterna har mer eller mindre tvingat fram en sociologiskt orienterad ”resonemangslitteratur”, där det stolta arvet efter det tidiga 1900-talets avantgarderörelser för länge sedan förlorats ur sikte, trots spridda försök att återuppliva gamla estetiserande husgudar. (Namn som Reinhard Jirgl och Gerd Neumann kan möjligen ses som den alternativa litteraturscenens excentriska dark horses, som bekräftar denna regel, även om också deras verk i grund och botten har politiska motiv.)
Möjligen håller balansen mellan ”det litterära” och ”de överförda litteraturbegreppen”, mellan språket som självändamål och språket som informationsbärare på att förskjutas en aning, till förmån för de ”konstnärliga” aspekterna. Särskilt två romaner – fastän väldigt olika i lynne och tematik – ur den tyska vårbokssäsongen låter ana litterära inslag man vanligen inte förknippar med modern tysk litteratur, trots välkända motiv. Snarare tycks de skrivna i ett slags realistisk-mytisk 1800-talstradition, dock utan alla romantiska tillsatser. De kan i tonläget stundtals påminna om den allra tidigaste ryska prosan, eller om den skandinaviska naturalismen, eller för all del också om Dickens smogtäta och proletära storstadsskildringar. Man skulle möjligen, litet slarvigt, kunna placera dem båda – den före detta östtyske författaren Wolfgang Hilbig (född 1941) och den från väst bördige Ralf Rothmann (född 1953) – i facket för en sorts tysk variant av ”dirty realism”, om etiketter nu bara inte hade klibbat så mycket.
Hilbig, uppvuxen utanför Leipzig, var under DDR-tiden en uttalad motståndare till SED-statens politiska system, och det på strikt existentiella grunder. I sin hittills främsta litterära framgång, romanen ””Ich”” (1993), gestaltar Hilbig jagets utplånande – i en kausal räcka från egennamnsinitialerna M W till täcknamnet Cambert till kort och gott Jag och slutligen rentav ”Jag” – hos en Stasispion i Berlin.
Berättelsen leder sedermera, i ett slags gränsland mellan realism och fantastik, ned till källargångarna under Stasiarkivet på Normannenstraße, som i sin förlängning låter den stränga realismen beblandas med knappt skönjbara mytiska undertoner. I ett slag handlar det alltså inte blott om samtida politiska omständigheter, utan om en modern arketypisk Inferno-vandring, med avstamp i verkligheten och landstigning i det transformerat apokryfiska.
Hilbigs djupt fatalistiska och lakoniska prosa leder även i hans senaste roman, Das Provisorium (319 s, Fischer), till veritabla helvetesmiljöer, grundade i hans egen tröstlösa hemlöshet någonstans mellan de båda tyska staterna i mitten av 80-talet. Länge tillhörde Hilbig den stora grupp författare som levde i DDR men som lät trycka alla sina böcker på västtyska förlag, och som efter att ha tilldelats ett ettårigt visum till väst 1985 aldrig återvände till DDR. Efter att i flera verk ha tagit till sig hans genuint detaljerade skildringar av den proletära myllans hopplöshet i Sachsen, har hans läsare efter murens fall kunnat märka hur han gradvis låtit språket förskjutas inåt, där den grova verkligheten ter sig alltmer absurd och mardrömslik, och som av författaren främst beskrivs i knappt skönjbara termer av myt och allegoriskt väsen. Det verkliga, faktiska livet är för honom uppenbarligen så ogripbart och groteskt, att gängse realistiska stilmedel inte längre räcker till om man har för avsikt att teckna en sann bild av den mänskliga erfarenheten.
Hilbig erbjuder i sina senaste romaner en utväg ur vad han kallar den ”symmetriska världen”, och ett sätt att kringgå alla möjliga artistiska eller politiska missförstånd är att skoningslöst spränga ut sin egen privata person, utan några som helst förskönande omskrivningar. Med stöd av en passus ur Strindbergs ”Svarta fanor” – ”För att kunna skriva mina verk har jag offrat min biografi, min person” – inleder Hilbig så sin mentala nedstigning i det totala förfallet.
Romanen beskriver med närmast perverterad indiskretion författaren C (Hilbig) och hans maniska flackande mellan ett antal orter – Nürnberg, Leipzig, Berlin, Paris, Wien – i ett tillstånd av ”själsligt provisorium”, där livet aldrig lyckas manifestera sig på den ort där jaget för närvarande befinner sig. Trogna efterbildningar av ett emfatiskt supande (vin- och spritsorter, kroppsliga och själsliga effekter, odörer, spyor, mardrömmar) och återkommande skildringar av de olika städernas centralstationer, är romanens två genomgående ledmotiv. En sprit-och-tåg-roman, således, men knappast i meningen bitterljuv skojarskildring, utan som en medvetet uppförstorad metafor för en ambulerande och förtvivlad livshållning med få eller inga fasta punkter, annat än möjligen tågtidtabellerna som C emellanåt rabblar likt ett mantra genom alkoholdimmorna.
”Holocaust” och ”Gulag”, står det på den vinddrivne författarens två bokfyllda väskor, och där finns den enda verkligt nödvändiga informationen om det tjugonde århundradet, och som av den anledningen också rättfärdigar hans egen skrivkramp: ”En romanfigurs liv, hans förvirring och lidanden, hans olycka eller lycka var föraktligt, dumt och banalt i jämförelse med dem som hade varit i lägren”. Denna kompromisslösa Adornohållning till konsten leder följaktligen till att allt annat är överflödigt och ointressant, inklusive hans eget liv som emellertid fortgår i all sin meningslöshet, i sitt rusiga töcken, i sina otaliga tågresor från och till ingenstans, i sina katastrofala nästan-möten med nästan-flickvännen Hedda.
De osentimentalt franka och därför också upprivande bilderna som Hilbig så naket framkallar, framhärdar alltså ännu vid det gamla kära litterära temat om det delade Tyskland, men den nya tonen och romanens själva ontologiska struktur – den svaga aningen om en avgrundsdjup symbolvärld under den hårda faktiska verkligheten – försätter genast den fortlöpande berättelsen i ett slags hypertillstånd, där latenta eruptioner ständigt ligger på lur, men utan att någonsin bryta ut. Ingen annan tysk samtidsförfattare, vågar jag påstå, har som Hilbig rott i land med konststycket att svepa in ett socialrealistiskt ramverk i så eteriska, knappt märkbara slöjor av andlig och visionär art, som för den vaksamma läsaren rent av erbjuder en alldeles ny syn på den moderna mimetiska litteraturens möjligheter till verklig människogestaltning. Det är en djupt kränkande men också inkännande situation som den plötsligt hemlöse mannen C befinner sig i, och de motbjudande och självrannsakande effekterna låter inte vänta på sig. Den provisoriska tillvaron förvandlas gradvis till ett veritabelt pinorum, där elementen ter sig alltmer stiliserade, där konturer verksamt suddas ut och där all sinnlighet transformeras till obarmhärtigt allegoriska dunster, lindrade blott av ett omåttligt drickande.
Ankomsten till väst fyller genast C med förbistring och tomhet, och i takt med marknadssamhällets aggressiva våldförande på själen och sinnena, stegras glömskan i honom, kulturbegreppen försvinner och han slutar att skriva. ”Hemma” i sin spartanska bostad i Nürnberg ligger spridda anteckningslappar med ofullbordade fraser och hastigt nedklottrade idéer. Irriterat märker han hur alla tafatta litterära försök inletts med ordet ”Jag”, varpå ett långt inre resonemang om jagets ”alltför lätta material” utmynnar i Rimbauds berömda ”Jag är en annan”. Och i detta självpåtagna totala främlingskap – någonstans mellan exilen i väst och uppväxtens ”kloroformstinkande DDR” – söker C uppgivet den inbillade punkt där jaget och världen, om så blott för ett ögonblick, kan mötas.
”Das Provisorium” är, genom Hilbigs sensibla berättarmetod, egentligen ingenting annat än en existentiell demontering av det individuella livets utanverk och prydnader. Vad som återstår efter fullbordat värv, är ett naket ansikte i förtvivlan, en delirant Job, en Timon av Athen sammansatt ”utan medvetande och karaktär, som blott har att orörligt sitta still, dö bort och vänta på att denna provisoriska tid skall ta slut ...”.
Man kan egentligen inte tala om någon ny estetik i fallet Wolfgang Hilbig och ”Das Provisorium”, utan snarare om en yttersta konsekvens av författarens tidigare verk. Detsamma kan sägas om Ralf Rothmann, som under 90-talet seglat upp som en av de stora förnyarna i dagens tyska prosa. Lika starkt som Hilbig i sina tidigare alster förknippas med koldistrikten kring Meuselwitz i Sachsen, har Rothmann identifierat sig med 60- och 70-talens utblottade grovarbetarliv i Ruhrområdet, särskilt i romanen ”Wäldernacht” (1994).
Medan Hilbigs realism i ”Das Provisorium” implicit innehåller något som åtminstone angränsar till någon sorts övergripande idékomplex (väl dolt, förvisso), är Rothmanns senaste roman – eller snarare dramatiserade socialreportage – Milch und Kohle (210 s, Suhrkamp), närmast vulgärrealistisk i sitt extrema underperspektiv. Den är en osminkad, oglamorös, men också avsevärt chauvinistisk och manierat krumbuktande berättelse om en Ruhrpottfamiljs sköra tillvaro i slutet av 60-talet. Längre bort från den klassiska, idealistiska, tyska idétraditionen går hur som helst inte att komma, och romanens framträdande antiintellektuella egenskaper vårdar Rothmann med närmast busaktig ömhet. Här har vi snarare att göra med ett slags Ruhrgebietets självmedvetna tbc-Dickens, dock kliniskt befriad från all brittisk sentimentalitet och omhuldande fosforescens. ”Milch und Kohle” är i språk och miljö snarare excessivt gestikulerande – såväl Alfred Jarry som Lars Norén står garanterat att finna i den Rothmannska bokhyllan – och om Hilbig nådde existensens absoluta botten genom att blanda den råa realismen med mytisk undergångssymbolik, klampar Rothmann runt på samma dyiga jordgrund med ett rebelliskt leende på de illmariga läpparna. Då förslår inte Hilbigs sanningskrav, utan här skall skrivas effektfulla berättelser, och de språkliga huvudinstrumenten heter krasshet och schablon.
Den delvis självbiografiskt gestaltade knegarfamiljen består av en färglös fader med dammlunga och stukad manlighet, inte minst efter moderns allt annat än oskyldiga blinkningar mot makens jobbarkompis, den stilige italienske gästarbetaren Gino. I det andefattigt skräniga huset dväljs också romanens femtonåriga berättarjag Simon och lillebror Traska, som straffar moderns otrohet med våldsamma epileptiska anfall. Som ett led i Rothmanns hårdhudade, stundom också cyniska ironi, har fadern några år tidigare försörjt familjen som mjölkare i en relativt harmonisk landsbygd i Nordtyskland (titeln ”Mjölk och kol” får härmed också en högst konkret betydelse, vid sidan av det bildliga uttrycket ”mjölk och bröd”; ett ytterligare led i romantiteln är slanguttrycket ”Kohle”, som betyder ungefär ”stålar”), men på moderns trånande begäran slutligen flyttat till staden. ”Vad är bättre här i Ruhrträsket?” frågar Simon, fullt berättigat, sin mamma. ”Här är staden: asfalterade gator, en TV, och dans varje lördag på ”Maus””, svarar hon utan att blinka.
Den gråbruna miljön är lika hård och skoningslös som Rothmanns berättarperspektiv, och för en femtonåring i skuggan av industriutsläppens smog och den sociala analfabetismen, begränsas fantasin till mopedåkning med den suicidalt äventyrlige vännen Pavel, öldrickning och underlivshumor. Det låter som vilken svensk raggarhåla som helst, men Rothmanns Ruhrpott vittnar framför allt om en hårt påfrestad industriort och dess omänskliga, ja, snudd på animaliska omständigheter, där den överlevnadsstrategiska vardagen mer hör hemma i Oliver Twists London än i efterkrigstysklands blomstrande maskinsamhälle. Men det handlar främst om en tonårig pojke som kunde ha fått en bättre start på livet, men som dessbättre tycks vara utrustad med stadens kanske enda jämnmod.
Den relativa självbevarelsedriften räddar honom inte bara ur många situationer, utan skänker honom också paradoxalt poetiska intryck av det dagliga grannskapet: ”Jorden glänste oljigt i solen, och bakom tegelhögar, sintergruvor och maskinskrot lekte barnen, sköt på varandra med färggranna pistoler, föll ihop tillsammans och studsade upp igen.” Andra passager i romanen, som när den epileptiske Traska i ett sällsynt euforiskt tillstånd dansar twist i köket med stekflott rinnande över armarna, eller när Simon en natt överrumplar sina redlöst berusade föräldrar i en högst pinsam fellatiosituation, är också viktiga inslag i Rothmanns pastischartade mytbildning kring det tuffa livets latenta romantik. Dessvärre får ett av romanens intressantaste motiv – den närmast naturalistiskt återgivna relationen mellan den rimligt vidsynte och tänkande Simon och den impulsive värstingen Traska – knappast det utrymme det förtjänar, utan stannar vid det parentetiskt kommenterande, som atmosfärframkallande utfyllnad till den frejdiga burleskens stadiga avancemang mot sin egen negerande fullkomlighet. Som ett led i detta upphävande ingår självfallet det stolta maskrosbarnets sträva kritik mot det stillsamma borgarlivet:
”Alla vill väl leva gott? Bo bekvämt, sova gott, äta god frukost. En läcker måltid, kaffe och kakor. En spännande film, en kåt fru, härliga knull. Bo ännu bekvämare. En resa till södern. En fet pension. En skön död. . .”
”Men vad är det för fel på det?”
”Inget, förmodar jag. Inget alls. Och ändå . . . Det är fruktansvärt. Kusligt på något sätt. Jag kan inte förklara det.”
Orden är inte så mycket kompisen Pavels som Ralf Rothmanns egna, och med dessa och liknande evangelier tycks socialrealismen som genre ha återfunnit sin politiska slagkraft. Och de som på senare år efterlyst en ny (eller nygammal?) litterär ordning på tysk mark, har äntligen funnit sin vitale joker.
