Det senaste decenniet har fört fram en våg av nya framgångsrika kvinnliga prosaister i Tyskland. Några av dem har vi också kunnat ta del av på svenska, såsom Karen Duve (”Regnroman” och ”Ingen sång om kärlek”), Jenny Erpenbeck (”Historien om det gamla barnet” och ”Smäck”), Judith Hermann (”Sommarhus, senare” och nu i höst ”Bara spöken”) och Inka Parei (”Skuggboxerskan”). Bland andra namn som frekvent omnämns på de tyska kultursidorna, och som på senare år slagit igenom på bred front, kan nämnas Zoë Jenny, Julia Franck, Katharina Hacker och Annett Gröschner.

Var och en företräder förstås ingenting annat än sig själv, och det går heller inte att peka på några särskilda trender eller dominerande uttryck som förenar berörda författare. Men särskilt två titlar ur årets bokskörd utgör i flera avseenden exempel på de litterära stilmedlens absoluta motpoler, och visar därmed också prov på samtidslitteraturens variationsrikedom. Det handlar om Sibylle Bergs roman Ende gut (Kiepenheuer & Witsch, 335 s) och Felicitas Hoppes prosatexter i Verbrecher und Versager (marebuchverlag, 154 s). Den medieuppburna Sibylle Berg, något av den tyska författarvärldens självutnämnda popdiva, har gjort sig ett namn som oförskräckt provokatör genom självutlämnande och trendmedvetna romaner som ”Ein paar Leute suchen das Glück und lachen sich tot” och ”Sex II”. Den konstant kritikerrosade Felicitas Hoppe, däremot, har alltsedan romandebuten med ”Picknick der Friseure” skämt bort sina läsare med höglitterära texter skrivna i gränslandet mellan biografin, det historiska dokumentet, essän och den fiktiva berättelsen. Och i sina två senaste böcker, ”Pigafetta” och ”Paradiese, Übersee” har hon dessutom visat sig vara en värdig arvtagare till 1700- och 1800-talets exotiska reseroman.

Två författare, två litterära stilar. Hos den ena rör det sig om litteraturen som samtidskommentar och tillspetsad journalistik, som en röst mitt i bruset. Den är konkret, icke-associativ och infallsrik, men praktiskt taget renons på undermening, berättartekniskt raffinemang och fördjupande karaktärsteckningar (Berg). Den andra vill utforska och gestalta språkets ”transcendens”, där orden förvandlar världen till litteratur, till språk, till levandegjorda bilder av livets vaga mönster och undflyende natur. Här tjänar verkligheten snarare som plastiskt råmaterial än som fotografiskt avbildningsobjekt (Hoppe).

I den apokalyptiskt färgade ”Ende Gut” (Slutet gott) befinner vi oss i en värld och i en tid inte helt olik vår egen. Civilisationen ligger i ruiner, det sista stora kriget har börjat, och ett par diffust avgränsade stormakter håller på att dela upp världsherraväldet mellan sig. Mobiltelefonnäten är spärrade, världens börshus har rasat samman och på direktsända talkshows sitter al-Qaida-medlemmar och kaosforskare och käftar med varandra om världspolitiken. Den biologiska terrorismen gör sig dagligen påmind, gasmaskproduktionen når nya toppnivåer, på gatorna hörs ständigt sirenljud och kommandorop, och Europa drabbas ideligen av nya
översvämningskatastrofer. I USA har militärjuntan tagit makten, TBC-epidemier breder ut sig i Arizonas interneringsläger, och 30 procent av världens tonåringar begår självmord. Resten av dem fortsätter att ladda ned musik, sända mejl, titta på tv och gå på ”Event-Manager-Parties”.

Så ser det ut i världen, och i en stad någonstans i Tyskland sitter det kvinnliga berättarjaget och håller på att ledas ihjäl. Trött på en värld präglad av å ena sidan skräck, terror och våld, och å den andra perversioner, tomhet och indolens, flyr hon sitt hem och sin stad för att, som hon uttrycker det, ”röja upp inför omstarten”. Världen går under, och det är det bästa som någonsin hänt mig, lyder också hennes följdriktiga motto. Resan utan mål tar henne först till Hamburg, därifrån med flyktingtransport till Berlin, vidare till barndomsstaden Weimar, till Holland, och därifrån till Finland (och ett uppsamlingsläger för kollektiva ”världsförbättrar”-grupper och new age-pacifister, som emellertid helst ägnar sig åt gruppsex till tonerna av delfinmusik). Tillvaron där skrämmer henne dock mer än det akuta tillståndet i världen, och slutligen flyr hon, tillsamans med en namnlös man hon i villervallan fattat tycke för, till Åland (!) och ”den slutliga friden”, där det äntligen inte händer någonting. Ende gut.

Så ser romanens något aparta fabel ut, och i ungefär den stilen radar Sibylle Berg under resans gång upp samtidsfenomen och aktualiteter, brådstörtade infall och trendmedvetna omdömen. Men det är mer av reptiltungad nöjesguide-krönikör och smålustig kåsör än en författare med hållbara narrativa strukturer och en fungerande litterär gestaltning över Sibylle Berg, och snart nog har snårskogen av ord, uttryck, iakttagelser, sällsamheter och plötsliga ingivelser bildat en så tät vegetation att texten kväver både sig själv och läsaren. Detta trots att hennes hugskott stundom är riktigt roliga och träffande. Kakafonin av röster - här inordnade i form av insprängda monologer, där ett stort antal vinddrivna individer kortfattat beskriver sina företrädesvis tragiska och brutala levnadsöden mot bakgrund av den moderna historiens våldsamma utveckling - resulterar emellertid i en oredig anhopning av målfören, minnen, åsikter och självuppgörelser, som med litet mer originalitet i tanke och konstruktion skulle ha kunnat utgöra en rimlig bild av ett samhälle och en värld på dekis.

I stället för att verkligen gå till botten med de världsproblem som bevisligen fått henne att reagera starkt nog för att skriva en roman om dem, och litterärt förankra dem i gestalterna (eller åtminstone leka med deras metaforiska betydelser), nöjer sig Berg med att outtröttligt stapla veritabla infernoskildringar av civilisationens slutgiltiga kollaps på varandra. Tillståndet i författarjagets värld (som i hög utsträckning också är vår värld) påminner mycket om det ”evakuerade” samhälle som inte minst Botho Strauss så många gånger utgått ifrån i sina förtätade uppgörelser med samtiden, och relaterar också till de politiska och genusrelaterade
maktstrukturer som utgör det huvudsakliga stoffet i Elfriede Jelineks verk. Men Berg saknar helt den förres förmåga till självständiga analyser av den mänskliga anden, och den senares behandling av de språkliga stilmedlen. Och i brist på detta handlag finner hon ingen annan utväg än att emfatiskt ägna sig åt förenklade resonemang och endimensionella skildringar av människans brutala och perverterade natur. Vad hon erbjuder är, för att använda skandaljournalistikens favoritprefix, en uppseendeväckande chockprosa. Berg må alltså reagera mot tillståndet i världen och alla dess vanskapta symptom, men hon drar sig inte själv för att med åskådlig detaljrikedom och illa dold sensationslystnad ägna sig åt sidolånga beskrivningar av just dessa uttryck. Och till romanens uppenbara svagheter hör just detta, att den oavsiktligt blir en bekräftelse på och förstärkning av de tendenser och fenomen i världen som den har för avsikt att hudflänga.

I Felicitas Hoppes lilla bok ”Verbrecher und Versager” (Förbrytare och oduglingar) befinner vi oss långt från den moderna världens larm och sorl, och bjuds i stället på fem prosatexter om lika många historiska personer. Deras gemensamma nämnare är att de på ett eller annat sätt symboliserar oturen, misslyckandet, skrävlandet, det skälmska. Fem olyckskorpar i historiens periferi, men som också delar ödet att på grund av sina motgångar slutligen ha begett sig ut till sjöss för att söka lyckan på andra platser i världen.

En av dessa ”oduglingar” var mannen med ”de sex sjungande förnamnen”: Franz Joseph Ernestus Antonius Emerentius Maria Kapf (1759-91). Att han över huvud taget står omnämnd i historieböckerna är helt och hållet en följd av att han under en kort tid 1781 hyrde ett rum i Stuttgart tillsammans med sin vän Friedrich Schiller. Berättarjaget är änkan Luise Dorothea Vischer, som hyr ut rummet till de båda ynglingarna. Att Schiller (som vid tidpunkten lägger sista handen vid genombrottsdramat ”Rövarbandet”) börjar bli en kulturell celebritet är hon lika noga med att poängtera som att rumskamraten, den där Franz, är en ”kanalje, galgfågel och odåga i en och samma person”. Förvisso var Kapf egentligen soldat, men en drickande och spelande och teaterintresserad soldat, och i skuggorna bakom den alltmer uppmärksammade och eftersökte Schiller sitter Hoppe och tecknar konturerna av en oförbätterlig syndare och dennes definitiva beslut att bege sig av. ”Nio skepp står beredda för avfärd”, registrerar änkan Vischer, ”och alla nio bär vördnadsbjudande namn, vart och ett lika vackert som ett drama av Schiller, glänsande på utsidan, mörk och tryckande på insidan: De tre bröderna och Jungfru Johanna, Fortuna och Gertrud Petronella, Susanna, Agathe och Gatemisse, slutligen Rhynon och Joseph II.”

Annars är det nog texten om John Hagenbeck (1866-1940) - bror till den berömde cirkusgrundaren Carl Hagenbeck - som allra tydligast gestaltar de revanschistiska drivkrafter som styrde de ”misslyckade” figurernas lust att upptäcka det alternativa livet; möjligheterna bortom den västerländska civilisationens kategoriska förnuftstänkande. Efter ofullgångna studier, och halvt förskjuten av sin i övrigt framgångsrika familj, beslutar sig John för att söka lyckan som upptäcktsresande och exploatör, och försöker utan framgång att livnära sig som pärlhandlare. Hoppe skildrar här en i grunden osympatisk mans fåfänga strävan att dölja sina egna tillkortakommanden och bittra besvikelser genom att leka kolonialherre och övermänniska. Ändå finns det något stort i drömmarens förespeglingar, i denne hamburgske Don Quijotes hägrande bilder av Eldslandet, Afrika och Ceylon:

Känner du till urskogen och dess många faror? De bitska lejonen och tigrarna och ormarna med blottad tunga? Där upphör man att vara lillebror och förvandlas över en natt till jägare, på ögonhöjd med alla djur, och där bara en av oss kan vinna, den stora noshörningen eller jag!

Kort efter denna Tarzan-idyll närmar han sig emellertid sitt egentliga syfte med upptäcktsfärderna:

Ty den som behärskar djuren, behärskar också människorna, somaliska negrer och eskimåer som springer ikapp med hästar, i Hamburg, i Budapest eller i Wien, överallt där man vill beskåda dem, överallt där man är villig att betala för det.

Men av denna människocirkus blir förstås intet, och Hagenbecks dåliga rykte sprider sig över haven och slutligen tvingas han utblottad och desillusionerad återvända till Tyskland.

En sådan här förenklad genomgång av de litterära porträtten säger ingenting om deras lyriska och språkliga kvaliteter. Hoppes stilistiskt bärkraftiga och tematiskt intressanta prosatexter representerar så en litteratur som står i direkt förbindelse med den klassiska berättartraditionen. Det betyder att den i flera avseenden är alluderande och ”lärd”, men också att den i lika hög grad är trogen den språkliga gestaltningens själva urkraft: den muntliga berättelsen, anekdoten, äventyret. I så måtto rör sig Hoppe lika hemtamt i nationalbiblioteken, arkivsamlingarna och akademiernas idé- och naturhistoriska kabinett som runt den urtida (tidlösa) byns lägereld och den muntligt traderade amsagan. Detta slags genreupplösande prosa, där myt, dröm, historia, kunskap och konst löper samman, är till den grad givande, värdefull och enastående att Hoppe nog får betraktas som ett fascinerande unikum i den tyskspråkiga samtidslitteraturen. Hennes like i berättarstil och temperment hittar man i den moderna tyskspråkiga prosan bara hos de få verkliga mästarna på området, hos en W G Sebald, Peter Handke eller Christoph Ransmayr.

Och mot Sibylle Bergs furiösa försök att göra berättelsen till ”verklighet”, till något förment ”sant” och ”autentiskt”, står Hoppes nedskruvade, ja nästan viskande texter, som verkningsfullt visar på att litteratur lika mycket handlar om den motsatta rörelsen: att förvandla livet till språk och till fantasi, att övertygande visa att världen, med Nietzsches ord, bara kan rättfärdigas estetiskt. Eller som änkan Vischer i Stuttgart lägger sina ord: ”Jag faller på knä, sorterar askan och lägger välbekanta mönster av skärvorna, hela den bräckliga geografin för att begripliggöra landskapet för mig. Sedan går jag upp på mitt rum och drömmer vidare om Afrika.”