Spännande var det att råka befinna sig i Berlin den dag (9/11 1989) som muren ”föll”; att stå mitt i världshistoriens virvel och glädja sig åt anblicken av östtyskar på fri fot i väst med dignande kassar fyllda av bananer som en rörande symbol för närmandet mellan Väst- och Östtyskland, mellan Väst- och Östeuropa.
Lika spännande var det att från ”första parkett” följa turerna i debatterna för och emot ett återförenande under året som följde. I början talade de flesta både i öst och väst för DDR som en självständig stat eller möjligen i konfederation med Västtyskland. Den västtyska regeringen, under ledning av förbundskansler Helmut Kohl (CDU), hade gjort upp en plan som förutsåg ett stegvist närmande mellan de två tyska staterna och en återförening ställd på framtiden. Också i utlandet intresserade man sig för den ”tyska frågan”. Joseph Rovan, Tysklandskännare och professor i statsvetenskap vid Sorbonne, föreslog ett DDR enligt österrikisk modell: en liten, självständig och neutral stat.
Men under våren 1990 svängde stämningen. Plötsligt ändrade måndagsdemonstranterna i Leipzig sitt motto ”vi är folket” till ”vi är ett folk”. Och då förbundskansler Kohl fick veta att det första fria valet till DDR:s Volkskammer troligen skulle krönas med en socialdemokratisk seger skred han till handling. Utan eftertanke, utan eget ekonomiskt förstånd, utan hänsyn till rådgivare och utan diskussion i förbundsdagen förkunnade han införandet av en valutaunion och en växelkurs 1:1 mellan DDR-mark och DM. I protest avgick dåvarande chefen för Bundesbank, Karl-Otto Pöhl. Med den nya växelkursen var det politiska återförenandet förprogrammerat. Likaså tog Kohls socialdemokratiske föregångare Willy Brandt metafysiken till hjälp då han förkunnade att ”det som hör samman måste växa samman”. Plötsligt var begreppet ”återförening” (Wiedervereinigung) som i fyra årtionden varit tabubelagt och som endast yttrats högt i tysknationalistiska sammanhang ett nyckelbegrepp i det politiska språkbruket. Man talade om återförenandet som ett tåg som inte gick att stoppa och att historien måste ha sin gång.
I medierna fick förnuftets röster allt mindre utrymme. Nuvarande utrikesminister Joschka Fischer och de dåvarande ministerpresidenterna Hans Eichel, Oskar Lafontaine och Gerhard Schröder avskrev först återförenandet som ”oväsen” och ”historiskt svagsinne”. Ledande ekonomer och historiker varnade för brådskan och författaren Günter Grass menade att det återföreningståg som nu med svindlande hastighet rusar genom Europa var förprogrammerat för en katastrof.
Men kritiken överröstades av nyhetsglupska medier och allt fler politiska opportunister vilka ändrade sina åsikter eller teg med sin skepsis. De frågor som framstod som viktiga sopades undan: kommer den tyska ekonomin att hålla för kraftansträngningen? Hörde de två tyska staterna verkligen samman och skulle de växa ihop? Hur länge skulle det dröja för DDR-medborgarna att bli demokrater?
Den 3 oktober 1990 – dagen för återförenandet – tystnade kritiken. Sedan dess sjungs återförenandets lov unisont. Konfronterad med fait accompli tycktes enda lösningen vara att göra det bästa möjliga av situationen. Men tyvärr skedde inte detta; i stället är föreningsprocessen ett exempel på hur man inte ska hantera en så komplicerad uppgift. 15 år efter återförenandet framstår detta som ett gigantiskt misslyckande. Och även om kritik fortfarande anses som ”opatriotiskt” så tar allt fler kritiker bladet från munnen. Dit hör bland annat renommerade publicister som Wolfgang Herles i sin bok Wir sind kein Volk (Piper Verlag), Uwe Müller i Supergau deutsche Einheit (Rowohlt), Gabor Steingart i Deutschland – Der Abstieg eines Superstars (Piper) och en av landets ledande ekonomer, chefen för IFO-institutet i München Hans Werner Sinn i Ist Deutschland noch zu retten? (Econ). Enligt Sinn ”är det ekonomiska förenandet ett fullständigt misslyckande”. Han får medhåll av 88 procent östtyskar som enligt en utfrågning av Emnids Forskningsinstitut år 2004 menar att Aufbau Ost (uppbyggnaden av öst) misslyckats.
Inte heller har det politiska och mentala återförenandet lyckats. I en omfattande undersökning år 2000 gav 60 procent av alla östtyskar uttryck för tvivel angående demokratin som bästa statsform; bara 31 procent var övertygade om den förbundsrepublikanska demokratins fördelar. Likaså kunde endast 30 procent av de utfrågade östtyskarna erinra sig misstänksam- heten, spioneriet och förmyndarskapet i DDR. Bara 42 procent kom ihåg känslan av befrielse 1989. I stället söker många östtyskar tillflykt i en regressiv DDR-nostalgi, ”Ostalgie”.
Ser vi till ytan kan det synas som om Kohls löfte om ”blomstrande landskap i öst” infriats. I det gamla DDR åker vi på nya motorvägar medan de västtyska blivit alltmer slitna, japanska turister tror att Östtyskland är landets rikare del och husen i Weimar och Görlitz glänser i renoverad prakt. Men detta är kosmetik. Bakom fasaderna möter vi en stenhård realitet: en arbetslöshet på 18,5 procent, utvandring, öde landsbygder, nedlagda industrier, växande högerextremism, sänkt bildningsnivå, låg nativitet.
Under dessa 15 år har Västtyskland pumpat in 1,3 biljoner euro för uppbyggnaden av öst; detta inbegriper ett månatligt bidrag från alla tyska löntagare oavsett inkomst, den så kallade solidaritetspakten. Mellan 1990 och 2010 bidrar var och en av de 60 miljoner västtyska invånarna i genomsnitt med 30 000 euro till Aufbau Ost; för låginkomstfamiljer är detta en förmögenhet. Tyvärr har resultatet uteblivit. Östtyskarnas höjda levnadsstandard (numera 90 procent av den västtyska) är subventionerad av de västtyska skattebetalarna, medan tillväxten i öst fortfarande är låg (60 procent). För att rusta upp DDR har såväl Kohl-regeringen till 1998 som därefter Schröder-regeringen bland annat länsat de västtyska pensionskassorna med påföljden att den östtyska pensionsnivån i dag är 21 procent högre än i väst, där särskilt äldre kvinnor lever i armod.
Pengarna som transfererats har ofta och olyckligtsvis använts till de mest absurda ändamål, till exempel till en ny landsvägsbro över en järnvägsövergång med en redan användbar bro. Trots att järnvägen lades ned fortsattes brobygget – kostnad en miljon euro. I Brandenburg hade den nuvarande trafikministern Manfred Stolpe, känd för sina fatala ekonomiska felplaneringar, inte mindre än fyra storprojekt på gång, vilka samtliga kostat EU och de västtyska skattebetalarna hundratals miljoner euro. I Östtyskland växer de regionala flyghamnarna upp som svampar ur jorden. I Magdeburg fanns en fungerande flyghamn; ändå byggde man 1997 en ny i det närbelägna Cochstedt. Flygfältets brandkårspersonal utbildades i USA. Men hittills har inte en enda flygmaskin använt den långa startbanan, lämplig för interkontinentalt flyg. Samtidigt satt politiker och tjänstemän och smidde planer för ett tredje flygfält i Magdeburg.
I Leipzig står vart fjärde kontor – betalda med västtyska skattepengar – tomma. Nu har de börjat rivas – för västtyska skattepengar. Samtidigt stängs simhallar och bibliotek i väst. Sent omsider har Sachsens
ministerpresident Milbradt insett att slöseriet inte kan fortsätta och nyligen varnade han sina kollegor: ”Om ni inte korrigerar utgivningen av transfermedlen finns det risk för att stämningen i väst slår om”.
Men bakom de konkreta missgreppen, som störtat hela Förbundsrepubliken i ett ekonomiskt kaos, finns andra orsaker. För att göra en analys skulle man kunna använda sig av ”lökskalningsmetoden”. Ju längre in i löken man kommer desto bittrare blir sanningen man står inför och desto fler tårar finns det anledning att fälla. Man kan urskilja tre skikt: felaktig politik sedan 1990; jakten på normalitet sedan 1945; enhetsmytens förfång sedan 1871.
De konkreta exemplen är bevis på en felaktig politik. Såväl västtyska som östtyska medborgare överrumplades av brådskan och lurades av de politiskt ansvariga, som förespeglade dem ett enande till vrakpris. Under Kohl-regeringen inleddes en meningslös kalhuggningspolitik, men även om DDR stod inför en total statsfinansiell bankrutt 1989 fanns det ingen anledning att rasera alla gamla strukturer för att bygga nya. I stället för att göra upp en strategi för hur föreningsprocessen skulle gestaltas inleddes en planlös omfördelningsprocess; i stället för att satsa på projekt med sikte på framtiden och ta ett steg i sänder fördelades medlen godtyckligt. Resultatet är att östtyskarna inte vid något tillfälle fick möjlighet att stå på egna ben. Medan de andra östeuropeiska staterna hade en tillväxt på cirka 3-6 procent år 2005, kom Östtyskland sist med 1,3 procent. I dag kallas det forna DDR ett ”Mezzogiorno minus sol” som är på god väg att runiera hela Tyskland. I sista meningen i sin bok varnar Uwe Müller för att väst kommer att följa öst ner i avgrunden.
Sedan 1945 ser omvärlden på Tyskland som ett land med en ”onormal utveckling”. Så hade till exempel efterkrigstidens västtyskar ingen rätt att vara patrioter. Som ett surrogat infördes den så kallade författningspatriotismen, det vill säga en trohet mot den demokratiska författningen. Detta har säkert
varit av godo. Med undantag av smärre fadäser framstår bearbetandet av det nazistiska förgångna och den ärlighet som västtyskarna därvid visat som föredömlig. Men önskan att bli en stat lik alla andra har ständigt vuxit. Återförenandet sågs som en väg mot detta. Utan tvivel bidrog detta till den fatala och onödiga brådskan. Som ett steg i normaliseringens tecken sågs även flyttandet av huvudstaden till Berlin även om nästan 60 procent av västtyskarna ännu var emot flytten från Bonn 1999 – åtta år efter beslutet. Hur många miljarder euro detta hittills kostat vet vi inte än, flyttningen är ännu inte fullbordad.
I stället för att påskynda normaliseringsprocessen hejdas den av återföreningen och dess ekonomiska nedgång. Med nio miljoner arbetslösa finns det risk för att utvecklingen i hela landet åter får ett onormalt förlopp. Den Stasibakgrund som präglar det nygrundade Vänsterpartiet till exempel är oroande med beaktande av partiets valframgång nyligen och kan innebära att Tyskland fjärmar sig från andra
västeuropeiska stater. Med den västtyska Förbundsrepubliken som ett minne blott varnas för ett nytt Tyskland som historikern Arnulf Bahring betecknat som ”DDR-Light”.
En annan fråga som undanträngs är om de två tyska staterna verkligen hör samman och om enandet var ett sätt att låta historien ha sin gång. Fram till 1700-talets slut var det tyskspråkiga området splittrat i 1 790 hertig- och kurfurstendömen, grevskap, biskopsstift, fria städer etcetera. Först 1871 drevs enandet igenom av Bismarck. Senfödd som nationalstat och med stora komplex blev Tyskland från början en störningsfaktor.
Om man bott länge i landet och jämför det med Frankrike, Sverige och Storbritannien märker man att Tyskland också är mentalt splittrat och att det lider av en påfallande brist på sammanhållning och samförstånd. Tysk enhet är inget annat än en omhuldad myt. Särskilt sedan enandet 1871 har åtskilliga observatörer och historiker från in- och utland (däribland Mark Twain, Ortega y Gasset, Emile Durkheim) framhållit den påfallande mentala gränsen mellan det västra och ett mer ”byzantinskt/asiatiskt” östra Tyskland, präglat av lydnad inför överheten. Detta var även förbundskansler Adenauer medveten om, då han förespråkade Förbundsrepublikens bindande till väst och då han 1953 negligerade Stalins antydningar om ett återförenande och lät den så kallade Stalinnoten ”försvinna”.
Sedd mot den historiska bakgrunden var det hastiga återförenandet inte ett uttryck för ”historiens gång”. Det är nu hög tid att ändra riktning i den oåterkalleliga föreningsprocessen Ty faktum är att den tyska frågan inte löstes för 15 år sedan. Den ligger ännu och gror.
