Universitetshistoria är inte någon bristvara. Även de kraftigaste bokhyllor bågnar under mängden. Ett viktigt skäl till det förhållandet är att universitet och högskolor har sin högsta lust i att jubilera. I den lärda världen kräver ett riktigt jubileum inte bara fester utan också skrifter. Därav dessa bågnande hyllor.
De allra flesta bland dessa många universitetshistoriker ägnas ett enda lärosäte – det jubilerande – vars lärda giganter, snillrika upptäckter, vördnadsbjudande traditioner och käcka studentliv skildras med slösande detaljrikedom. Däremot råder brist på framställningar som behandlar hela länders universitetshistoria och än mer på jämförande översikter över flera nationella högskolesystem. Bristen är förklarlig: om sådana framställningar skall ge annat och mer än torra krönikor och lika sterila organisationstablåer måste de skildra de nationella systemens funktion och ställning i förhållande till det omgivande samhället och till den internationella forsknings- och utbildningsvärlden. Detta är svåråtkomliga ting; att fånga in dem och framställa dem är en uppgift som kräver mer än boklig lärdom; det vill till både bred och djup förtrogenhet med de länder som är berörda och helst också en rimlig portion erfarenhet av både samhällen och själar.
Universitetet kan i dag inte gärna anses som en fjärran lufttunn och exotisk övärld, ett studieobjekt för experter. Åtminstone namnet lever och är föremål för starka känslor... Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s). Tacksamheten förbyts under läsningens gång i besvikelse på en viktig punkt. Rubriken ”en europeisk institutions historia” har knappast full täckning i bokens innehåll.
Så länge författaren håller sig till det medeltida Europas katolska enhetskultur, där institutionen ”universitet” föddes, är framställningen balanserad. De båda äldsta grundmodellerna – den studentstyrda strukturen i Bologna och den lärardominerade i Paris, liksom det egenartade engelska universitetssystemet, redovisas kort men informativt. Avsnittet om det gamla tyska rikets äldsta universitet, Karlsuniversitetet i Prag, som grundades 1348, är dessutom värdefullt genom de många detaljer som ges om ceremoniel och traditioner, som i stor utsträckning blev mönsterbildande. Nyttigt är också det korta kapitlet om högre undervisning i det östromerska riket, ett ämne som man eljest sällan möter.
När Koch kommer in på renässanshumanismens och reformationstidens universitet blir den tyskspråkiga världens dominans alltmer påtaglig. Framställningen är ojämn, och när det gäller både Europa utanför Tyskland och Nordamerika gör den rentav ett nyckfullt intryck. Författaren gör snabba glissandon över både sakligt och kronologiskt oenhetliga ämnen. Italienska förhållanden får en någorlunda skälig andel, medan Frankrike och Spanien skymtar i korta avsnitt. Norden och Nederländerna saknas helt. Den angloamerikanska världen måste likaså anses i förhållande till sin betydelse styvmoderligt behandlad. Ett fel sådant som beteckningen ”ivory league” (”elfenbensklubben”) för de gamla amerikanska universiteten kan möjligen vara en tillfällig lapsus, men det minskar avsevärt läsarens förtroende. Det rätta namnet, ”the ivy league” – ”murgröneklubben” – måste anses vara ett välbekant uttryck.
När detta är sagt och bokens alltför pretentiösa underrubrik och svaga partier således är vederbörligen avbasade, anstår det anmälaren att i Thorilds efterföljd besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull och i den andan ”låta hela verlden lefva”. Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.
Den mångfaldigt större befolkningen och den politiska splittringen i det gamla tyska riket men även under 1800-talet svarar för uppenbara skillnader mellan tyskt och svenskt universitetsväsen. Vid tiden för franska revolutionens utbrott hade det tyska riket (med undantag för Österrike) 35 ”riktiga” universitet, av vilka mer än hälften upphörde att existera under de oroliga årtiondena 1792–1818. Några skulle återuppstå. Totalt fanns vid samma tid omkring 7500 studenter i riket. De flesta lärosäten var små, och deras storlek ändrades ofta snabbt. Halle räknade omkring 1000 studenter, Göttingen 800 och Leipzig 700. Kvaliteten i lärarkår och undervisning var mycket ojämn. På sina håll innehades lärostolarna av professorsdynastier som hölls samman i flera generationer av släktskap och äktenskap. När det svenska östersjöväldet stod på höjden, hade riket fem universitet, varav ett – Greifswald – som bekant var beläget i Heliga romerska riket av tysk nation. Åtminstone Uppsala var under senare hälften av 1600-talet och under 1700-talet för det mesta något större än de största tyska lärosätena. Det fattiga och folkfattiga Sverige tvangs att koncentrera sina resurser på några få lärosäten, Uppsala, Åbo och Lund; det torde ha bidragit till att hålla kvaliteten någorlunda hög, även om det förvisso inte saknades förfallsperioder. Ett karakteristiskt svenskt drag – nog också en karghetens belöning – var att de akademier som grundades på 1700-talet, främst Vetenskapsakademien, kom att stå närmare universiteten än fallet oftast var i de större europeiska staterna. Här förtjänar den allestädes verkande Linné som aktiv förbindelselänk en tacksam hyllning.
Den tyska splittringen gynnade konkurrens. Också studenternas rörlighet främjades av det stora antalet universitet inom geografiskt begränsade områden. Det var en prestigesak för en territoriell härskare att ha ett ansett universitet i sitt furstendöme, och ett välbesökt lärosäte kunde också vara ekonomiskt intressant både för regenten och för universitetsstadens borgerskap (liksom ett tynande universitet kunde bli en tung finansiell börda för staten, som bland andra Goethe i sin egenskap av minister i det fattiga lilla hertigdömet Sachsen-Weimar nogsamt skulle få erfara). En kostsam men pålitlig metod att höja nivån var att locka framstående lärde med höga löner. Ett lysande exempel på framgångsrikt nygrundande under 1700-talet var Göttingen (1737), som försågs med goda villkor i alla hänseenden. Förbindelsen med England – kurfurstendömet Hannover var fram till 1837 i personalunion förenat med Storbritannien – liksom den tyngdpunkt som lades på matematik och naturvetenskap gav lärosätet en särskild prägel av universitet i upplysningens anda.
Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.
Utgångsläget för det tyska universitetsväsendet var efter Napoleonkrigen ett annat än det svenska och mer fyllt av motsatser, även om den ideologiska soppan kokades på i huvudsak samma rötter. Efter bastonaden i Finland och den halvhjärtade revolutionen av år 1809 flöt den här trögt och lagom ljummen, vilket skapade ett utvecklingsdugligt samhällsklimat. I Tyskland stod det annorlunda; det var långt mellan de viktigaste ideologiska polerna – romantiskt tillbakablickande eller aggressiv nationalism och mer eller mindre revolutionärt färgad liberalism. Försåvitt gäller studenterna möttes de i de Burschenschaften som alltefter tidens växlingar först höll revolutionära möten och – senare – visade sin mandom genom dueller på sabel och blev åtminstone en del av grogrunden för militarism och antisemitism. Medeltidsuniversitetens fridsamma nationes överlevde inte 1700-talet. Här i landet blev de som bekant kvar och uppnådde på 1800-talet en internationellt unik storhet.
De akademiska lärarkårerna blev under 1800-talets förra hälft i stor utsträckning fästen för en mestadels försiktig liberal opposition. Företrädare med stark symbolverkan blev ”de sju från Göttingen” – sju professorer som protesterade mot ett författningsbrott av kung Ernst August av Hannover 1837 och som omedelbart avskedades. När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.
Av de avslutande kapitlen i Kochs framställning är det som handlar om 1960- och 1970-talens studentoro – vida mer dramatisk i Tyskland än i Sverige – nyttigt men knappast nytt. Däremot ger berättelsen om denazifieringen på 40- och 50-talen koncentrerad men levande information om viktiga förlopp som veterligen inte uppmärksammats på samma sätt som det dramatiska 1968.
